Nu...har vi gjort sista årets shopping på Maxi och vi är redo för det nya året.

Vi skall bara duscha, klä på oss, (Gahhh, vad skall jag ha på mig? Naket? Är det ett alternativ? Nehepp, kommer läkarna i vita rockar med vita bakåtknuta tröjor då? Herregud, vad får man göra egentligen?) tvinga barnen att vara lika glada och förväntansfulla som vi är sen, så kan årets sista dag starta ordentligt.

Det nya året...det KOMMER att bli betydligt bättre än vad detta varit. Jag vet det.

Alla mina underbara ungar med tillhörande flickvän!

GOTT NYTT ÅR!

Nyårslöften...

Varje år så lovar man en massa saker som man är garanterad att bryta efter bara några månader. Jag har haft ett stående nyårslöfte att gå ned i vikt ända sen urminnes tider. I år så skall jag inte lova det. Det är jag ju redan på väg att göra, jag bara fortsätter på samma väg som jag påbörjat. Det får ta tid men sakta så kommer jag dit. Till ett normaltillstånd.

I år så skall jag försöka att göra mitt nya liv ännu mer hälsosamt, jag skall försöka sluta snusa. Snusandet är ett bök och ett stök och vansinnigt beroendeframkallande. Jag läste någonstans (rätta mig om jag har fel) att snusningen är många gånger mer beroendeframkallande än rökning.

Så, varför började jag då snusa?

Ja, det kan man undra, en klok tjej som jag? Det var faktiskt min första "riktiga" pojkvän som gav mig min första snus, inne på Galaxen (om det nu finns någon som kommer ihåg det stället?). Jag kommer ihåg att jag satt i hans knä, medans han rullade en liten, liten boll av sin General lössnus och  när den väl började rinna så började jag kräkas. Ändå så fortsatte jag.

Korkat va?

Jag upptäckte nämligen påssnuset...vilken grej.

Att sluta snusa vid graviditet eller amning har inte varit så svårt, men att sluta bara för min egen skull? Nej, det har jag inte velat. Förrns nu.

Så, mitt nyårslöfte är detta:

Jag Lovar och svär att jag skall FÖRSÖKA sluta snusa, fixar jag det inte så har jag inte brutit något nyårslöfte. Fixar jag det så "Hurra" för mig!

Vad har ni för nyårslöften?

fyller år idag!

56 år för att vara bestämd.

Ja, det är säkert...Hon var ung när hon fick min storasyster som är 3 år äldre än mig och fortfarande ung när hon fick mig. Jag tyckte att när hon fick min lillebror så var hon nästan för gammal för att få barn, men vad visste jag? jag var 7 år och min mamma var 28. Herregud, rena rama barnet!

Nå, hipp hipp hurra för min mamma!

Du är bäst!

I dag sorterar jag bort skräp, plockar bland mina papper. Tittar ut genom fönstret och kikar på utsikten från fönstret. Tänker att jag borde gå över på personalavdelningen och be om Anställningsintyg till A-kassan.

Skickar lite mail för sista gången.

Käkar lunch på mässen för sista gången. Tänker att detta blir nog bra det, ändå.

Jag satt med underhållande sällskap i en annars ganska så julledighetstom mäss. Pratade om allvarliga saker som IKEA batteriers vara eller icke vara. Vi kom fram till att IKEA batterier skall man nog bara använda till fjärrkontroller, om ens det.

Går trappen ned från avdelningen för att ta en kopp hemskt automatkaffe (som jag tyvärr blivit beroende av) för sista gången…Sippar i mig det heta kaffet som egentligen borde ge mig magsår bara genom att lukta på det.

Staplar alla mina fina högar ordentligt en sista gång…rensar bort onödigt skräp från datorn. Sorterar, plockar, trixar.

Ser ut en sista gång genom fönstret.

Tänker…Jaha. Det var det här!

Vad nu då?

Går alla tre trapporna ned, diskar mina kaffekoppar, surrar med "gubbarna" på "Blå".

Knappar ut mig, lämnar in min telefon, mitt passerkort. Pratar lite i receptionen med flickorna som sitter där.

Öppnar entrédörren och går mot min man som hämtar mig idag.

The End!

I vårt Obbolianska hem så råder det en viss existentiell förtvivlan.

Alfred, vår nyblivna femåring har många frågor om Gud och vi försöker så gott vi kan  lära honom om Gud, även om vi inte är troende själva. Någonstans på vägen så tror jag att Vår lille Alfred tappar bort oss och blandar in sina egna teorier. Alfred kan naturligtvis svaret på de flesta frågorna själv.

I kväll, innan han lade sig för natten så lät vår konversation ungefär så här:

- Alfred, vem är Gud och vem är Jesus?

-Gud och Jesus är samma person förstår du, svarar den lille guldlockige prinsen med de ljusblå ögonen.

-Ahaaa, säger jag och hans far och fortsätter, -Men Alfred. Vi trodde att Gud var en person och Jesus en annan person?

-Åååhhh, frustar Alfred över hans föräldrars totala brist på kunskaper inom ämnet gud.

