Etikett: informella strukturer

Del 2: Vänsterpartiet Umeås interna problem – mina erfarenheter

Av , , Bli först att kommentera 95

Liten överblicksbild av min erfarenhet

Maktmänniskor och vindflöjlar
Personer med makt vill sällan dela den med andra. Otydliga beslutsvägar, information efter mottagare och informella strukturer är maktmänniskors bästa vän och redskap för kontroll och exkludering. En tydlig interndemokrati slår sönder möjligheten till inkonsekvent hantering av medlemmar och härskartekniker vid val av företrädare. Det är därför med viss förvirring jag läser insändaren från 18/12 undertecknad av en rad nuvarande och före detta vänsterpartister.

Det finns patriarkala strukturer i alla samhällen, även i mitt parti, det har insändarskribenterna helt rätt i. Det som förvånar är delen som i praktiken är en kritik mot en god interndemokrati – beskrivet som patriarkalt förtryck – och den bristande självinsikt som finns bland somliga undertecknande. Inte alltför sällan under möten håller dessa – med andras goda minne – låda på ett sätt som effektivt begränsar andras utrymme; rena monologer som allt som oftast är fyllda av härskartekniker. Det är framförallt några män bland de undertecknande som utgör ett betydande bekymmer.

Internt ska hållas internt
Jag är en partilojal organisationsbyggare. Det känns därför olustigt att lyfta det här offentligt – interna problem ska i första hand hanteras internt, men insändarskribenterna har ändrat spelreglerna och i handling (eller avsaknad av den) har partiets ledningar bekräftat detta. Fönstret har lämnats öppet. Tyvärr varken fanns eller finns förutsättningarna för intern diskussion i dessa frågor i Umeå partiförening på grund av en utbredd tystnadskultur. Det händer inte ofta, men som tur är finns medlemmar som vågar ta bladet från mun och peka på problemen – när interna forum inte finns – däribland att valda kvinnor som det verkar, utan diskussion i partigruppen, har utestängts från sina kommunpolitiska uppdrag till förmån för vita män som saknar förståelse för strukturell diskriminering – något som tyvärr känns igen alltför väl. Men generellt är folk rädda, och antalet aktiva medlemmar i Umeå är nere på rekordlåga nivåer. Hur har det kunnat bli så här?

Problematiken på valmöten
Problemen blir mest uppenbara under valmöten, för det är där flera av dessa dyker upp som gubben i lådan tillsammans med sina partners, kända partimedlemmars föräldrar, släktingar och vänner som aldrig annars är på möten eller deltar i partiets aktiviteter. De presenterar någon kandidat som ingen annan någon gång hört talas om eller sett till. På mötet sitter medlemmar sedan många år som har en gedigen bakgrund i organisationens aktivism. Dessa förbises för den, en till synes helt okänd och oprövad person, som raggats upp i sista sekund.

Det är alltid lättare att kontrollera personer som saknar plattform och kontakter i partiet, så varför inte välja denna ”slumpmässigt” utvalda personen, framför partimedlemmar som sliter, delar flygblad, samtalar med medborgare, deltar på medlemsmöten och andra aktiviteter? Dessa bestraffas för att de är aktiva, medan nya belönas med gräddfil. Det har förekommit att ledande kommunpolitiker föreslagit val av kandidater som inte är eller vill bli medlemmar i partiet – till och med personer som bor i andra kommuner har lyfts fram som kandidater – i syftet att utestänga lokala medlemmar från uppdrag.

Maktspråk för att tysta medlemmar
När argumenten för kandidaterna börjar presenteras kommer maktspråket in. Jag drar ett specifikt möte till minnes där en av partiets mest ihärdiga kommunpolitiska företrädare framför mötet tar till orda och påstår att vi måste välja dennes kandidat av de två kandidaterna enligt partiets stadgar. Kandidatens eventuella kompetens och duglighet skulle inte övertyga oss, utan genom dryg monolog och order försökte företrädaren styra mötet. Det var en hotfull retorik som syftade till att tysta andra och tvinga mötet att rösta ”rätt”. Ironiskt kan man säga att jag utan en tanke på mitt eget bästa inte kunde tyst titta på och därför påpekade det demokratiskt vidriga i företrädarens resonemang och beteende. Han försökte även tysta i synnerhet två kvinnliga medlemmar, däribland Berit Seedorf. Omtalad företrädare finns med bland dem som undertecknat insändaren från 18/12.

Det var ett flagrant exempel. Mötet röstade dock inte enligt kommunpolitikerns order. Efter mötet började denne etikettera mig som ett internfeministiskt problem med efterföljande konsekvenser. För somliga är stadgan och internfeminism tyvärr en fråga om person och tillfälle snarare än en viktig princip och riktlinje. Ett tydligt sentida exempel på detta är gruppledningens behandling av Nasteho Osman Lander, som rönt stor uppmärksamhet i och utanför vårt parti.

