I det hårt kontrollerade Kazakstan så bröt det ut protester för två dagar sedan. Efter stridigheter mellan medborgarna och polisen avgår nu landets regering. Anledningen till revolten är det ökade bensinpriset. Presidenten försöker nu vinna tid genom att t.e.x. frysa hyrorna för fattiga familjer och hitta på subventioner av olika slag. Allt tyder på att den annars mycket auktoritära regimen som står mycket nära Putins ryssland togs helt på sängen av massprotesterna.

Se film från uppgörelsen mellan medborgare och KGBs arvtagare. Även på Youtube finns en hel del filmmaterial.

Detta är den första av en rad olika revolter och revolutioner som klimatomställningen, oundvikligen, också kommer leda till. Reaktionerna på vad som händer när oljeländerna tappar sin regionala och internationella makt har vi inte ens närmat oss. Precis som med all teknisk och materiell utveckling så kommer folk göra uppror när det drabbar de fattiga – något man bör minnas i all politisk verksamhet – och därför måste kunna hantera. I de bästa av världar kan vi bygga system där alla får följa med klimatomställningen och den tekniska omdaningen av samhället. Att korrupta auktoritära regimer faller är aldrig något att sörja.

Den stora skillnaden i detta uppror jämfört med den i t.e.x. Frankrike är att östeuropa ofta har svagare regimer och instutioner bakom sina politiska system. I Frankrike är man vana med konflikter i länder som Kazakstan, som i bara 30 år närmat sig demokratin, så blir uppror alltid mer betydelsefulla i politisk mening.

Putin, som den senaste tiden pressat ut EU med sin gas och mobiliserat för ett krig mot Ukraina, har fortfarande inte agerat på något sätt kring den uppkomna situationen. Det finns en chans att upproret också kan sprida sig in i ryssland.

Updatering 14.40:
Skottlossningar har brutit ut mellan militär och demonstranter. Ryska militären har förlagt en militärövning precis utanför landet i eftermiddags. På telegram hörs skottlossning vid 12-tiden idag. I andra inlägg ser det ut som militärer och poliser överger sina poster och ansluter sig till demonstranterna. På flera filmer under dagen framträder också kazanstansk militär nu gå in mot demonstranter och stationeras i städerna. Från och med idag följs händelserna på internationella plattformen LiveUMap som bland annat används av krigskorrenspondenser.

Det har nu bekräftats att Hong Kongs demokratiska fackföreningsrörelse har tagit beslut på nedmontera verksamheten.
Framtida organisering av Hong Kongs arbetskraft kommer som i resten av Kina ske illegalt och underjordiskt.
(Källa)

Att Hong Kongs fackföreningsrörelse, som varit de organisationer och förbund som tagit vidare där demonstrationerna tog slut, nu slutligen krossas under stövlarna av det kinesiska kommunistpartiet måste ses för vad det är. Det är slutet för Hong Kong som ett seperat system från Kina. Fackföreningarna fick 100 000-tals nya medlemmar när de slöt upp bakom demokratirörelsen och har setts av kommunistpartiet som deras yttersta motståndare om makten i Hong Kong. Genom fackföreningarna kunde Kina inte få ekonomisk makt över staden. Sedan tidigare har Hong Kongs överklass sedan länge svurit lojalitet till kommunistpartiet.

I och med fackföreningarnas beslut så faller också en av de många pelarna i civilsamhället som hittills orkat stå ut. Flera av dessa pelare har dock redan rasat sedan pandemin drog igång och gav kinesiska staten styrka för att kväva demokratirörelsen. Tusentals har arresterats. Den sista delen av de demokratiska rörelserna, som fri press, kommer nu antagligen falla inom loppet av veckor.

