Etikett: recension

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, recension

Av Betraktaren X, 1 september 2013 kl 07:50, 5 kommentarer

Jag har haft turen att få ett förhandsexemplar av Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Tidigare i år läste jag En man som heter Ove och blev stormförtjust (Mitt inlägg om den finns här). Så man kan väl säga att förväntningarna var mycket höga när jag öppnade paketet med Min mormor hälsar och säger förlåt.

Huvudpersonen i boken är Elsa, nästan åtta år. Elsa är annorlunda, udda, lillgammal, besserwisser och väldigt intresserad av Wikipedia. Hon har inga jämngamla kompisar, utan är mobbad i skolan. Hon umgås istället med sin galna mormor. En sån där mormor som inte drar sig för att ta med Elsa på djurpark när hon är ledsen. Ja, alltså, en stängd djurpark som de måste göra inbrott i. En mormor som skjuter paintballgevär på grannarna, röker överallt där det är förbjudet, låter Elsa köra bil när mormor är full… osv. I början på boken dör mormor och lämnar ifrån sig ett uppdrag till Elsa. Vad det går ut på är lite väl mycket av spoiler, så det nämner jag inte, men handlingen kommer att cirkulera runt de människor som bor i hyreshuset som mormor, Elsa, Elsas gravida mamma och hennes nya man bor i. Där bor bland annat fyllot, taxichauffören, Monstret, pojken med syndrom och inte minst Britt-Marie, alltså kärringen, trappuppgångens pain in the ass som lägger sig i exakt allt som andra gör.

Min mormor hälsar och säger förlåt har en lite allvarligare ton än En man som heter Ove. Även om det är gott om dråpliga situationer blir det mindre fniss och gapflabb denna gång. Jag tycker inte alls att det gör någonting, historien vinner nog snarare på det den här gången. I övrigt känner man igen stilen som Backman skriver på, och även denna gång är persongalleriet mästerligt tecknat.

Att Elsa aldrig leker med jämnåriga, är mobbad i skolan och ganska ensam hade ju kunnat beskrivas outhärdligt för läsaren, men jag tycker att det balanseras ganska snyggt, det blir aldrig nåt vältrande i elände, men för att läsaren inte ska slappna av påminns man om det ibland.

”Och hon vet att hon i alla fall bara kommer bli besviken när Halven föds och George glömmer bort att hon finns. Så det är bättre att inte tycka om från början. Om man inte tycker om människor kan de inte såra en. Nästan åttaåringar som ofta blir kallade annorlunda lär sig det fort.”

Som ni kanske märker tyckte jag att boken var otroligt bra. Lördagskvällens övriga planer ställdes in, då jag bara ville läsa vidare, och så småningom läste ut den. Berättargreppet att historien utspelas ur en sjuårings perspektiv gillar jag skarpt. Jag ser det inte som någon garanti att alla älskare av En man som heter Ove kommer att älska den här också, men de flesta :-).

Man kan ju inte annat är vilja läsa en bok som slutar med orden:

”För alla sjuåringar förtjänar superhjältar. Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet.”

http://www.bokus.com/bok/9789137140551/min-mormor-halsar-och-sager-forlat/

http://www.adlibris.com/se/bok/min-mormor-halsar-och-sager-forlat—signerad-9780777777701