Utan demokratisk fingertoppskänsla
Liknande scenarier med maktspråk av detta slag utspelas nu och då från olika personer och stämplingar av partimedlemmar sker löpande. Det är föga smickrande att så tillåts ske i en demokratisk organisation som Vänsterpartiet ändå är, men i Umeå är god demokratisk sed satt ur spel på de mest fundamentala sätt att man inte längre reflekterar över det, som exempelvis att – och detta blir en parentes – hålla ett viktigt valmöte där de mest centrala politiska uppdragen i kommunpolitiken ska väljas med kort nomineringstid (17 till 27 december) när stora delar av partiföreningen mest sannolikt är borta på jul- och nyårsledighet. Är man intresserad av att måna om partiföreningen och medlemsinflytande är detta ett av de sämsta tänkbara sätten att agera, däremot det bästa om målet är att kunna kontrollera utfallet.

Går inte utfallet att kontrollera och medlemmarna skulle välja fel, kan alltid vald kandidat tvingas avsäga sig sin plats – det har hänt. När medlemmarna enligt den informella makten valt fel, har den informella makten tagit sig friheter.

Ingen kan ha missat att Vänsterpartiet Umeå byter företrädare ofta och har problem att besätta mandat. Det ovan redogjorda är en starkt bidragande orsak, men det finns naturligtvis andra skäl med. Ett annat skäl är det stora misstag att inte erbjuda mentorskap när man väljer in nya personer utan erfarenhet av kommunpolitiskt arbete på uppdrag i kommunen. Det är en metod som är välbeprövad, tyvärr, och den skrämmer bort folk. Partiet måste stärka nya medlemmar, inte bryta ned dem.

Ledningarna måste sluta stoppa huvudet i sanden
När jag tittar på Umeå partiförening idag och tänker tillbaka känns det tungt. Situationen var dålig förr. Jag kan tyvärr konstatera att situationen är extremt mycket värre nu. Jag tänker Miljöpartiet Umeå. Det positiva är dock att locket flugit av och jag hoppas att fler vågar säga sin hjärtas mening.

Jag vet att det är svårt att föra fram sådant som riskerar att skada det parti man själv kämpat hårt för och lagt ner väldigt mycket tid på för dess framgång i många år. Jag har också själv den motsättningen inom mig efter 15 år i Umeås partiförening, som ni partimedlemmar som läser detta säkert också har. Men här måste vädras och grundligt städas.

Vänsterpartiet och partiets politik för att utjämna klasskillnader, stärka demokratin och skapa ett jämställt och jämlikt samhälle är för viktigt för att behandlas på det här sättet. Umeås invånare förtjänar bättre. Ledningarna för partiet måste ta detta på allvar och agera – inte lägga locket på som är det vanliga tillvägagångsättet. Endast genom att erkänna problemen, komma fram till att vilja ändra dem och arbeta tillsammans för de förändringarna går sakers tillstånd att förändra.

Del 1: Vänsterpartiet Umeås interna problem – min syn

Av , , Bli först att kommentera 96

Kort sammanfattning av min syn

Den har varit där länge. Tickat olika högt under årens gång. Nu utlöstes bomben. Med en bekväm distans, dock inte utan PTSD-ryckningar, beskådar jag hur en mångårig konflikt, som gått i arv genom ”generationer” av politiska företrädare och eskalerats under senare år, rasar inför öppen ridå. Konflikten har givits många olika kläder genom åren. Nu senast som beskyllningar om mobbning. Men jag tror inte kärnan till problemen är i någon av beklädnaderna som skådats genom åren. Det är symptom på något djupare som gjort att många frysts ut, tystats och passiviserats obundet av kön.

Jag vill dock inte med detta inlägg förringa Ulrika Edmans eller andra partimedlemmar och inblandades upplevelser. En upplevelse äger man trots allt och jag vill inget annat än djupt beklaga den obehagliga känslan Ulrika bär på. Jag kan dock inte påstå att jag känt till att en specifik partimedlem varit hennes stora aber. Det är nytt för mig. Däremot har jag under alla år tillåtits vaggas in i tron att den besvärliga situationen låg i relationen med andra partiers manliga företrädare, deras informella maktstrukturer och hur det påverkat Umeås politiska klimat, och därmed hennes möjlighet till inflytande som kvinna.

Pressetik
I media skildras Vänsterpartiet Umeås problem genom en enkel dikotomi. Jag anser dock att problemet är betydligt mer komplext och går djupare än vad som antyds i den undermåliga skildringen som den ansvariga journalisten givit frågan. Sett utifrån det pressetiska regelverket blir skildringen ett publicistiskt mysterium. Neutralitet och saklighet sattes helt ur spel. Varför? Ville tidningen förmedla sanningen genom den ansvariga journalistens skildring, och VK:s nyhetsredaktion beredvilligt bli ett redskap för detta syfte? Det framstår så. Den utpekade ges inte ens möjligheten att bemöta påståendena i skildringens alla delar. Hur kommer det sig? Där är VK svaret skyldig.