Nu påbörjas en period av underjordiskt motstånd mot regimen.
En sista hälsning:

• Det kan omöjligt vara Kurdistans ansvar att ta hand om ditresta terrorister som i flera års tid fört krig mot civilbefolkningen, särskilt utan ekonomisk ersättning.
• Internationella rörelser (likt militant jihadism) måste kunna lagföras och bestraffas på en internationell nivå. Det byte av ”hockeykort” som nationer nu tvingas till är inte en duglig rättsapparat för att hantera internationell brottslighet. Internationella problem kräver internationella lösningar – och kanske då internationella fängelser.
• Extra problematiskt blir det för att IS de facto skapade en stat som inte finns längre (tack och lov). Det innebär att det är hemländernas nation som gäller som lagförande part.
• Det är känslomässigt begripligt att vilja ta ifrån IS krigarna deras medborgarskap i Sverige, det är en emotionellt begriplig linje,  men det löser ingenting mer än att vi skickar ned notan till dem som redan betalat med blod i flera års krig och på så sätt skyddat oss från IS. Det är rent ut sagt arrogant av oss med den hållningen.

Det är inte vi som fått generationer mördade, utsatts för folkmord, fått all infrastruktur sprängd, blivit kidnappade och sålda som sexslavar. Listan över IS brott kan göras milslång. Att vi ”bara” råkat ut för ett stort tal terrorplaner samt två terrorbrott under perioden beror på
1) Nedkämpandet av ISIS Kalifat – Den Islamska Staten i Levanten  – och dess internationella nätverk
2) Säkerhetstjänsten

Slutligen bör man kanske påpeka att det är inte de som nu vill ta ifrån IS krigarna deras medborgarskap som har haft en ”hård linje” i frågan. Den hårda linjen från svenskt håll har varit aktivt stöd till den demokratiskt stridande delen i det, ännu pågående, kriget.

Nyligen kom Försvarshögskolan och Centrum Mot Våldsbejakande Extremism ut med en ny rapport där stöd till de som stridit mot IS inte nämndes med ett ord.

Det är en tacksam förskjutning från den hållning t.ex. Migrationsverket har haft mot de som stridit mot IS tidigare. Med bakgrund i denna rapport så kan det vara värt att påpeka att tusentals europeiska medborgare deltagit aktivt i striderna mot IS. Ännu fler har deltagit på andra håll genom t.ex. logistik. Om det är några som isåfall bör hyllas för den ”hårda linjen” mot IS och den extremistiska Islamismen och Jihadismen så tror jag inte ni kommer hitta dem bland de som idag prompt vill att Sverige inte ska ta ansvar över sina kriminella terrorister.

Till de som nedkämpade IS har hela världen sin skuld.

Svenska frivilliga efter Raqqa (IS Kalifatets huvudstad) intogs 2017 efter de värsta urbana stridigheterna sedan Stalingrad. Hundratals frivilliga deltog i slutfasen av den kampanjen. Fortfarande idag bekämpas IS på daglig basis i regionen. De flesta frivilliga har dock återvänt hem. De vittnar bland annat om vikten av att ta bort IS fångarna från regionen så normala ekonomiska och civila förutsättningar kan återskapas.

Då den här bloggen verkar vara främsta informationskälla runt mig som person på många sätt så kan jag meddelade följande:

Årsmötet av Holmsund S utsåg en strategi för ledarombyte. Detta för att jag aviserade redan 2019 om att jag 2020 skulle avgå. På grund av pandemin har det dragit ut på tiden – en enig styrelse ställde sig emot mitt beslut. Men vi tog fram en strategi där vår vice ordförande Anneli Andersson träder fram mer och mer. Då hon nu formellt kallar till föreningens möten är det dags för en ordentlig introduktion.

Hon är hemhörande vanligtvis på hemtjänsten här i Holmsund. Det är också hon som är föreningens kandidat till partikongressen och övriga poster från föreningen som kan vara aktuella som ”enligt praxis” tillfaller ordförande. Som delegat på distriktskongresser och annat. Hon sitter även som ledamot i äldrenämnden i Umeå och har bakgrunden i politiskt arbete i Vindeln.

I Vindeln har hon suttit i bland annat kommunstyrelsen, socialnämnden och kommunfullmäktige. På många sätt är hon en mer erfaren ”partikandidat” än undertecknad rabulist som nog många vet gick från direkt sociala centret öppna holmsund till s-föreningen vilket föranledde en hel del ögonbryn att höjas – ändock måste jag säga att jag hela tiden känt ett grundmurat stöd i föreningen – särskilt när jag etablerade tankarna om ökad lokaldemokrati och tex samverkansgruppen (där Anneli också sitter).