http://www.adlibris.com/se/bok/min-mormor-halsar-och-sager-forlat-9789137140551

http://www.bokus.com/bok/9789173487344/min-mormor-halsar-och-sager-forlat/

http://www.adlibris.com/se/bok/min-mormor-halsar-och-sager-forlat-9789137140551

Blindbock av Arne Dahl, recension

Av Betraktaren X, 29 juli 2013 kl 09:57, 2 kommentarer

Mitt förhållande med Arne Dahls (pseudonym för Jan Arnald) deckare är långt. För ungefär tio år sen läste jag den första boken i serien om den så kallade A-gruppen, Ont blod. (Ja, ja, jag vet att Misterioso utspelas innan Ont blod, men det utgavs efter) Det var inte kärlek vid första ögonkastet, men den kändes tillräckligt bra för att fortsätta att läsa serien. Sen Dödsmässa gavs ut 2004 har jag följt utgivningen, och mönstret har sett ut ungefär på samma sätt. Påbörjad bok, läsa, läsa, läsa, slut bok ett par dagar senare. Det är bladvändare han skriver, Dahl. De tar alltsomoftast tag i någon aktuell fråga, och belyser den i kriminalromanens form. Ett exempel är övervakningssamhället. Jag har lärt mig leva med det, men min största invändning mot böckerna är att de flesta innehåller något element som är så otroligt ologiskt att man nästan får ont i magen. Det kan till exempel vara någon händelse som någon av poliserna griper tag i (rena Einsteinstuket) och som visar sig vara mer eller mindre nyckeln till fallen. Med den brasklappen på pränt vill jag ändå varmt rekommendera Arne Dahl. Han skriver själv att hans böcker är fristående, men jag tycker nog att man ska läsa dem i ordning för att få rätt grepp om persongalleriet. Så över till Blindbock…

Europa idag. A-gruppen har sedan något år upplösts, men delar av de svenska poliserna från den gruppen jobbar numera i en hemlig, internationell polissammanslutning under Europol. Sektionen leds av Paul Hjelm (Shanti Rooney i filmatiseringarna om A-gruppen). En toppforskare på KTH mördas i Stockholm, det finns tecken på att stora delar av tiggarna i Europas städer är organiserade under slavliknande förhållanden, och en EU-kommissionär ha en plan som sätter hennes liv i omedelbar fara. Jag tror inte att jag ska säga mer om handlingen. Ni som gillar polisromaner kommer troligen att gilla även denna. För den som inte läst Dahl tidigare och inte vill börja med A-gruppen, tycker jag dock att ni ska börja med Viskleken, den första boken i serien om den internationella polisgruppen. Eftersom det ingår ganska många poliser i denna grupp blir det svårt att gå ett grepp om karaktärerna om man dyker in mitt i serien. Så lägg era semesterromaner av betydligt sämre svenska författare (och för all del, betydligt kändare och som säljer fler böcker, men storsäljare behöver inte betyda bra 🙂 ) åt sidan och testa en Dahl!

Orange is the new black

Av Betraktaren X, 22 juli 2013 kl 14:27, Bli först att kommentera

Ibland har man flyt. Slumpen gjorde att jag bläddrade i en lokaltidning i Skellefteå för två veckor sen och jag noterade lite hastigt att Netflix just släppt en ny egenproducerad serie ”Orange is the new black”. En fängelseserie. Eftersom jag diggade Netflix serie ”House of cards” bestämde jag mig för att ge Orange is the new black en chans och fastnade direkt. Den handlar om en kvinna, Piper Chapman, som döms till ett fängesestraff för att ha varit inblandad i att flytta knarkpengar för en massa år sen. På den tiden var hon i ett förhållande med en tjej, som jobbade med att organisera smuggling av heroin. När serien startar är hon dock sedan länge i ett förhållande med en man. Fängelsemiljön blir en chock för Chapman, och som tittare för vi se rasseparering, maktspel, snälla vakter, elaka vakter, droger, ond bråd död, hierarkier bland både intagna och personal, sex, vänskap och så vidare. På det hela taget en mycket bra serie, och det passar bra att se flera avsnitt efter varandra. Jag längtar redan efter nästa säsong.

Kolla in trailern till att börja med:

K55 Lögnernas valv

Av Betraktaren X, 7 juni 2013 kl 08:08, Bli först att kommentera

Jag har just läst ut K55 – Lögnernas valv av den svenska författaren Erica Oscarius. En post-apokalyptisk historia som utspelar sig i underjorden på en koloniserad planet.

Såhär skriver Bokus: "På den lilla sterila planeten K55, isolerade av en okänd pest och avskurna från omvärlden, kämpar en grupp människor för sin överlevnad, instängda i en nedlagd gruvbas. Denna värld leds av Styrelsen, som med järnhand kontrollerar invånarnas vardag, liv och tankar, samtidigt som de febrilt försöker att bryta valvets isolering. Paranoia, rykten, missnöje och oro kokar under ytan hos invånarna. Anarki och våldsamheter börjar bli en naturlig del av vardagen. En fullständig kollaps står för dörren. Styrelsens svar är Grupp Bravo, som oförklarligt utvecklat en immunitet mot den pest som härjar på K55’s yta. En storstilad kampanj sätts igång runt denna samling av udda och missanpassade individer som valts ut för uppdraget – att bryta isoleringen och skapa en möjlighet för alla att kunna leva uppe på ytan."

