…drömmarna fortsätter.

Inatt drömde jag att jag bodde inackorderad hos min första svärmor med familj. Vi pratade madrasser (??) och jag drack vattenglas på vattenglas blandat med saften från konserverad ananas. Jag släppte ut hundar som rymde och äldste sonens vänner kom förbi med röda huvtröjor till honom.

En vacker dag skall jag ta itu med mina drömmar. Inte nu.

Annars så har det inte hänt så mycket. Jag har hängt med fina vänner, druckit kaffe. Sippat vin på balkongen. Varit (och är) dyngförkyld. Min röst låter som en blandning av Rammstein och Marianne Faithfull. Varje gång jag hostar tror jag att mina lungor kommer att komma ut. Jag är tacksam varje dag det inte kommer blod.

Jag har blivit rödhårig igen. Vilket faktiskt passar mig rätt bra.

Jag har ÄNTLIGEN fått av mig det mesta av den svarta skit som varit fastkletad på mig. Det var en helvetiskt lång och jobbig process men skam den som ger sig.

Det enda som återstår nu är att sortera om, sortera rätt. Det känns som om jag är en garderob som måste rensas ut då och då. Vilket iochförsig inte är en så vansinnigt dum liknelse. Människan är nog en garderob, för att man skall få någon ordning så måste man sortera ut de kläder man inte längre vill ha. De kläder man köpte för några år sedan passar inte riktigt längre lika bra. Sen har man naturligtvis sina favoritplagg. Ni vet, de där som bara blir skönare och passar bättre ju längre man har dom. Man lagar, man lappar. När de slutligen knappt går att använda då de är så trasiga så vill man ändå inte kasta dom. Då lämnar man dem kvar i garderoben. Tar fram dem då och då bara för att njutningsfullt få känna dem mot huden.

Det tillkommer nya favoritplagg. En del blir man så kär i att man vill ha dem kvar fast de kanske inte riktigt är rumsrena. En del köper man bara för att aldrig ta fram dom igen. De kan lika gärna hänga kvar i garderoben och skämmas med prislappen fortfarande kvar. En del plagg fastnar man för. De sitter illa, ser illa ut, men man vill ändå ha kvar dom och man envisas dessutom med att använda dom. Men, de flesta plagg är nog rätt random ändå, jag gillar dom.

Ja, ni fattar symboliken va?

Linnéa, kvinnan vars liv egentligen är en garderob.

 Jag hade ett superbra inlägg på gång. Ett riktigt ilsket och argt inlägg som behandlade ämnet vänner, kärlek, respekt, omtanke, lögner och småsinthet.

Men, vet ni vad?

Jag tänker inte skriva om det. Jag orkar inte. Det är inte värt det.

Istället så tänker jag skriva om min fantastiskt skumma dröm. Ja, jag drömmer konstiga drömmar. Men, det sägs ju att när man drömmer så är det kroppens sätt att bearbeta det eller vad som hänt. Hur nu denna dröm kan appliceras in i mitt extremt skumma liv?

Jag har ju som ni alla borde veta vid detta laget fyra fantastiska söner. Såklart att jag önskat mig en dotter, dock inte på bekostnad av de barn jag redan har och jag vill INTE ha fler barn.

Nå, igår natt drömde jag att jag var gravid, födde barnet som enligt ultraljudet var ytterligare en pojke. Ut kommer det en dotter, den mest perfekta lilla varelse som någonsin tagit ett andetag på denna jord. Jag kommer ihåg det så väl, för jag var så stolt. Jag vandrade runt till alla, kända som okända och visade upp henne. Hela tiden påpekande hur vacker hon var. Hur perfekt hon var, hur fin hon var. Hur gudomlig hon var. Hur duktig hon var på allt hon företog sig. Hur mitt hjärta tog dubbelskutt vid blotta anblicken av henne.

Så, mitt i mitt uppvisande av henne (som faktiskt var namnlös) så blev hon vuxen. Bara sådär, mitt framför mina ögon och sen så försvann hon in i tv´n, tydligen så arbetade hon som Tv-hallåa. Även om jag blev lite förvånad så var jag fortfarande extremt stolt. Två personer jag inte känner så väl stod där bredvid mig och hjälpte mig att hylla min fina dotter.

När jag vaknade så kunde jag fortfarande känna den där stoltheten.

Oroa er inte. Jag vill verkligen inte ha fler barn (jag ska inte ha fler iallafall). Jag tror inte att drömmen betyder att jag vill ha fler barn heller. Jag tror att den betyder något annat. Missförstå mig rätt nu, jag är extremt stolt över mina killar. Det finns inga barn som är lika bra som just mina (tycker ju jag förstås), men den där stoltheten i drömmen? Den var annorlunda. Jag blir fortfarande lika stolt när jag tänker på bäjbin i drömmen.

Nå, jag har aldrig hävdat att jag är normal. En kvinna som jag kan omöjligt vara det. Jag är perfekt onormal.

Ha en bra dag.

Så, ytterligare en vecka har gått.

Vad har hänt i mitt liv då? Har det hänt något speciellt?

Jag hade barnen hela veckan. Jag har jobbat hela veckan.  På lördagen ville min mamma ha mina fina barn hos sig i stugan. Så jag och H packade in killarna i bilen och drog iväg till stugan. Där lämnade vi barnen.