Men rent formellt så är Anneli, på alla sätt, en bättre kandidat för partiarbetet. Som född och uppvuxen i Holmsund så är det väl för ”de renblodiga” också mer än rätt. De sociala nätverk som jag byggt och har ärver hon med lika stor naturlighet.  Vi är ju från samma generation.

Jag har högt förtroende för hennes arbete och utan hennes insatser skulle föreningen ej lyckats med flera åtagande på senaste tiden. Som att gå 2 mil för att dela ut tidningar. Vårt samarbete är också gott. Min förhoppning är att hon får föreningens förtroende i många år framöver. Min roll är sakta avpolletering av arbetsuppgifter även om vissa saker, dialog i gamla holmsundsfrågor, ofta passerar mitt bord/för kännedom. Senast om VA-nätet som dock främst förs av en av våra förtroendevalda. Det är osunt för alla organisationer när man börjar komma över 5 år på samma post och särskilt när man ser nya krafter etablera sig.

Bakgrunden till detta är enkel. Jag har fått nytt förtroendeuppdrag som upptar min dagar helt och hållet inom den fackförening jag tillhör. Samtidigt stuvar jag om bland olika uppdrag och tänker även över framtiden för vissa jag har. Det är också ett löfte jag gav min fackförening. Desto hårdare jobb man har, desto mindre spretig kan man vara.

Och sen en huvudanledningen: jag lovade min familj att aldrig försaka barnen på grund av fackligt eller politiskt arbete. För många vänner, fädrer, makar har jag sett gråta på flygplatser för att uppoffringarna är mig begripliga. Många kamrater har som idealister kastat sig in i arbetet och sedan kommit hem till tomma hus. Det är något jag inte tänker acceptera.

I och med nytt uppdrag så upptas jag 24/7 av antingen uppdrag eller familj. Jag har också nu flyttat och engagerat mig mer i S-föreningen i Obbola där jag kommer ha en tillbakalutad roll. Jag kommer väl skriva lite nu och då och har på rull både publikationer i Clarté och för Obbola Hembygdsförening. Publikationer knackar på lite nu och då.

Jag har ingen ambition att kandidera till någonting 2022. Jag vill göra klart det då pratet redan börjat om sånt. Jag vill renodla bordet efter i flera år varit ”allt i allo” i arbetarrörelsen. Det räcker gott och väl att fajtas för de medlemmar jag företräder. Föreläsningar, texter osv kommer ändå att ske. Men man måste ha tid med hus, hem och familj också. Kanske till och med lite naturfotografering och sånt som jag ser som fritidsintressen. Jag passerar ju också 40 år och har småbarn.Det är dags för nya generationer att ta vid medans jag ägnar min medelålder åt MBL förhandlingar, lönekartläggningar och avtalstolkningar. Men framförallt en och annan kaffe med lokalvårdarna, mina gamla companieros.

Med detta har jag förhoppningsvis tagit död på ett antal rykten, förstorningar av min roll och annat hittepå. Och gett raka rör inför valet. Och då kan alla slappna av och fortsätta med den spelteori i t.ex. lokalpolitiken som åtminstone utifrån mitt synsätt är något jag inte ser just nu som prioriterat. Det är ju det fina med kollektiva rörelser. Det bygger på frivillighet och på att man ska kunna gå och göra annat. Det kommer alltid komma nya, dugliga, generationer så länge de nuvarande gör sin plikt.

Den anrika Sandviksteatern, länge centrum för arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, är återigen aktuell för försäljning på den privata marknaden. I flera år har bland annat PRO och andra aktörer efterlyst ett ”föreningarnas hus” i Holmsund vilket aktualiserats vid åtminstone tre tillfällen 2010-talet i debattartiklar och åsikter framförda mot den politiska ledningen på stormöten. Nu har Holmsund chansen.