Mitt eget förhållande till sceiece fiction och fantasy är kluvet. Jag bara älskar filmer i de genrena men har svårare att hitta böcker som jag fastnar i. Toliken och Harry Pottersviten är ju helt underbara. Jag har läst en hel del annat också, men det är sällan jag rikitgt fastnar. Patrick Rothfuss böcker om "Kungadråparen" är de sista som jag tyckt varit mycket bra. Hursomhelst så fortsätter jag att försöka hitta nya författare som kan tilltala mig. Denna gång gick jag helt slumpmässigt på den svenska K55 Lögnernas valv. Var den nå bra då?

Plus: Det är en mycket genomarbetad värld som Oscarius målar upp. Osäkerheten om vad det är som egentligen pågår och de många vändningarna (eller är det vändningar, vem ska man tro på?)

Minus: Förutom huvudpersonen kommer man inte karaktärerna särskilt nära in på livet, vilket är synd.

Helhet: Läsvärd. Inget mästerverk, men till och med en svårflörtad läsare som mig i sci-fi genren gillade den.

Femtio nyanser, en manlig recension

Av Betraktaren X, 22 mars 2013 kl 14:09, 2 kommentarer

Så var den utläst, den första delen i "Fifty shades"-serien, Femtio nyanser av honom. Känd som tantsnusk, porrbok, instruktionsbok i S/M-sex osv.

Den 21-årige studentskan Anastacia Steele möter den 27(?)-årige företagsledaren och mångmiljonären Christian Grey. Hon faller pladask för honom. Han är ju sååå snygg. Ana Steele är liksom oerfaren på det sexuella området. Hon är oskuld, knappt ens kysst, har aldrig känt sig sexuellt dragen till en man och onanerar aldrig. Då man tänker på det blir historien helt orimlig.

Hon frågar till exempel (innan de gjort DET första gången).

"Ska du älska med mig ikväll?" (Intressant ordval. "SKA". Vad hände med "VILL"?)

"Jag älskar inte, jag knullar. HÅRT."

Eftersom snubben, som inte ens är särskilt trevlig dessutom är kontrollfreak (och stalker) så får Anastacia skriva på ett sekretessavtal med honom. Hallå?

Han visar henne sin privata S/M-rum fyllt av piskor, kedjor och annat stuff. Och så skickar han ett avtalsförslag för att hon ska bli hans undergivna. Där specificeras en massa saker som kan ingå i det paketet.

Men trots att alla världens varningsklockor borde ringa i skallen på Ana, så inleder hon ett förhållande med honom. Visade sig lyckat på sitt sätt. Hon lyckas få inte bara en, utan två orgasmer när hon förlorar oskulden… I rest my case.

Den här boken var en plåga att ta sig igenom. Förmodligen är en delförklaring att jag hakade upp mig så fantastiskt mycket på att historien var allt för orimlig när de påbörjade sitt förhållande. Efter det hämtade jag mig aldrig riktigt. Sexscenerna kändes som att de var oändligt många, men det är väl lite av poängen med boken kan jag tänka mig.

Del 2 och 3 lämnar jag därhän. Jag kollar med nån som läst dem hur det gick för de unga tu. Lyckades Ana "rädda" den skadade Mr Grey eller inte?

En man som heter Ove, recension

Av Betraktaren X, 2 februari 2013 kl 09:50, 6 kommentarer

Vad passar väl bättre att tillbringa kvällarna med en god bok om man har en förkylning i kroppen som omöjliggjort andra aktiviteter? Jag har läst En man som heter Ove av Fredrik Backman de senaste två kvällarna.

Ove är en äkta surgubbe, snudd på folkskygg. För ett halvår sen dog hans fru, och för ett par dagar sen blev han uppsagd från jobbet. Han anser att det inte finns någon anledning att leva vidare och planerar sitt självmord. Första försöket går inte alls bra. Det här låter ju inte som någon vidare munter historia, men den är riktigt rolig. Backman försätter Ove i en så lång rad dråpliga situationer att det inte ens går att räkna dem. Det backas med släp, övningskörs med en granne, jagas folk som kör bil på området trots förbud mot biltrafik, slås ner en clown osv. i oändlighet. På ytan är det historien om Oves liv, tillbakablickarna på hans tidigare liv är många, men det kanske mest är en historia om ovillkorlig kärlek, sorg, tysta samförstånd, oväntad vänskap och hur en surgubbe som Ove påverkas av den oväntade vänskapen. Det är inte omöjligt att fälla en tår på sina ställen mellan skratten också.

