Nu…har vi gjort sista årets shopping på Maxi och vi är redo för det nya året.

Vi skall bara duscha, klä på oss, (Gahhh, vad skall jag ha på mig? Naket? Är det ett alternativ? Nehepp, kommer läkarna i vita rockar med vita bakåtknuta tröjor då? Herregud, vad får man göra egentligen?) tvinga barnen att vara lika glada och förväntansfulla som vi är sen, så kan årets sista dag starta ordentligt.

Det nya året…det KOMMER att bli betydligt bättre än vad detta varit. Jag vet det.

Alla mina underbara ungar med tillhörande flickvän!

GOTT NYTT ÅR!

Nyårslöften…

Varje år så lovar man en massa saker som man är garanterad att bryta efter bara några månader. Jag har haft ett stående nyårslöfte att gå ned i vikt ända sen urminnes tider. I år så skall jag inte lova det. Det är jag ju redan på väg att göra, jag bara fortsätter på samma väg som jag påbörjat. Det får ta tid men sakta så kommer jag dit. Till ett normaltillstånd.

I år så skall jag försöka att göra mitt nya liv ännu mer hälsosamt, jag skall försöka sluta snusa. Snusandet är ett bök och ett stök och vansinnigt beroendeframkallande. Jag läste någonstans (rätta mig om jag har fel) att snusningen är många gånger mer beroendeframkallande än rökning.

Så, varför började jag då snusa?

Ja, det kan man undra, en klok tjej som jag? Det var faktiskt min första "riktiga" pojkvän som gav mig min första snus, inne på Galaxen (om det nu finns någon som kommer ihåg det stället?). Jag kommer ihåg att jag satt i hans knä, medans han rullade en liten, liten boll av sin General lössnus och  när den väl började rinna så började jag kräkas. Ändå så fortsatte jag.

Korkat va?

Jag upptäckte nämligen påssnuset…vilken grej.

Att sluta snusa vid graviditet eller amning har inte varit så svårt, men att sluta bara för min egen skull? Nej, det har jag inte velat. Förrns nu.

Så, mitt nyårslöfte är detta:

Jag Lovar och svär att jag skall FÖRSÖKA sluta snusa, fixar jag det inte så har jag inte brutit något nyårslöfte. Fixar jag det så "Hurra" för mig!

Vad har ni för nyårslöften?

I dag sorterar jag bort skräp, plockar bland mina papper. Tittar ut genom fönstret och kikar på utsikten från fönstret. Tänker att jag borde gå över på personalavdelningen och be om Anställningsintyg till A-kassan.

Skickar lite mail för sista gången.

Käkar lunch på mässen för sista gången. Tänker att detta blir nog bra det, ändå.

Jag satt med underhållande sällskap i en annars ganska så julledighetstom mäss. Pratade om allvarliga saker som IKEA batteriers vara eller icke vara. Vi kom fram till att IKEA batterier skall man nog bara använda till fjärrkontroller, om ens det.

Går trappen ned från avdelningen för att ta en kopp hemskt automatkaffe (som jag tyvärr blivit beroende av) för sista gången…Sippar i mig det heta kaffet som egentligen borde ge mig magsår bara genom att lukta på det.

Staplar alla mina fina högar ordentligt en sista gång…rensar bort onödigt skräp från datorn. Sorterar, plockar, trixar.

Ser ut en sista gång genom fönstret.

Tänker…Jaha. Det var det här!

Vad nu då?

Går alla tre trapporna ned, diskar mina kaffekoppar, surrar med "gubbarna" på "Blå".

Knappar ut mig, lämnar in min telefon, mitt passerkort. Pratar lite i receptionen med flickorna som sitter där.

Öppnar entrédörren och går mot min man som hämtar mig idag.

The End!

I vårt Obbolianska hem så råder det en viss existentiell förtvivlan.

Alfred, vår nyblivna femåring har många frågor om Gud och vi försöker så gott vi kan  lära honom om Gud, även om vi inte är troende själva. Någonstans på vägen så tror jag att Vår lille Alfred tappar bort oss och blandar in sina egna teorier. Alfred kan naturligtvis svaret på de flesta frågorna själv.

I kväll, innan han lade sig för natten så lät vår konversation ungefär så här:

– Alfred, vem är Gud och vem är Jesus?

–Gud och Jesus är samma person förstår du, svarar den lille guldlockige prinsen med de ljusblå ögonen.

–Ahaaa, säger jag och hans far och fortsätter, –Men Alfred. Vi trodde att Gud var en person och Jesus en annan person?

–Åååhhh, frustar Alfred över hans föräldrars totala brist på kunskaper inom ämnet gud.

Det är så här förstår ni:

Gud och Jesus är samma person. Deras pappa är osynlige mannen och deras mamma Jungfru Maria är egentligen en häxa som har förvandlat Gud till en ljusstake. De bor tillsammans i ett hus gjort av gräs som återfinns hemma hos Alfreds mormor. Nästa gång vi är där på besök så har Alfred lovat att visa oss vart Gud (a.k.a lampan), Jesus och Häxan Maria bor. Där bor även deras pappa, den osynlige mannen. Vi kan inte se honom, men Gud/Jesus kan. Häxan Maria är en snäll häxa. Men, hon kan trolla.

Tids nog så reder han säkert ut begreppen.

I dag när jag satt på jobbet så kom jag på en hel massa bra idéer. Tyckte jag i alla fall, maken var väl inte lika förtjust i dem som jag var.

Idé nr 1: Att maken skulle storstäda HELA huset nu när jag ändå var på jobbet.

Idé nr 2: Att maken dessutom skulle göra ”raspeballar” och använda julskinkan som fyllning.