Vid senaste förfrågan mot Umeå kommuns ledande företrädare informerades Holmsundsborna att en kommunal lösning ej var aktuell för oss, men det möjligen skulle kunna gå med en Folkets Hus förening om den formerades. Det var ej aktuellt för Folkets Hus föreningen i Umeå att agera i frågan.

Samtidigt kan man notera att kommunen byggt ett väldigt fint och mycket charmigt föreningarnas hus på Mariehem som verkligen borde stå som modell för liknande etableringar runtomkring i kommunen.

I och med att Sandviksteatern nu åter igen ligger ute för försäljning har Umeå Kommun en unik chans att köpa tillbaka byggnaden och etablera ett liknande föreningshus som finns på Mariehem. Om så inte sker så finns ändå utrymmet för Holmsunds föreningar nu att bygga en Folkets Hus förening för att uppnå det syftet. Jag skulle gå så långt att påstå att med en sådan förening i ryggen kommer kommunen också motiveras att agera i frågan och kolla över om marihemmodellen kan etablera sig även här.

Jag har inga illusioner eller ens vilja att S-föreningen själv skall leda ett sådant projekt. Det måste isåfall komma från föreningarna och medborgarna själva att aktivera sig i en folkets hus förening för att överta Sandviksteatern och driva den genom ideela föreningslivet. Om en sådan förening bildas, så ökas också chanserna för en samverkan med kommunen som kan leda till fruktsamma resultat.  Det är alltså upp till oss själva att agera.

Därför vill jag uppmana alla som vill ha ett hus för alla föreningar och medborgare i Holmsund att nu agera när fönstret är öppet. Det är nu fler ledare behövs för att kliva fram och ta ledarfanan och verkställa denna vilja som föreningarna i åratal fört fram mot politiken  Det är nu kommunen måste se chanserna som finns att utveckla kommundelen. Det är nu alla som vill se ett mer levande lokalsamhälle ska träda fram.

Låt första maj 2021 vara året när Holmsundsborna återigen bestämde sig för att få ett folkets hus.
Alla som vill engagera sig för frågan kan maila mig så sätter jag er i kontakt med varandra. [email protected] men förslagsvis så ringer ordföringarna från de olika föreningarna istället varandra och agerar utanför det politiska, då tror jag verkligen det finns en ärlig chans till ett nytt folket hus. Enighet ger styrka.

Och glad första maj!

De senaste veckorna har det både i Kommunfullmäktige samt på VKs ledarplats och på debattsidorna diskuterats ett problem som vi även i Holmsunds S-förening snappat upp genom våra förtroendevalda.

Det handlar om att VA-nätet helt enkelt inte räcker till. Bakgrunden till detta verkar ligga i delvis en envis hållning om att istället upprätthålla vattenföreningar (Som VA-nätet kan neka), å andra sidan så spökar en politisk ovilja till att Umeå kommun ska växa på ”bredden”. Samma gamla vanliga umeå-centrism säger cynikern.

Problemet för både dock marknadskrafter och politik är ju dock att människor bosätter sig där de kan. Över tid har hela sommarstugeområden i Holmsund blivit året runt boenden. Samtidigt nås vi i föreningen av nybyggnationer för året om villor som nekas tillträde till VA-nätet.

Från föreningen sida har vi delvis å ena sidan haft vår förtroendevalda (tillika boende i ”sommarstugeområde”) för att diskutera med boende, å andra sidan har vi fört dialog med byggnadsnämndens ordförande. Första kontakten togs för ungefär tre veckor sedan om mitt minne inte sviker helt.

Från föreningens sida är vår bild på läget dock ogrumlat. För att Holmsund både i sin kärna och sin egna periferi ska kunna växa måste självklart grundläggande infrastruktur vara på plats. Det innefattar bland annat vatten och avlopp. Före Holmsunds VA-nät övertogs av Umeå Kommun användes bland annat omkringliggande sjöar i kommundelen som grund för vattenförsörjningen, som också då renades lokalt. Resterna av Holmsunds gamla vattenverk står fortfarande kvar för den observante.