Det är så här förstår ni:

Gud och Jesus är samma person. Deras pappa är osynlige mannen och deras mamma Jungfru Maria är egentligen en häxa som har förvandlat Gud till en ljusstake. De bor tillsammans i ett hus gjort av gräs som återfinns hemma hos Alfreds mormor. Nästa gång vi är där på besök så har Alfred lovat att visa oss vart Gud (a.k.a lampan), Jesus och Häxan Maria bor. Där bor även deras pappa, den osynlige mannen. Vi kan inte se honom, men Gud/Jesus kan. Häxan Maria är en snäll häxa. Men, hon kan trolla.

Tids nog så reder han säkert ut begreppen.

Jag sitter här i köket och funderar på om jag kanske skall sluta bombardera er stackars intet ont anande läsare med mina idag helt galna inlägg. Men, å andra sidan så får jag ett skriv-il så är det väl bäst att "go with the flow" om man nu får lov att vara lite svengelsk?

Vår bil, vår helt, totalt, värdelösa men trots detta stora och därmed nödvändiga i en stor familj, bil var iskall när jag skulle ta mig hem från jobbet (ja, jag glömde vantarna idag)

Som ni säkert förstod av mitt tidigare inlägg så kan jag vara lite korkad ibland (lite och lite??) i alla fall så skulle jag efter lite småshopping på Ica öppna bakdörren för att kasta in matpåsen där. Vilket jag naturligtvis INTE kunde göra då den var helt fastfrusen. Nå, jag sket i det och tog med mig matpåsen i framsätet istället. Vad jag inte visste, det var att när jag slet och drog i dörren så fick jag upp den lite grann med slutgiltigt resultat att när bilen värmts upp lite till så åkte dörren upp så pass mycket att lamporna inne började på att blinka vid varje sväng och vid varje gupp...

Jag försökte in i det sista att försöka dra igen dörren genom att bara sträcka bak handen, men hela bilen var iskall och mina fingrar var om möjligt ännu kallare. Jag kunde helt enkelt inte få grepp om handtaget.

Till slut så struntade jag i det, istället så körde jag genom hela byn med blinkande innerlampor!

Så, kära Obbolianer. Om ni såg mig och min bil köra genom byn i dag vid sisådär 20-25 minuter över fyra med blinkande innerbelysning så försökte jag INTE påkalla er uppmärksamhet. Det var bara jag som var stelfrusen och tänkte att "Snart är jag hemma"!!

Japp...i dag är en galen dag!

I dag när jag satt på jobbet så kom jag på en hel massa bra idéer. Tyckte jag i alla fall, maken var väl inte lika förtjust i dem som jag var.

Idé nr 1: Att maken skulle storstäda HELA huset nu när jag ändå var på jobbet.

Idé nr 2: Att maken dessutom skulle göra ”raspeballar” och använda julskinkan som fyllning.

Idé nr 3: Det var att maken skulle ta bort allt ”gval” som vi av någon outgrundlig anledning samlat på oss i det gamla köket.

Glad i hågen så ringde jag maken och berättade de två första ideérna. När han sa (med en ganska så arg röst faktiskt) att; jag istället för att sitta och fundera ut en massa olika jobb åt honom borde fokusera mer på att arbeta med det jag får betalt för.

Då tordes jag inte riktigt nämna min tredje idé.

Hmm?

Undrar vad han egentligen menade med det? Som kvinna så kan jag faktiskt BÅDE arbeta med mitt jobb samtidigt som jag kommer på olika jobb till min man att göra hemma. Det är en ynnest endast förunnat oss kvinnor. Att tänka och arbeta samtidigt!

I morgon skall jag lämna en ”TO DO LIST” till maken på köksbordet innan jag far. Vi får se hur det accepteras!

Inte så bra tror jag.

I dag har jag bombarderat min stackars kollega med mitt surr. När han ger mig små förtvivlade blickar som bara skriker ”Snälla…var tyst” så envisas jag med att säga;

-nehepp, du får stå ut nu i två dagar. Sen får du det lugn och ro du alltid velat haJ

Tyvärr för honom så var det nästan bara vi två på avdelningen i dag. Så det var han som fick ta allt mitt surr idag.

För sån är jag nu…Surrig men framför allt glad.

Men, tänker ni läsare? Vad har denna människa att vara glad över? Hon blir ju arbetslös?!

Ja, jag vet. Men jag kan inte rå för det. Jag tror nämligen att det finns något som väntar därute på mig. Något jättebra och jag är bara ett litet stenkast iväg från det. Mitt nuvarande arbete har varit superbra, jag har lärt mig oerhört mycket och jag har trivts med alla mina kollegor och även med dem från intillliggande avdelningar. Men jag känner på mig att jag inte kommer att gå arbetslös så himla länge. I alla fall inte vara sysslolös.

I dag har jag dessutom gjort nödvändiga ”slutaarbetetgrejs” för att kunna lämna över ett bra arbete. Det kändes skönt.

Sedan så gör solen, snön och alla glada människor inte mitt humör sämre.

Jag skulle bara önska att min rackarns förkylning kunde försvinna så att jag kan få dra på mig joggingskorna och ta vinterpremiären!