Sen skulle vi till Bäcksjön. Vi skulle bada lite för att svalka av oss värmen. Då jag låtsas som att jag är från Sävar fast jag aldrig bott där i hela mitt liv, skulle vi ta vägen förbi Åbyn/Tväråmark där min mamma växte upp. Bäcksjön har jag nämligen badat i många gånger i min barndom. Så klart jag hittar dit (tänkte jag självsäkert och rätt så kaxigt). "Håkavika" har jag plaskat i många gånger.

Nå, det började bra. Jag missade avfartsvägen med "bara" två meter. Tur bilar kan backa tänkte jag och såg på H med en lätt rodnad som spred sig över mina kinder.

Sen körde jag.

Och körde.

Och Körde…

-H? Vart är jag? Vart skall jag nu? Han var INTE till någon hjälp då han var fullt upptagen med att spela upp skämt på sin iPod. Iiiihhh! Tänkte jag, smått frustrerad medan jag lyssnade med ett halvt öra på skämten som H däremot skrattade hjärtligt gott åt. Jag försökte kasta in ett –Haha, här och där, men sanningen att säga var jag mer upptagen med att försöka förstå vart i hela friden vi var någonstans.

H, jag måste nog få höra dom igen tror jag?

När jag kört på dåliga vägar mitt inne i skogen i vad som kändes som en evighet var jag helt plötsligt ute på Ersmarksvägen.

Vad hände?

Med ett smart och klokt drag i våra ansikten konstaterade vi att vi säkerligen missat avfartsvägen till det allmänna badet. Nähä? Dough! Smått korkad kände jag mig.

Nå, vi släppte alla tankar på allmänna bad och drog hem till min morbror och moster istället. De har den mest fantastiska strand som finns i Stöcksjön. Nöjda med vårt kloka beslut lade vi ut filten i gräset och smorde in oss med diverse salvor, allt för att inte bränna oss.

Vi drog fram vårt fika och låg där och surrade om allt och ingenting när helt plötsligt myran från helvetet dyker upp framför mig. Och en till, och en till och "Gaaaah"!!! Hela filten kryllade av Stora, gigantiska myror som MÅSTE ha varit muterade. De kan inte bli sådär stora om de inte var satta till världen enbart för att dräpa mig. Hade inte H varit där hade jag dragit fram eldkastaren jag bär med mig "In Case Of Emergency" och dödat dem allihopa, rått skrattande åt deras tappra försök att undkomma hade jag bara jagat dem, sökt upp dem en och en och eldat deras stackars patetiska arslen.  Nu var jag ju tvungen att visa att jag är rätt så kaxig och tål minsann det mesta…Ehh? (men jag ogillar verkligen myror)

Vi gav upp solen och lade oss i skuggan istället. Där fanns det inga myror iallafall.

Jaha, det var min vecka. I stora drag.

Jag lyssnar på denna.

Vart har jag tagit vägen? Vad har jag gjort?

Jo, allt och ingenting egentligen. Jag har haft barnfri vecka. Jag har läst lite, städat lite, jobbat lite. Jag har misslyckats med konststycket att få en cykel att på ett magiskt sätt kunna ta sig upp på en trottoarkant lika hög som Mount Everest (det går inte att ta sig upp på en trottoarkant genom att bara vrida styret, man måste, MÅSTE vrida hela cykeln). Jag gjorde illa mig, bara lite.

Jag har ödmjukt tackat min lyckliga stjärna att jag har den bästa vän som finns. Att han släpper allt och kommer som en räddande ängel när jag, klantarslet ber om det. Att han diskat min disk, lagat min mat, strykt mig på armen och inte skrattat åt mig fast jag med all säkerhet förtjänade det.

Jag har drömt konstiga drömmar att jag levde ihop med en konstig kvinna som åt mackor i sängen och bad mig sopa bort alla smulor. Vilket definitivt inte kommer hända, inte smulgrejen utan snarare det där med att bo med en kvinna. Jag har drömt att min katt Smilla (som inte bor med oss längre) kommit hem med döda möss som mina hamstrar åt upp. Jag har dock inga hamstrar. Jag kanske borde köpa? Är det ett tecken månntro? Kan hamstrar vara det jag saknar i livet?

Jag har skrattat, jag har sjungit (högt, falskt och förjävligt).

Jag har lekt dekadent tonåring, sett tre filmer på raken varav en var så äcklig att jag lärde mig andas under täcket. Inside, en fransk splatterfilm. Se den INTE. Speciellt inte om du är gravid. Jag säger inget mer om den.

Sen har jag inte gjort något mer.

En Vecka går fort.

Denna vecka är barnvecka. Kärleksvecka. jag skall pussa mina barn så mycket att de kommer att bli tvungen att ständigt ha med sig en handduk för att kunna torka av sig alla mammapussar. Jag skall möblera om, måla några av mina fula trämöbler. Kanske rensa lite i alla skåp. Sen vill jag ju jobba oxå, om jag kan pressa in det bland alla mina måsten ;).

Ja. Det var min vecka om jag snabbspolar lite.

Jag är rätt ointressant.