Den frågande kan såklart ställa sig frågan om det är just försörjning av t.ex. vatten som sätter stopp för de storslagna projekt som aviserats. Åsikten har uttrycks fler än en gång. Om så är fallet så är det häpnadsväckande att minst lika stora projekt kan aviseras på andra delar av kommunen. Hur kommer vattentillgången påverkas av den snabba utbyggnadstakten?

I sken av att Umeå Kommun som helhet får allt svårare med fräscht vatten, i takt med både expansion och infrastrukturens belastning, bör man skyndsamt åtminstone undersöka temporära lösningar tills man kan ta fram en ordentlig vattenförsörjningsplan som går i takt med befolkningsprognoserna. Umeå kommer, oavsett hur många powerpoints som produceras, inte bara växa i utpekade centrum. Den här problematiken kommer vi fortsätta se, och utvecklas, de kommande 30 åren. Det finns alltid dem som kommer vilja höra vårfåglar på morgonen och trampa över stockar och stenar när de är på väg att hämta posten.

Något spektakulärt har diskuterats. Nämligen om Anders Lindberg blivit Sverigedemokrat. Anledningen är för att han på senaste tiden kritiserat socialdemokratiska partiet för att ha fört en nedskärningspolitik som drabbat vanligt folk.

Det man kan häpna över är väl 1) Att missnöje i landet idag per automatik alltså måste ha med SD att göra? 2) att det är snarare en ganska tydlig vänsterkritik som framförs (för er som minns en vänster som snarare bråkade om budgetar istället för att bli hängivna kulturkrigare)

Anledningen är väl ganska enkel.
Sedan föreningen Reformisterna bildades i sken av förra valet (förorganiseringen började hösten 2018) så har de lyckats ackumulera en formidabel storm. Först var det några droppar och nu är det en flodvåg. Rapporter, möten, studiecirklar går i en rekordhastighet (tack vare pandemin) samtidigt som föreningen i särklass blivit socialdemokratins största interna förening, som trots sin geografiska hemvist i Stockholm, utgörs av en majoritet medlemmar ute i landet med ett flertal nätverk och lokala studieklubbar och motionsskrivarklubbar. Det hela var såklart oerhört smart uppbyggt, genom att först bygga en kärna av aktivister från främst fackföreningar och tankesmedjor/akademiker (inte minst nationalekonomer) så rullldes föreningen ut i samma andetag som de första 1000 medlemmarna, många med mycket makt internt, rekryterats. Det var ingen liten förening utan makt eller inflytande som över en dag helt plötsligt stod i socialdemokratins kärna.

Att vidare, helt och hållet koncentrera sig på ekonomiska frågor och frågor som rör investeringar, välfärden och gröna investeringar har också gjort föreningen fokuserad och ”ren” från det som övrigt kladdas på ”vänsterbegreppet”. I en samtida miljö där folk ska bråka om allt möjligt än ekonomi har reformisterna hållit strategin klar. Numera är reformisternas företrädare, inom loppet av tre år, självklara inslag på Dagens Industri, tv soffor och också lyckats få till en och annan sändning på SVT. Ja numera sitter till och med kommunalråd och till och med Göran Persson själv och diskuterar med reformister om hur vi ska bygga upp landet efter Corona.

I bakgrunden har fackföreningarna, inte minst runt Katalys och 6F, långt före Reformisterna ens formades beredd marken inom sina led.

Nu när socialdemokratin närmar sig en kongress så kan man således bara notera.
Stockholms arbetarkommun har antagit reformisterna ekonomiska politik.
Göteborgs arbetarkommun har antagit reformisterna ekonomiska politik
Skånedistriktet var redan före reformisternas formella skapande inne på samma ekonomiska politik
Skaraborgs partidistrikt ställer sig bakom reformisternas ekonomiska politik

Och fler distriktsårsmöten och AK möten kommer att genomföras inför kongressen.
Allt pekar på att Socialdemokraterna kommer anta en mer aktiv finanspolitisk hållning som kan släppa landet från det finanspolitiska ramverk som är unikt snålt i hela världen. Det vill säga. Att folket kommer gå mer före storfinansen (med brasklappen att vi inte kan bli grekland eller italien som Magdalena Andersson hävdar i frustration, tack vare EU bestämmelser. OECD och IMF håller med Reformisterna här)

I sken av en sån stor omsvängning. Så kanske till och med ledarskribenter på Aftonbladet kan finna det nyttigt att börja påtala det uppenbara i att de senaste 40 åren inte varit bra för landets befolkning, landets välfärd och också det socialdemokratiska partiet.

