…

För några dagar sedan såg jag en artikel i Expressens nätupplaga som belyste en riktigt skrämmande utveckling.

Man uppmanade folk att rapportera om de visste något som kunde avslöjas om någon politiker. Man lovade att gå grundligt tillväga med alla tips. Man berömde sig där av att ha stått i spetsen för drevet mot biologen, journalisten och ministern Maria Borelius som fick till följd att hon lämnade politiken. Apropå Littorins barn kan man fråga sig om Expressen också berömmer sig av hur Maria B:s barn och deras klasskamrater blev antastade av journalister?

Man kan ta fler exempel. Det är en stor skam hur Mona Sahlin (som för övrigt klarade ett par saker som Borelius fick gå för) behandlades för länge sedan, när man t.o.m. fotade dammråttor genom hennes sovrumsfönster  i drevets vidrigaste faser. Själv har jag befarat självmord när människor i sitt livs största kriser även nattetid jagats och förföljts där de legat som sårade djur i de sista, innersta, gömställena.

I Umeå hade vi nyligen en politiker som behandlades hårt av media för privata angelägenheters skull, vilket fick till följd att han sa upp sina politiska uppdrag. De aktuella sakerna har kommit i ett helt annat ljus och nu är den politikern förhoppningsvis på väg tillbaka.

När jag såg Expressenartikeln där man vädjade till allmänheten om privata fel och snaskigheter, då kom en allvarlig tanke om man egentligen vill vara med i den politiska världen. Inte minst tänkte jag på alla dem som för den orimliga personbevakningens skull aldrig kommer i "offentlig tjänst". Aldrig kommer med och gör en insats för det gemensamma.

Många avstår från att ställa sig till förfogande och stannar i andra uppdrag som är  enklare, inte alls lika krävande och hårdbevakade. Antingen för att man själv inte vet om man ska orka, eller om familjen gör det.

Alla journalister visste på sin tid saker om Per-Albin Hansson som fått kvällspressen att skriva honom sönder och samman inom en vecka idag. Men media lämnade den privata sfären i fred och skrev om politiken. Det finns betydligt färskare exempel också.

Dit kommer vi kanske inte tillbaka. Men får vi inte någon hejd på denna allmänna blodtörst som gör att det lönar sig för journalister och media att driva dessa drev, då tycker jag det ser rätt mörkt ut. Då har vi snart kanske bara de mest hårdspecialiserade och  mediatränade politikermaskinerna med det hårdaste hjärtana och den mest  heltäckande teflonbeläggningen kvar.

Vill vi ha det så?

SvD DN