Jag skulle även vilja göra som Ronja Rövardotter: skrika ett Vinterskrik (stället för hennes sommarskrik). Men, risken för att övriga boenden i Obbola får för sig att jag behöver omhändertas av personer som innehar vita tröjor med knytningen därbak så avstår jag.

Jag hojtar lite här istället:

IIiiiiiiiiiIIIIiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!                  

Det är nästan så att jag förstår hur nyfrälsta människor känner sig. Jag skulle vilja sprida mitt budskap om LYCKA till varenda människa. Men, av samma anledning som tidigare så avstår jag. Ett klokt beslut anser jag.

Så, nu var det gjort!

Ha en fortsatt underbar dag/kväll!

15 år sedan så föddes min äldste son.

Vilken lycka det var att få andas in hans underbara bebisdoft och se det skrynkliga lilla ansiktet göra de mest fantastiska grimaser. I mina ögon så var han (och är naturligtvis fortfarande) det mest perfekta lilla barnet som någonsin satt sitt lilla skrik till världen.

Just i dag, denna speciella 15 årsdag, så är han inte hemma, han är med sina vänner och lanar.  Jag har hög feber, måhända av äldstesonssaknad? Kan man få det av längtan efter sina barn månntro? Nja, jag tror mer på bassilusker faktiskt!

Det kan även bero på att när vi var ut annandag jul på folkan här i Obbola så gick jag och maken till folkan och tillbaka...Det är väl OK, om man klär sig efter vädret. Vilket jag naturligtvis INTE gjorde. Jag hade en stor, skön vinterjacka, en ljuvlig rosa mössa (som svärmor stickat) och fina vita varma handskar (som min mor gett mig)....vad hade jag på benen då?

Jo, eftersom jag hade klänning på mig så var jag för förnäm för att ta på mig täckbyxor, så jag gick 4 kilometer i bara strumpbyxor!!! ja, jag vet. jag är korkad ibland. Men, det kändes som en bra ide då, inte dagen efter när jag fortfarande frös om benen. Där fick jag för att jag skulle göra mig till!!!

I går tog jag med min mina två äldsta söner och min lillebror (13 år) på bio. Det var supertrevligt om jag bara hade förstått hälften av vad de pratade om...pojkarna alltså, inte filmen! Det var Guilds hit och dit. Ja, jag börjar på att bli gammal.

Nu, tänker jag kura ihop mig i soffan, njuta av att maken har tagit med sig barnen någonstans och huttra lite till under mitt täcke. Jag tror bestämt att jag tar och gör mgi en kopp Thé till!

Kram!

med resten av Umeås befolkning...det har jag och min familj gjort idag. Varför? ja, det vet jag faktiskt inte.

Men, nu är det gjort i alla fall och även om jag ibland kan glorifiera vårt tidigare stadsboende, så kände jag i dag att, Nej!!! Jag vill inte bo inne i stan längre. Vi har gjort det. Jag tror att hela familjen drog en lättnadens suck när vi kom hem till Obbola igen! "Sweet home Obbobola"

I kväll kommer det att bli riktigt trevligt, hoppas jag. En väninna som det var länge sedan jag umgicks med skall komma på besök, eller, vi skall träffas i alla fall! Det skall bli spännande och vansinnigt roligt!

Så var vi vakna relativt länge och såg på Sista filmen i triologin om "Sagan om ringen".

När vi äntligen tog våra trötta, gamla steg till sängen för att sova ett litet tag så var klockan säkert 01:30, om inte mer.

Nå, vi sa godnatt till tonåringen och hoppades att han skulle ha vett nog att förstå att även om det för honom var mitt på dagen så var det faktiskt natt för resten av familjen. Jag och maken ligger och småslumrar när vi väcks av ett himla liv, något dunkar och slamrar nere från J´s rum.

Vi avvaktar ett tag för att se om ljudet skall avstanna eller om någon av oss är tvungen att gå ned till sonen för att se vad det är som händer. Ljudet bara fortsätter och fortsätter så maken besluter sig för att gå ned och se om det har hänt något.

När jag börjar höra höga, upprörda röster från källaren så förstår jag att det har hänt något som inte skall hända. Så jag kilar ned för att se om det är något jag måste medla i, eller om de fixar situationen utan min inblandning. Då har sonen av någon outgrundlig anledning öppnat fönstret för att han tyckte att det var så himla varmt i hans rum (istället för att dra ned elementvärmen) tydligen så tyckte inte hans fönster om den ovarsamma hanteringen så fönstret lossnade från ramen och ramlade ut på snön nedanför. Sonen, som (ibland) har samma logiska resonemang som alla andra tonåringar tänker att det är nog lättare att försöka få in fönstret genom ramen istället för att gå ut och hämta fönstret...därav alla dunsar och smällar.

Lägg då dessutom till att inne i hans rum så är det just nu sviiinkallt! Efter ett hårt kämpande så fick han trots mina farhågor fönstret på plats. Man kan bara hoppas att nästa gång han tycker att det är för varmt så sänker han värmen på elementet istället.

Tonåringar...? Vad är det som försigår i deras skallar egentligen? Hur går tankebanorna? Någon som vet?

samtidigt som man är småbarnsförälder är inte alltid det lättaste, eller för den delen det roligaste.

