Vad som slog mig ofta i början är dödens slutgiltighet.
Var är min make – han måste ju finnas någonstans!!!!
Alla hans åsikter, tankar, minnen, förhoppningar, känslor allt som var unikt för just honom, allt som gjorde honom till en speciell människa – det kan inte bara vara BORTA.
Jag förstod/förstår ju att allt det som var honom inte längre är bundet till hans kremerade kropp men hans personlighet eller ande eller vad man nu vill kalla det, den kan ju inte bara ha utplånats. Det fanns för mycket av honom för att det utan vidare ska försvinna – så full av liv – han måste ju finnas någonstans.
Men han då? Hur kände han det? Jag avskydde tanken på att han var tvungen att gå igenom vad det nu var han gick igenom alldeles ensam och att han skulle göra allt han kunde för att komma i kontakt med mig. Vi har levt tätt inpå varandra, vi hade pratat och SMSát flera ggr per dag, Tillbringat varenda sekund av vår lediga tid tillsammans. Så var han än befinner sig nu är den här separationen lika hemsk för honom.
Jag skulle ge mitt liv för vetskapen att han har det bra.
VAR ÄR DU?
Ja jag ser honom fortfarande på gatan, slår hans nummer på mobilen men förstår att det är inte han eller att han kommer att svara. Somliga dagar, somliga ögonblick glömmer jag att han ör död och lyssnar efter att han ska stampa av sig på bron, höra garagedörren öppnas och att han ska komma hem.
Ibland kommer jag på att jag skyndar mig, skyndar mig hem för att träffa honom och berätta hur dagen varit – det är små ögonblick som blixtrar.
Jag vet att han aldrig mer kommer in genom dörren och ropar hej men i små ögonblick, små fragment innan hjärnan och förnuftet tar över känslan så finns det där. Men det blir mer och mer sällan.
HANÄBÄST
Senaste kommentarerna