Glömma telefonjäveln

Att glömma telefonen nånstans är verkligen en humörsänkare. Jag glömmer den ytterst sällan, men bara vid de tillfällen då jag verkligen vet att jag kommer att behöva den. Som idag. Glad i hågen kommer jag hem från jobbet och ställer mig och lagar mat. Eftersom jag brukar ha den på ljudlös på jobbet och jag väntar ett samtal så tänker jag att jag ska ställa om den så att den hörs. Klappar på fickan, FAN. Telefonen är kvar på jobbet, tror jag. Mailar kollegan snabbt som ögat med subject ”Helvetes jävlar” och frågar om han ser till telefonen. Det gör han, den ligger retsamt kvar på mitt skrivbord. Så nu sitter jag här hemma utan min kära telefon och funderar på hur beroende jag är av den egentligen. Förr gick det ju fint att stämma träff på stan på ett visst ställe vid en viss tidpunkt. Det gör det ju nu också, men bara om  man vet att man kommer att drälla bort telefonen 🙂 Nåja, kvällens konsertsällskap skulle ringa efter att ha tränat klart, så jag får väl svänga förbi jobbet och hämta den. Nu när jag lugnat er mig och fått skriva av mig aggressionen över min egen klantighet så inser jag motvilligt att det här är ett i raden av I-landsproblem som man kan drabbas av och något som faktiskt går att lösa rätt enkelt.

Trevlig kväll på er!