När vi i dag packade in våra småbarn för att hälsa på barnens morfar så var äldste sonen så trött att han ville stanna hemma. OK, tänkte vi. Han kliver väl upp i relativt rimlig tid ändå?

Hmmm??? När vi kom hem klockan 18:00 (!!!!) så låg pojken FORTFARANDE och sov! Detta innebär att när vi lägger de små för kvällen, så har femtonåringen fortfarande morgon!

Detta kommer att bli ett tungt jullov!

Pojkarna fick pengar av sin morfar och Alfred tjatade hela dagen idag att han ville fara och handla leksaker. Så, efter besöket där så tog vi honom till Maxi!

Där inhandlade han bland annat en Spidermandräkt. Storebror blev faktiskt lite avis, vilket ni kan se på bilden ovan. Men, sover man bort hela jullovet så hinner man faktiskt inte köpa någon Spidermandräkt!!

Tomtenissen Alfred kikar på alla julklapparna innan Stora tomten kommer!

Vi var tolv personer som trivdes tillsammans! Supertrevligt.

God Fortsättning!

I dag har jag arbetat som en besatt för att få allt julgodis klart, jag har gjort två satser med Knäck, två satser med chokladCornflakes, skumtomtefudge (tack för tipset Anne-Marie) och tryfflar och lite annat smått och gott.

Nu på slutet så gjorde jag chokladkola...jag tänkte att det skulle vara gott för de små barnen. När vi (jag och maken) sitter och delar kolorna så kommer jag på att jag faktiskt har kvar en karta blockchoklad. Skulel det inte vara roligt att göra lite Riesenkola?

Hur svårt kan det vara egentligen tänkte vi?

Sagt och gjort, vi tar kolorna och provar först att doppa dem, en och en i den smälta chokladen. OK, det gick väl sisådär...Det ser inte så kul ut med fingeravtryck på sidorna av varje kola tänkte vi. Vi blev lite "wild and crazy" och sa; vad händer om man slänger ned alla kolorna i choklade, och fiskar upp dem??

Med resultat att kolan smälter och klibbar i hop!

Behöver jag säga att Den där Riesenkola grejjen? Den skiter vi i!?

Alfred har sprungit omkring i sin pyjamas hela dagen, knappt ätit något annat än godis, kikat på alla julklappar som Tomten tog hit i går kväll!! Är det dagen före Dopparedagen så är det

Nu så säger jag GOD JUL!!!

Barnen är lyriska.

Jag har nu gjort Knäck, Chokladtryffel, cornflakeschoklad x 2, och chokladkola.

Jag skulle göra mintkyssar, men av någon konstig anledning så har min pepparmintsolja försvunnit. Dessutom så har jag ingen bil så jag skippar det...för nu i alla fall.

 I går så skrev jag "jg hendföötea"... Vad nu det kan betyda.Vi har ett trådlöst tangentbord och även om jag bytte batterier i går så tar inte alla knappar. Mitt tangentbord beter sig väldans skumt även i dag. Irriterande är det. Iofs så kan mitt tangentbords skumma beteende bero på att de batterier jag bytte till kommer från IKEA!! Inga högkvalitetsbatterier precis. Sedan är ju som bekant jag och IKEA inte direkt kompatibla med varandra.

Nå, nu skall jag återgå till godisskapandet.

GOD JUL TILL ER ALLA!!!

Och jag och mina små monster skall göra julgodiset nu!

Ja, jag vet, vi är sent ute men det har faktiskt inte funnits tid förrns nu. Vad skall vi göra för gott då? Jo, knäck naturligtvis kanske lite fudge (om jag hittar ngt bra recept) Å lite annat smått o gott!

Ooh vilken julkänsla!

hur en del människor är funtade?

Jag vill inte, vill inte tala illa om någon direkt så därför så får det bara bli en allmän ilska över alla personer som:

1) Skiter i sina barn...

2) Skiter ännu mer i sina barnbarn

3) Låtsas som om de är guds gåva till mänskligheten men som egentligen bara är falska och genomruttna!!!

Ja, förstår ni?

OM någon vänlig själ vill förklara det för mig, snälla gör det. För jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan vilja kasta bort en sån stor gåva som barn och barnbarn är?

Ja, jag vet. Förlusten är endast deras. Det spelar ingen roll! Jag blir arg ändå!

till mina kollegor som sitter på jobbet nu...

Själv så dricker jag Thé, surfar VK.se och bara njuter av stillheten!

riktigt ordentligt av mormor och farmor, moster, morbror och farbror.

Tyvärr så bor ju farfar så långt bort, men Alfred vet att han tänker på honom ändå!

Jag kan lova er att det är en supernöjd liten Alfred som leker med sina nya 5-års presenter.

Nu gör vi kväll i det Olsénska hemmet. Ty även vi Obbolianer behöver vår skönhetssömn!

Kram & Godnatt!

Sonen fyller 5 år (Hipp, hipp hurra för världens bästa Alfred) och jag går på en välbehövlig 6 dagars ledighet.

Nu gräddar jag tunnpannkaka till födelsedagsbarnet och sen kommer mormor, farmor och moster på besök!! Mysigt!

och jag bara måste få berätta om min oerhört duktiga, förståndiga snälla, fina och hjälpsamma son J.