Idé nr 3: Det var att maken skulle ta bort allt ”gval” som vi av någon outgrundlig anledning samlat på oss i det gamla köket.

Glad i hågen så ringde jag maken och berättade de två första ideérna. När han sa (med en ganska så arg röst faktiskt) att; jag istället för att sitta och fundera ut en massa olika jobb åt honom borde fokusera mer på att arbeta med det jag får betalt för.

Då tordes jag inte riktigt nämna min tredje idé.

Hmm?

Undrar vad han egentligen menade med det? Som kvinna så kan jag faktiskt BÅDE arbeta med mitt jobb samtidigt som jag kommer på olika jobb till min man att göra hemma. Det är en ynnest endast förunnat oss kvinnor. Att tänka och arbeta samtidigt!

I morgon skall jag lämna en ”TO DO LIST” till maken på köksbordet innan jag far. Vi får se hur det accepteras!

Inte så bra tror jag.

I dag har jag bombarderat min stackars kollega med mitt surr. När han ger mig små förtvivlade blickar som bara skriker ”Snälla…var tyst” så envisas jag med att säga;

–nehepp, du får stå ut nu i två dagar. Sen får du det lugn och ro du alltid velat haJ

Tyvärr för honom så var det nästan bara vi två på avdelningen i dag. Så det var han som fick ta allt mitt surr idag.

För sån är jag nu…Surrig men framför allt glad.

Men, tänker ni läsare? Vad har denna människa att vara glad över? Hon blir ju arbetslös?!

Ja, jag vet. Men jag kan inte rå för det. Jag tror nämligen att det finns något som väntar därute på mig. Något jättebra och jag är bara ett litet stenkast iväg från det. Mitt nuvarande arbete har varit superbra, jag har lärt mig oerhört mycket och jag har trivts med alla mina kollegor och även med dem från intillliggande avdelningar. Men jag känner på mig att jag inte kommer att gå arbetslös så himla länge. I alla fall inte vara sysslolös.

I dag har jag dessutom gjort nödvändiga ”slutaarbetetgrejs” för att kunna lämna över ett bra arbete. Det kändes skönt.

Sedan så gör solen, snön och alla glada människor inte mitt humör sämre.

Jag skulle bara önska att min rackarns förkylning kunde försvinna så att jag kan få dra på mig joggingskorna och ta vinterpremiären!

Jag skulle även vilja göra som Ronja Rövardotter: skrika ett Vinterskrik (stället för hennes sommarskrik). Men, risken för att övriga boenden i Obbola får för sig att jag behöver omhändertas av personer som innehar vita tröjor med knytningen därbak så avstår jag.

Jag hojtar lite här istället:

IIiiiiiiiiiIIIIiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!                  

Det är nästan så att jag förstår hur nyfrälsta människor känner sig. Jag skulle vilja sprida mitt budskap om LYCKA till varenda människa. Men, av samma anledning som tidigare så avstår jag. Ett klokt beslut anser jag.

Så, nu var det gjort!

Ha en fortsatt underbar dag/kväll!

15 år sedan så föddes min äldste son.

Vilken lycka det var att få andas in hans underbara bebisdoft och se det skrynkliga lilla ansiktet göra de mest fantastiska grimaser. I mina ögon så var han (och är naturligtvis fortfarande) det mest perfekta lilla barnet som någonsin satt sitt lilla skrik till världen.

Just i dag, denna speciella 15 årsdag, så är han inte hemma, han är med sina vänner och lanar.  Jag har hög feber, måhända av äldstesonssaknad? Kan man få det av längtan efter sina barn månntro? Nja, jag tror mer på bassilusker faktiskt!

Det kan även bero på att när vi var ut annandag jul på folkan här i Obbola så gick jag och maken till folkan och tillbaka…Det är väl OK, om man klär sig efter vädret. Vilket jag naturligtvis INTE gjorde. Jag hade en stor, skön vinterjacka, en ljuvlig rosa mössa (som svärmor stickat) och fina vita varma handskar (som min mor gett mig)….vad hade jag på benen då?

Jo, eftersom jag hade klänning på mig så var jag för förnäm för att ta på mig täckbyxor, så jag gick 4 kilometer i bara strumpbyxor!!! ja, jag vet. jag är korkad ibland. Men, det kändes som en bra ide då, inte dagen efter när jag fortfarande frös om benen. Där fick jag för att jag skulle göra mig till!!!

I går tog jag med min mina två äldsta söner och min lillebror (13 år) på bio. Det var supertrevligt om jag bara hade förstått hälften av vad de pratade om…pojkarna alltså, inte filmen! Det var Guilds hit och dit. Ja, jag börjar på att bli gammal.

Nu, tänker jag kura ihop mig i soffan, njuta av att maken har tagit med sig barnen någonstans och huttra lite till under mitt täcke. Jag tror bestämt att jag tar och gör mgi en kopp Thé till!

Kram!

med resten av Umeås befolkning…det har jag och min familj gjort idag. Varför? ja, det vet jag faktiskt inte.

Men, nu är det gjort i alla fall och även om jag ibland kan glorifiera vårt tidigare stadsboende, så kände jag i dag att, Nej!!! Jag vill inte bo inne i stan längre. Vi har gjort det. Jag tror att hela familjen drog en lättnadens suck när vi kom hem till Obbola igen! "Sweet home Obbobola"

I kväll kommer det att bli riktigt trevligt, hoppas jag. En väninna som det var länge sedan jag umgicks med skall komma på besök, eller, vi skall träffas i alla fall! Det skall bli spännande och vansinnigt roligt!