Underhållningsvärdet är högt. Rekommenderas varmt!

Margot av Bengt Ohlsson, recension

Av Betraktaren X, 30 januari 2013 kl 17:20, 5 kommentarer

När Margot Wallström och Bengt Ohlsson var på Kultur på Campus i Aula Nordica innan jul var jag och lyssnade. Det var intressant så jag bestämde att jag skulle läsa biografin Margot som Bengt alltså skrivit. Den är befriande tunn, under 200 sidor. Biografier tenderar ju att vara tokfeta för att få med varje period i personens liv, men i det här fallet var det onekligen en annan ansats. Bengt fick hänga med Margot under en period på hennes nuvarande jobb som FN:s generalsekreterares representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld, resa upp till Kåge med henne för att besöka hennes hemtrakter och släktingar m.fl resor. Boken är välskriven, och ger en mycket intressant inblick i det diplomatiska spelet i FN. Margots uppväxt och tidiga år intresserar mig inte lika mycket, och hade kunnat få hållas tillbaka lite grann för att få till mer om hennes år i den svenska politiken. Skandalerna duggar inte direkt tätt, och det märks att Margot själv varit med i skrivandet på så sätt att kritiken mot saker som hon gjort är obefintlig. Göran Persson får sig i och för sig en släng av sleven, viket var uppfriskande. Det skrivs en del om Mona Sahlin, men det är påfallande neutralt uttryckt. Svårt att få ett grepp om vad Margot tycker om Mona. Man kan dock gissa sig till vad det neutrala tonfallet innebär.

På det stora hela är den klart läsvärd, och för oss som bor häruppe känns det som en given läsning. När vi nu har en riktig A-politiker från Västerbotten bör man ju ha lite koll på vad hon är för figur.

Min nästa biografi (under året i alla fall) blir Steve Jobs. Mindre insmickrande och betydligt tjockare bok.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917337332X

http://www.bokus.com/bok/9789173373326/margot/

Django unchained, recension

Av Betraktaren X, 20 januari 2013 kl 09:47, 2 kommentarer

Så var det äntligen dags för en ny Quentin Tarantino-film. Mannen som gett oss fantastiska filmer som Reservoir Dogs, Kill Bill 1 & 2, Pulp Fiction och Inglorious Basterds.

Denna gång handlar filmen om en prisjägare (Christoph Waltz) under mitten av artonhundratalet befriar en slav (Jamie Foxx) eftersom Foxx kan peka ut några bröder som Waltz ska döda och Waltz vet inte hur de ser ut. Waltz och Foxx fortsätter att samarbeta för att till slut ge sig på det viktigaste uppdraget, att befria Foxx fru som är slav och ägs av Leonardo DiCaprio.

I förhandssnacket hade jag fått för mig att det skulle vara 2h och 45 minuter blodbad. Helt fel, visade det sig. Våldsscenerna är visserligen många och blodet sprutar både här och där, men det är långt ifrån action hela tiden. På tal om tiden var jag närmast säker på att filmen skulle kännas alldeles för lång, helt fel där också. Den håller hela vägen. Någonstans genom halva filmen kom jag på vem Waltz liknar. Kort och med mustigt grått skägg: Ingen mindre än Leif Pagrotsky!

Skådespelarinsatserna är helgjutna. diCaprios snorvalpsutseende från Titanic är sedan länge borta och han är som vanligt bra. Waltz och Foxx håller också hög klass. Samuel L Jackson dyker upp som en ytterst obehaglig äldre uppassare.

Miljöer, musik och kostymer är även de mycket bra.

Vad är dåligt då? Inte så mycket faktiskt. Men ska jag plocka ut något hade jag velat ha ett manus med fler överraskningar. Jag lämnade salongen med känslan att allt var bra, förutom att handlingen kunde ha varit snäppet vassare.

Öppen fråga: Hur många gånger nämns ordet "nigger"? MÅNGA. Rasismen är så obehaglig att det kryper i kroppen.

Betyget blir 4 pickadoller av 5 möjliga. Och den ska ses på bio!