Ni som känner mig och som följt min blogg vet mycket väl att jag lider av vattenskadeskräck! Jag ligger och lyssnar efter droppar på nätterna och börjar hyperventilera bara jag tänker på vad som kan hända vid en eventuell vattenskada.

Nå, i går var min äldste son ensam hemma när vattenkranen i köket råkade gå sönder (ja, köper man billig skit från IKEA så får man skylla sig själv) och vattnet sprutar ut över hela köket.

Min UNDERBARA son reagerar helt annorlunda än vad jag hade gjort i en sådan situation. Han stänger av huvudkranen, drar ut alla elkontakter som kan ha kommit i kontakt med vattnet, torkar upp vattnet och lagar kranen! Han ringer INTE till mig då han vet att jag med all säkerhet hade flippat ur totalt. Utan han bara löser situationen!!

Min underbara son!  Jag älskar dig till vansinne!

Det stundar en festival i Obbola snart...

Min underbart ljuvliga fyraåring (som faktiskt fyller hela fem år i morgon) har bestämt att han inte skall ha ett vanligt kalas.

Nej då, ni förstår. Alfred skall ha en festival och han har stora planer inför denna stundande festival.

Han är naturligtvis festivalarrangör och han har komponerat ihop en ganska så spännande dag för sina vänner. Han och alla hans vänner skall sjunga tre olika låtar, Harts on Fire, Baby goodbye och melodin till Starwars. En av hans vänner skall vara domare, en annan skall dela ut biljetterna och själva tårtan (för det är klart att det serveras tårtor på festivaler? Det vet väl alla som någonsin varit på exempelvis Roskilde?? :-)) skall barnen tåga iväg för att baka och hämta hos en annan kompis.

Ja, det är en spännande tid som stundar för oss Obbolianer. Festivaler, kalas,  jul!  Vem har någonsin sagt att livet i en by är tråkigt? Inte i Obbola i alla fall! Här händer det stora saker.

Nu så här i decembertider så är väl var och varannan människa trött. Någon som verkligen är trött, det är Alfred.

I går när vi satt i bilen på väg hem från dagis sa han:

-Mamma, när jag kommer hem vill jag sova.

-Ja, sa jag. Vet du att snart är det lördag och då får du ju sova hur länge du vill.

Alfred tittade på mig med sina vackra blå ögon, suckade och sa:

-Ja, jag skall sova tills jag fyller år, kliva upp och få mina paket, sen skall jag sova tills julafton. Mamma, du får inte väcka mig!

Stackars barn. Att vara så trött.

Nå, snart är det jullov även för honom. Då får han sova så mycket han bara vill.

På tal om sömn. Det är lustigt det där med sömn. För bara några månader sen så behövde jag minst 8 timmars sömn för att överhuvudtaget kunna fungera dagen efter. Nu (och jag hoppas vid min gud att det inte är för att jag börjar bli gammal. Den som säger något sånt är bara tarvlig) så behöver jag bara 6 timmars sömn, sen är jag pigg. Missförstå mig rätt, jag KAN somna om och gör det gärna. Men det är inte nödvändigt för min pigghet.

I dag har jag bestämt mig för att när jag blir arbetslös, så skall jag ICKET sitta hemma och bara rulla tummarna. Jag gick tillbaka i mina gamla blogginlägg från förra gången jag var arbetslös och det var en skrämmande läsning.

Denna gång så skall jag se om jag ändå inte kan göra någon nytta emellan arbetssökningarna.

Göra något jag verkligen brinner för. För er oinvigda så är det: Barn, ungdomar och böcker!    

Ack, att kunna kombinera dessa tre! Men, vad är väl en bal på slottet?

By the way...det tidigare inlägget, jag fick godkänt av två av mina kollegor att publicera det.

Det kändes som det mest etiskt och moraliskt rätta. Att rådfråga dem innan jag fläker ut dem, förvisso på ett humoristiskt och vänligt sätt. Men ändock!!

Jag fick nu inte bara en Stor bild på en vacker Älg utav dem, utan även ett presentkort på en utmärkt inredningsbutik och en vacker bukett med tulpaner. Tack snälla fina ni!

Nu är det ju några dagar kvar innan jag slutar för gott men då det är julledigheter å sånt så är detta sista dagen när alla är samlade. Sorgligt måste jag säga. Tack för denna tid, den har varit underbart trevlig.

Har ni tid över så får ni gärna kika in på en av mina bröders sida.

www.jonasofia.se

Min bror och hans flickvän gör en liten rundresa i några månader.

Helt otroligt vackra bilder och underbara människor!

Nu, tänker jag ta min trötta, sjuka, gamla kropp och slappa i soffan!

De tio konstruktörerna & Bibliotekarien!

Det var en gång en bibliotekarie som inte hade något jobb.

Hon sökte och sökte men ingenstans fick hon jobb. Då tog Bibliotekarien saken i egna händer, ringde på ett jobb som krävde lite mer teknisk kompetens än vad hon hade och döm om hennes förvåning när hon fick jobbet.

På hennes jobb så arbetade det 10  konstruktörer. Alla var lika duktiga på att konstruera och rita fina små maskiner, rör och andra viktiga små söta saker som behövdes för att deras lilla fabrik skulle fungera.