Det blir en mycket spännande kongress.

Alltid ska det vara något som ställer till det för det för Holmsunds utveckling. Trots att jag är inne på sista året som ordförande och i praktiken redan överlåtit mer och mer till vice ordföranden (då jag flyttat) så måste jag ändå kommentera förseningen av Coopbygget.

Det jag fått till mig i dialog med coopombudet är följande:
– Umeå kommun har inte godkänt bygglov eller detaljplan
– Detta beror på att Trafikverket inte löst övergångar och annat
– Underlaget inför bygger är undermåligt

Mer än så känner jag inte till i frågan. Denna fråga behandlas i stadshuset och det är dom på stadshuset som har insyn i dialoger, interna arbetet och dialogen mellan kommun, coop och Trafikverket. Det gör både att s-föreningen inte kan kommentera det hela mer än att det är fullständigt oacceptabelt att 1) anledningarna till förseningarna inte är kända i detalj 2) transparensen i projektet varit så låg och att 3) dialogen med holmsundsborna måste stärkas.

Detta var ett av syftena till varför vi ville när projektet lanserades ha ett öppet möte om etableringen. Det är nästan ”tack och lov” att vi inte hade det nu med tanke på att det hade höjt förväntningarna ytterligare.

Det är i min mening Umeå Kommun, ytterst byggnadsnämnden, samt Trafikverket som måste svara på de många kritiska frågor jag fått de senaste dagarna. Inga andra.

Det är på svenska rent förjävligt hur allt i Holmsund hela tiden försenas, försinkas, bortprioriteras och tramsas bort. Än värre att när vi lyfter frågorna får vi löften som inte håller.

Är förbannat less på det här nu.

Man behöver inte kommentera vad som händer i liberalerna just nu så mycket. Det hela sker inför öppen ridå.

Mer intressant är faktumet hur många präglade av mer socialliberala värderingar närmat sig arbetarrörelsens positioner. I takt med det rasande inbördeskriget inom det som utger sig vara liberalismens parti i landet så vänder sig många omkring och söker efter en Herbert Tingsten i rummet.

Än mer intressant är det såklart att vissa av dessa liberaler även inom den ekonomiska politiken tyr sig till den ”vänster” inom socialdemokratin som t.ex. Widar Andersson ogillar så starkt med sina konspirationer om hur Reformisterna ledda av Katalys (6Fs tankesmedja) nu håller på att ”attackera” socialdemokratin. Men det är ju i sak inte konstigt att gamla folkpartister sluter upp med tanke på att denna ekonomiska politik i generationer faktiskt hade stort stöd i den liberalism som man idag bara kan konstatera hörde 1900-talet till.

Det kan ju faktiskt påverka en hel del om man ger det tid. Socialdemokratin, lika alla demokratiska socialismer, är ju alltid en strävan för både frihet och jämlikhet vilket avspeglar sig i de gemensamma utrymme för individens frihet och rätt som återfinns både bland demokratiska socialister, liberaler och utopiska rörelser som anarkismen.

Det som allt som oftast skapat denna respekt för den enskildes frihet och rätt mot de stora makterna är att denna uppfattning vilat på djupt förankrade folkrörelser. Det har omöjliggjort både den doktrinära kommunismen likväl som ortodoxa konservatismens ritualer. Rörelserna sprungna direkt från bönder och arbetare har alltid segrat med förnuftet som argument.

Dock bör nämnas att en sådan fundamentalistisk revolutionär rörelse ändå lyckades etablera sig både inom socialdemokratin och liberalismen, nämligen det man i breda ordalag kallar ”nyliberalismen” som är exakt lika radikal och revolutionär som ytterspelare till höger och vänster. Om det ska man inte ha några illusioner. Att privatisera vinsterna men socialisera kostnaderna har varit en katastrof.