Kolla in trailern:

För er som vill läsa en proffsrecension kan jag rekommendera SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/film/diger-och-kultig-western_7835552.svd

Sandmannen, recension

Av Betraktaren X, 30 december 2012 kl 07:27, 2 kommentarer

I mellandagarna har jag läst Sandmannen av Lars Kepler. Det är den fjärde boken av författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril med polisen Joona Linna i huvudrollen. Handligen i korthet: En sedan 13 år tillbaka försvunnen person, Mikael, dyker helt plötsligt upp. Den misstänkte kidnapparen sitter sedan nästan lika länge tillbaka inspärrad på en sluten vårdavdelning, dömd för mord och misstänkt för seriemord. Mikael vet inte var han har varit, men vet att hans syster som kidnappades samtidigt lever och är kvar i rummet de varit i under de 13 åren. Polisen inser att enda vägen de kan få reda på var systern finns är via den inspärrade seriemördaren, då teorin är att de var två personer som hjälptes åt med kidnappningarna och morden. För att få seriemördaren att prata infiltrerar polisen vårdavdelningen med hjälp av den undersköna polisen Saga Bauer.

Låter det spännande? Det är mycket spännande, bladvändarfaktorn är extremt hög. Liksom de tre föregående böckerna i serien är det ren och skär underhållning. Den som vill ha samhällskritik, genomtänkta och mångfacetterade karaktärer eller mustigt språk kan med fördel välja en annan bok.

Jag kommer ihåg att efter jag läst den första boken, Hyponotisören, sa jag ungefär: "Jag gillar SF och fantasy, men det här är den mest orimliga historia jag läst hittills." Det var måhända en överdrift, men det är lite känslan efter att ha läst Kepler även denna gång. Sandmannen hade kunnat vinna mycket på att slipa av kanterna på de mest ologiska delarna. Ibland får man nästan ont i magen av vissa orimliga scener. Jag får känslan av att Kepler sneglar mot en kommande filmatisering, och skriver för att boken ska passa som film. Det är helt onödigt, en bra filmmakare kan skruva på en story så att den passar på vita duken.

Trots oavstående invändningar rekommenderar jag Sandmannen. I alla fall som spännande förströelse mellan tyngre kriminalhistorier av till exempel Roslund & Hellström och Dennis Lehane.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100130168

Boken Torka aldrig tårar utan handskar

Av Betraktaren X, 3 december 2012 kl 20:53, Bli först att kommentera

Det känns som något av en naturlag. Boken är alltid bättre än filmen. Har man läst boken ägnas samtalet efter filmen delvis åt att prata om vilka scener som inte fanns med i filmen och vilka karaktärer som porträtterats på ett sätt som strider mot boken. Den här gången blev det för mig, och antar jag, för många andra att man såg TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar för att sedan ta sig an boken av Jonas Gardell (ja, ja, böckerna då, de två sista delarna kommer ut så småningom). Jag tyckte att TV-serien var riktigt, riktigt bra. Bra skådespeleri, och på alla sätt och vis genomarbetad. För mig som var i tidiga tonår då AIDS "kom till Sverige" var det också ett intressant porträtt av den tid som var då.

Hur var då boken? Ovanligt nog var boken och filmen väldigt lika varandra. Jag har nog aldrig läst en bok och sett en film där filmen varit så trogen boken. Det enda jag kan komma på var att det fanns en del faktaavsnitt i boken som inte fanns med i TV-serien. Har man läst boken är det klart värt att se serien också. Miljöerna och skådespeleriet gör det klart värt det. Tvärtom är långt ifrån självklart. Jag kommer nog att läsa de efterkommande böckerna också, men känslan är ändå att boken var en liten besvikelse. Jag borde nog ha läst boken först. Att läsa en bok där man vet vad som kommer att hända är väl… sådär. Tyvärr är möjligheten att läsa först sedan länge passerad, möjligen lärde jag mig att alltid läsa boken först så slipper jag fundera på om den lilla besvikelsen över boken kommer av att ha vetat handlingen innan eller om boken helt enkelt inte var lika bra.

Etikett: recension

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, recension

Blindbock av Arne Dahl, recension

Orange is the new black

K55 Lögnernas valv

Femtio nyanser, en manlig recension

En man som heter Ove, recension

Margot av Bengt Ohlsson, recension

Django unchained, recension

Sandmannen, recension

Boken Torka aldrig tårar utan handskar

Senaste inläggen

Arkiv

Presentation

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Etikett: recension

Senaste inläggen

Arkiv

Presentation

Senaste kommentarerna

Sök

Etiketter

Kategorier