Bibliotekarien, hon scannade in deras fina små ritningar och lade upp dem i deras eget lilla dataarkiv. Oj vad hon var duktig. varje dag när hon gick hem efter en dags arbete så kände hon att " Ja, detta har jag gjort bra"

De 10 konstruktörerna var (nästan) alla lika duktiga jägare. Det bästa de visste var när de fick prata om gevär, älgar och jaktpass mitt inne i skogen. Bibliotekarien, hon delade väl inte riktigt deras fascination men, eftersom hon var en väldigt tålmodig och snäll bibliotekarie så lät hon dem hållas. Hon visste ju att det var det roligaste de visste. Själv så satt hon där och lyssnade på dem när de väl började sina historier, den ena värre än den andra och smålog lite för sig själv.

Dagarna gick och Bibliotekarien scannade och scannade. Nöjd med livet och med hennes snälla små konstruktörer. Allt var frid och fröjd!

Men så en dag så kom den stora fula finansvargen och sa;

-Hörru du Bibliotekarien!!

-Ja?, svarade Bibliotekarien nervöst, vad vill du?

-Hörru du, Nu tänker jag inte låta dig sitta där med dina konstruktörer i ditt arkiv längre.

Nu skall jag äta upp dig!!

-Neeeeeeej, skrek Bibliotekarien när vargen jagade henne.

Bibliotekarien sprang och sprang och sprang. Så långt bort hon kunde komma och hon visste att det skulle dröja länge innan hon skulle tordas ge sig tillbaka till hennes konstruktörer.

De tio små konstruktörerna var väldigt ledsna, vem skulle nu sitta och småsurra med dem. Vem skulle nu ge dem små uppmuntrande ord när pennorna inte fungerade som de skulle? Vem skulle välkomna dem med ett glatt "Åh vad trevligt att se dig idag!"

Tillsammans så sörjde konstruktörerna sin stackars Bibliotekarie.

De tog ett gemensamt beslut att som en påminnelse av sin Bibliotekarie förära Bibliotekarien en bild av den finaste älgen de kunde finna.

Bilden, den finns att beskåda inramad på en hedersplats hemma hos Bibliotekarien!

Vargen, han finns kvar. Men man vet aldrig. En dag så kanske vargen beger sig av och Bibliotekarien åter kan bege sig till sina konstruktörer!

SNIPP SNAPP SNUT, SÅ VAR SAGAN SLUT!!

"Gubbarna" på avdelningen.

Om jag får säga det själv *ler* så tycker jag att jag är en rätt så snäll kollega! Bjussa på "Gofika" så där en fredag!! Ja, jag borde få ett pris. Eller hur? Haha!!

Tror ni att dom blir glada?

Ni är fina, underbara och BÄST!

I er har jag inte bara funnit styrka utan även fått ventilera det som man inte riktigt kan ventilera med endast män;-)

Tack så hemskt mycket för de fina avskedspresenterna jag fick av er.

Jag kommer att sakna er och er fina stämning. Våra glada skratt men även våra allvarliga stunder.

Jag läste en dikt och tänkte på er:

En gammal Indian berättar för sitt barnbarn

om ett gräl som pågår inom honom....

Han säger att konflikten står mellan två vargar.

Den ena vargen är full av

avundsjuka, sorg, ånger,

girighet, högmod,

självömkan, skuld, bitterhet,

mindervärdighet, lögner,

falsk stolthet,

överlägsenhet och egoism.

Den andra vargen är full av glädje,

fred, kärlek, hopp, ärlighet,

ödmjukhet, vänlighet, välvilja,

medkännande, generositet, sanning,

medlidande och tro.

Barnet tänker efter en liten stund

och frågar sedan sin morfar:

"Vilken varg vinner?"

Den gamle mannen svarar honom:

"Den varg jag matar."

Ni, mina vänner. Ni är den andra vargen!

Traditioner är till för att hållas?

Eller?

En del traditioner kan jag tycka är sorgliga när de försvinner, en del känns det ganska skönt att bli av med.

Som i vår familj... där hade vi i många herrans år en helt vansinnig tradition att vi (jag och maken och barnen) flaxade omkring som galna höns från förälder till förälder hela julaftonen. Samt att julaftonen tillbringades hemma hos oss, med de föräldrar och syskon som vi INTE flaxade runt till.

Nu, när vi har så pass många barn har vi bestämt oss att sluta flaxa runt. Vi har för många barn, för mycket stress i vardagen som det är, att julafton måste få vara lugn. 

DET är en skön tradition tycker jag.

Andra tråkiga saker, det är att i år är det andra året som farmor Edith inte berömmer mig för min hemgravade lax. Vad är en jul utan henne? Väldigt trist om jag får säga det själv.

Slutligen så tänkte jag bjuda på världens goaste kille!!!

<object width="320" height="265"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Urtt-PjGjBU&hl=sv_SE&fs=1&rel=0"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/Urtt-PjGjBU&hl=sv_SE&fs=1&rel=0" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="320" height="265"></embed></object>

Suverän, eller hur! (hoppas att detta fungerar, annars så finns länken nedan)

http://www.youtube.com/watch?v=Urtt-PjGjBU

resulterade i att måndagen och tisdagens inspiration helt försvunnit.