Denna ekonomiska doktrin är det som präglat samhället de senaste 40 åren. Det var just för att liberaler och socialdemokrater släppte in den, som den också kom att bli den dominanta ideologin under 1990-talet.Det ställer också liberalismen, och i folks mening Liberalerna och Socialdemokraterna, som ytterst ansvariga för det tillstånd som råder. Än värre för de inblandade är såklart att vi idag lever i en brytningstid när denna ekonomiska doktrin håller på i grunden att förändras och något nytt håller på att skapas – om än till vad fortfarande är osäkert.

Det har ställ liberalismen inför en fundamental kris. Om socialdemokratins kris över att omfamnat nyliberalismens leder till interna strider så vilar socialdemokratin ändå ytterst på något annat än bara liberalism. Som en pendel svingar alltid socialismen in som en regulator. Det är inte Göran Persson som präglar den socialistiska ungdomen, det är snarare Ernst Wigforss. Den västerländska liberalismen har inte den förmånen. Det står inga stora organisationer av ungdomar som bär fram gamla Folkpartiet i opposition mot Liberalernas politiska projekt. På många sätt var ”Folkpartismen” mycket mer renodlad ideologiskt än socialdemokratins ständiga maktkamper och pendelgångar. Det är en fundamental brist när hela västerländska liberalismen utmanas från alla håll.

Man kan hävda att denna brist  gör att liberalismen är oförmögen att fortsätta bygga sitt projekt och är bunden till masten, när skeppet sjunker, samtidigt som yngre socialdemokrater sliter loss sitt parti bredvid dem. Den motpol som skulle kunnat reglerat detta skulle i sådant fall varit den liberala folkrörelsen som förr manifesterat sig i nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten. Idag återfinns resterna av denna rörelse framförallt inom de liberala tidningar som alltjämt dominerar det som kallas ”mainstreammedia”. Inte minst är lokala ledarskribenter i Västerbotten, ypperliga, bevis på en mer yvig och levande liberalism långt från politiska sekreterarnas smusslande med Högern och nationalisterna.

Men utöver dessa så saknar liberalismen någonting som aldrig riktigt lämnat socialdemokratin, basorganisationerna. Hur besvikna, lessna och förbannade s-föreningar, fackklubbar och andra gräsrötter inom socialdemokratin varit så kan man bara konstatera att gamla SAP fortfarande har en mäktig infrastruktur. Om än ofta i ständig opposition mot sitt eget parti. För liberalerna är läget mer ansträngt. På många sätt är centerpartiet i jämförelse både de med mer pengar, infrastruktur och också de som är teoretiskt ledande inom svensk liberalism. Samtidigt som gamla Folkpartiet rivs i småbitar för varje dag som går. Det utlämnar Liberalerna helt i makten på ”politiska experter” vilket är en av anledningarna till den infekterade striden vi ser. Centern är ett betydligt mer stabilt projekt. Om än till många socialdemokraters förvåning som hade hoppats på uppror mot storstadscenterns etablering.

Jag kan tycka det hela är tragiskt. Jag har stor respekt för i synnerhet det västerbottniska frisinnet som på många sätt också ”beredde marken” för den arbetarrörelse som sedan kom att dominera det politiska landskapet. Socialism utan frihet är diktatur. Frihet utan socialism är barbari. Ur det perspektivet är det en stor sorg, även för en stenhård socialist, att liberalismen skadeskjutet släpar sig fram genom gatorna – blott en skugga av sitt forna jag. Ej förmögen längre att ta småfolkets strid mot jättarna, oavsett om det nu varit storkapitalet eller staten. Enbart förmögen att förhålla sig till den politiska sandlådan.

Jag vill i samband med detta lilla lördagskåseri tipsa om en mycket bra dokumentär. Partiet som försvann som är gjord av Ljusåker Productions. En lokal historieskildring, med avstamp i västerbottniska frisinnet, som sätter ljus på mycket av det jag skriver om här. Där figurerar såklart flera liberala välkända namn som gör en mycket god folkbildande insats om liberalismen idag.