Organisationen är roten till problemen
Vänsterpartiet Umeås problemen handlar om struktur och organisation. Huvudsakligen en demokratisk ordning mot en orwellsk individualistisk ordning. Denna underliggande problematik har utmynnat i många konflikter i partiet lokalt genom åren. Problemet fanns i Vänsterpartiet Umeå när jag satt i styrelsen 2015/16. Det finns idag och det fanns 2003 när jag flyttade till Umeå. Sedan finns det givetvis politiska skiljelinjer, men dessa är i allt väsentligt sekundära. En demokratisk organisation kan hantera och hämta kraft ur sådana.

Det är nog ingen hemlighet vilken ordning jag föredrar. Jag skrev trots allt utkastet till det interndemokratiska ramverket för partiföreningen tillsammans med Jessica Åhlin (t.f. ordförande i partiföreningen vid tiden), som antogs av partiföreningen och kommungruppen efter förhandling mellan styrelsen och kommungruppen och en motionsrunda i partiföreningen. Det var en gedigen process där alla som påverkades var inblandade och bidrog till slutprodukten. Allt i en demokratiskt rimlig ordning.

Det interndemokratiska regelverket och mottagandet
Det interndemokratiska ramverket gav partiföreningen den tydlighet och transparens vi länge varit i så stort behov av och välkomnades av partiföreningens medlemmar som sedan länge känt sig åsidosatta, ändå kom dessa regler att utgöra en nagel i ögat på somliga kommunpolitiker som inte kunde acceptera demokratiskt fattade beslut. Jag personligen utsattes för personangrepp och misstänkliggöranden, blev baktalad och svartmålad på grund av arbetet med dessa stadgar. Jag till och med blockerades på sociala medier av en del kommunpolitiker i partiet, som på möten mer eller mindre slutade erkänna min existens. Det kom också krav på min avgång och avsägelser av uppdrag.

Motiveringarna till motståndet mot stadgarna var lika varierat som kreativiteten bakom försöken till nedgörandet av min person. Det kunde röra sig om allt från – rumphugget sammanfattat – att man ansåg sig vara vald och därför inte behövde lyssna på partimedlemmarna och demokratiskt fattade beslut, till att man inte tyckte om skrivningarna om partiskatt på grund av att man inte ville betala den. Vissa gillade helt enkelt inte att regler överhuvudtaget fanns, och någon tyckte att det fungerade bra som det var innan. Det är inget konstigt egentligen; personer med makt vill sällan dela den med andra. Informella strukturer är maktmänniskors bästa vän och redskap för kontroll och utestängande.

Internfeminism och interndemokrati går hand i hand
Tydliga regler är dock viktiga för medlemmarnas möjlighet till medbestämmande och ansvarsutkrävande. En förutsättning för ett fungerande internfeministiskt arbete är därför att motverka informella strukturer och det åstadkoms till exempel genom tydliga demokratiska strukturer, kallelser i god tid innan möten och att alla vet vart beslut tas, när och av vem/vilka, så att alla kan beredas utrymme med jämställda förutsättningar. Det finns med andra ord tydliga paralleller mellan det interndemokratiska ramverkets direkta konsekvenser – som kritiserats upprepade gånger – och målsättningarna i Vänsterpartiets internfeministiska handbok. Att beskriva partiföreningens demokratisering och strävande efter tydlighet och transparens som ett av patriarkatets verktyg att trycka ner kvinnan, blir mot bakgrund av det en tankevurpa och därtill ett maraton i inkonsekvensens. Är alltså motsatsen att föredra? Om informella maktstrukturer är ett problem i det ena fallet måste det rimligen vara det även där man själv är en del av en sådan struktur.

Konsekvensen av att regelverket brutits mot och sedan avskaffats är att kommunpolitiken frånkopplades partiföreningen och att medlemmarnas inflytande över politiken rycktes dem ur händerna. Nu har ett nytt regelverk formulerats, men det har jag inte läst ännu.

Vänsterpartiets inre konflikter påverkar Umeå
Vänsterpartiet är Umeås näst största parti och när Vänsterpartiet har demokratiska problem lider också demokratin i Umeå. Vänsterpartiet fick många umeåbors förtroende och detta har partiet inte kunnat förvalta på grund av inre konflikter och dysfunktionella ledarskap i organisationens olika delar och nivåer. Man har slutat lyssna på varandra sedan länge. De pratar inte ens samma språk längre.

Risken är stor att många kommer se på detta inlägg som ett angrepp på partimedlemmar eller partiet. Se det inte så. Men tar du åt dig bör du fundera några varv bortom vänskapsbanden, oheliga allianser och tunna relationer. Det du läst är en exposé av vrede och sorg – som fler borde testa på. Det är med sorg jag tittar tillbaka på min gamla partiförening där jag var aktiv i 15 år. Det är med vrede jag beskådar hur företrädarna för organisationen förstör den. Det är oerhört respektlöst mot väljarna.

Som Sara Danius så väl formulerade det: Avgå alla!