Eller så beror stiltjen på den tröga, sega, gegga som min skalle just nu måste vara fylld av. Jag har inget fokus och när människor talar till mig så förstår jag inte riktigt vad de vill?

-Är det mig de talar till? Vad vill dom? Mig? Jag ser läpparna röra sig, jag hör ord som kommer ut, men jag kan för mitt liv inte förstå vad de säger! Tokigt.

Ebbe hade feber och halsont idag och då jag faktiskt INTE har råd att vara hemma med den lille sonen så fick han följa med mig på jobbet idag. Det gick över förväntan faktiskt. Han är en duktig kille min lille E.

Nu inväntar soffläge, tv-dosan och tysthet! Oj vad vi gillar varandra vi fyra!

God Jul!!

Nu kommer jag att bli en av  alla de där som skriver ett inlägg var 20:e minut!

Förlåt, men jag kan inte hjälpa det. Kan man bli beroende av att blogga så då är jag det. Måste jag gå på avgiftning månntro? Finns det rehabiliteringshem för bloggberoende personer?  Vad får man göra där tror ni? Lära oss att skriva på det gamla hederliga sättet?

I dag så skall jag och La Familia på innebandymatch för Noah. Vi skall sitta i Sekretariatet. Även om Noah har spelförbud tills i mitten av januari någonting så drar vi vårt strå till stacken och stöttar naturligtvis laget.

Noah har varit så deprimerad för att han inte kunnat spela. I dag skall han ta med sig sin klubba och kanske bara bolla lite.

-Mamma, jag kan ju inte springa så jag bara bollar lite!

-Ok säger jag.

-Men mamma, om jag har mina tofflor på mig då kan jag ju springa lite!

-Mm, sa jag. Fast du kanske skall vara lite försiktig?

-Äsch..jag kan nog vara med ändå!!

Hm, nej. jag skulle inte tro det va?

..så kommer här en lång harang!!

Konstigt nog så brukar det ju vara på söndagarna som min fantasi tryter. Så är dock icket fallet idag. I dag skulle jag kunna skriva en lång roman, men jag nöjer mig med några blogginlägg istället!

Ni som följer min blogg har väl knappast missat att jag blir arbetslös vid årsskiftet? Dumt nog så har jag ju vetat om det, sökt några stackars jobb, men inte fått ett enda svar? Vad menar dom med det egentligen? Kan det verkligen vara på det sättet att ingen har förstått min storhet ännu? Att jag faktiskt är den ultimata anställda? *ler*

Nå, på mitt jobb så var det några tappra eldsjälar som startade en grupp, menad främst för de kvinnor som inte hade så många andra kvinnor att samtala med under sitt arbetspass, men ALLA kvinnor är naturligtvis varmt välkomna.

Dessa stunder har varit bästa stunden under hela veckan för mig. Att arbeta endast med män är trevligt, men vissa saker kan man bara berätta för andra kvinnor!

På torsdag så är det mitt sista, mitt allra, allra sista möte med dessa underbara kvinnor. Jag skall bjuda på fikat! Vad bjuder jag på? Jag skulle vilja att det jag bjuder på symboliserar vad de har betytt för mig och vad dessa möten har inneburit för mig! Jag kan ju inte gärna komma släpandes med tråkiga gamla pepparkakor eller något annat trist.

ville vara med och göra lussebullar.

Så jag, som den goda mor jag är gör en dubbel sats av lussebullsdeg för att alla de små liven skall kunna göra många, goda bullar.

Vad jag INTE hade tagit med i beräkningen, det var att barn till skillnad från föräldrar anser att ju större bullar, desto bättre.

Nå, mina barn är kreativa till tusen och fantasin skapade många roliga bullar. Ni får se ett axplock av dem här:

Ja, några traditionella bullar blev det.

Ha en underbar tredje advent!

Nej, det var inget allvarligt.                                                                                                           

Bara lite vanlig snarthelgochhemmetserförjävligtutochvartärminaklädernågonstansjagkanintehittanågontingidennajävlaröra

.....ilska!

Nu, är jag glad:-)

Att jag sitter här hemma och är förbannad. Men, bara för att jag respekterar andra människor så mycket så kan jag inte lämna ut dem!!!

Nå, ni skall i alla fall veta att jag är suuuupersur. Skitirriterad, Less och ARG!!

Sug på den ni ett tag!

Sonen på 4, snart 5 år har tappat sin andra tand.

Även om han är själaglad över sin förlust (i hans ögon en gigantisk vinst då han tappade den på dagis så att alla såg) så blir jag lite ledsen. För varje tand han tappar så blir han äldre och äldre. Min bebis växer upp! Tandlossningen blir bara ett större bevis på det som oundvikligt skall komma.

Detta året är sista gången som vi firar Lucia på förskolan exempelvis. No more hembakta barnlussebullar. Aldrig mer  får vi njuta av 20 småtomtar, lucior och pepparkaksbarn. Nej, inom skolans värld så existerar inte sånt. Där är det "storbarnen" som lussar för övriga elever. Även om föräldrarna naturligtvis är välkomna så är man i minoritet, då prio ett för en förälder INTE är att se andra barn lussa. Man vill ju se sina egna småmonster.

Jag kommer ihåg när Jack var äldst på dagis, hur jag längtade och längtade tills han skulle börja skolan. Att han skulle bli stor. Likadant var det med de två andra även om känslan inte var lika stor som med Jack!! Men nu, med min sista bebis...det ÄR jobbigt. Snart vill ingen av barnen sova i samma säng som oss, snart är hallen överhopad av stinkande skor i storlek 45.

Pussar har jag redan fått överge, då de tycker att jag är mest pinsam när jag ber om det. Alfred, han hävdar bestämt att han "hatar pussar".

Nej, nu tänker jag sätta mig i soffan, njuta av mina underbara barn så länge jag bara kan. Jag tänkte att kanske, bara kanske kan jag tjyva till mig en puss på Alfreds lockar. Han kanske inte märker det?

självaste Martin Timell jag gift mig med?

Jag vet då att det absolut INTE är "Arga Snickaren", för om någon i den Olsénska familjen skall kallas för det så är det jag. Jag blir vansinnig på alla verktyg som ligger överallt och skräpar, för att inte tala om dessa fruktansvärda skruvar. Dom kan jag hitta överallt, till och med i min sminkväska (hur dom nu kan ha hamnat där? Kan det vara så att maken smyglånar mitt smink innan han far på jobbet?).

Nå, jag skulle inte skälla på maken utan snarare höja honom till skyarna. Ty i dag har maken varit så duktig och byggt ett snyggt vitrinskåp av köksöverskåpen. Så, nu sitter de där, 8 skåp på varandra. Vilket underbart kök vi kommer att få, maken och jag!

Tralalalaaa...jag har ett underbart stort och vacker kök jag, tralalalaaa!!!

Med massor av förvaring, tralalalaaaa!!

...och jag har ingen aning om vad jag vill förmedla till er läsare.

Snart stundar julen och jag har inte köpt en enda julklapp! Nackdelen med att ha en stor familj och många barn som är födda i December är att det blir liksom kaka på kaka när det kommer till julklappar!

Vår Decembermånad ser ut på följande sätt:

9/12 - Min bror fyller år

12 / 12 - Min far fyller år

21/12 - Min bebis fyller år

28/12 - Min störste kille fyller år

30/12 - Min mor fyller år.

Sen har jag lite kusiner och vänner som fyller år lite varstans i december!

Lägg dessutom till Lite luciafirande här och där, julfester med jobb och vänner, Julafton och pricken över I:et : Nyårsafton så förstår ni att December är en hektisk månad för oss!!!

Inte för att jag vill gnälla...Det är nog samma sak för de flesta familjer. December ÄR en hektisk månad (om än en mysig månad).

Även om jag varje år i januari lovar mig själv dyrt och heligt att jag "Detta år skall jag börja med julklapparna tidigare" Så händer det bara inte. jag har inte tid!!

I år har jag dessutom inte en aning om vad jag skall köpa till alla!

Finns det någon vänlig själ därute som kan ge tips på vad man köper till pojkar i åldrarna 5 - 15 år så blir ingen gladare än mig!

håller nästan på att explodera.

Ont, ont, ont!!!

Ve och fasa, tänk om barnens sjuka smittat mig? Tänk om jag är tvungen att ligga nerbäddad i en hel vecka? nej. Jag vägrar. I just wont do it!!!!

Skicka över lite friskpiller och tabortdummabassiluskermedusin till mig är ni snälla!

Symboliskt ihopsatt i ett vackert armband är min son numera stolt innehavare av Godhetens fem pärlor!

För er som inte bor i Holmsund-Obbola så kan jag meddela er att barnen i vårt lilla samhälle får lära sig om De fem pärlornas olika egenskaper.

Nummer ett ut är: Tålamodets pärla.

Nummer två är: Ärlighetens Pärla.

Nummer tre är: Vänskapens Pärla

Nummer fyra är: Hjälpsamhetens Pärla

Och sist, men absolut inte minst är Pålitlighetens Pärla!

Om alla dessa olika egenskaper får barnen lära sig mer om i skolan och avslutningsvis så är det en vacker ceremoni i Holmsunds kyrka där de emottar armbandet.

58 högtidliga, stolta och underbara barn som nu lärt sig vad detta innebär.

Antingen så lyssnar jag inte på vad min man säger, eller så har det flyttat in en vaxpropp lika stor som Mount Everest i mina små öron (vilket tror ni på?).

Maken skulle ju på julfest i morgon, på droskan hade jag för mig. Tydligen var inte fallet så. Han skall till Ö-vik?? Jaha...Det innebär att han inte kommer hem förrns på lördag. Om jag har tur!

Jag funderar på om jag skall gå en kurs; "lär er att kommunicera i familjen". Eller varför inte: " Detta säger ni till varandra, egentligen"

Vet ni av någon sådan kurs? Maila mig:

honsomintelyssnarpåsinman@ignorant.se

...det lättar upp hjärtat på alla tror jag!

Lovely, bara 23 dagar kvar till jul! Samt några dagar plus och minus för min storkille och min lillkilles födelsedagar! Mysigt!