Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: Littorin

I Reinfeldts och Borgs parti

Av , , 18 kommentarer 13


Jag engagerade mig i Reinfeldt och Borgs moderater, trots att jag på många sätt är en gammal moderat. Det som gjorde att jag till slut sa ja till några gräsrötter som ville jag skulle ”ta värvning” var det tydligare samhällsansvaret, ambitionen att regera och inte bara protestera samt att man höll ihop samhället genom att se till att de med de lägsta inkomsterna tjänade procentuellt mest på jobbskatteavdragen. Det var nödvändigt att ha med låginkomstperspektivet när man skulle göra något åt vårt globalt rätt extrema högskattesamhälles bromsande konsekvenser. Det sociala ansvaret kände jag igen från de ännu äldre glesbygdsmoderaterna, ofta präglade av kristna rötter.

Det fanns verkligen saker jag beklagade hos de nya Moderaterna. Något av det som skar sig mest mot mina uppfattningar fick jag några gånger tillfälle att vädra med Reinfeldt själv. Till föga nytta förstås, han fick höra mycket från gräsrötter, men det kändes bra att få säga. I något fall faktiskt fråga om han tyckte att man med mina åsikter skulle lämna partiet. Det tyckte han inte. En mogen människa hittar inte heller ett parti där man köper allt.
Angreppen på Reinfeldt är tämligen ovärdiga. Det är klart det fanns missbedömningar och kompromisser som gick för långt. Utan de sista blir man kanske inte största parti, som Moderaterna opinionsmässigt var ibland.

Jag minns hur några namnkunniga gick hela vägen och lite till som Reinfeldt när det gällde försvaret och mycket annat. Några av påhejarna och vapendragarna hackar på honom idag.
Jag hackar inte. Jag hedrar honom än idag och hoppas att man en dag ska se med viss barmhärtighet också på mina fel och missbedömningar, längs stigarna på min nivå.
Även om det i längden spelar rätt liten roll vad människor tycker.

Aftonbladet kan fällas

Av , , 26 kommentarer 9

Aftonbladet löper stor risk att fällas i en eventuell rättegång, skriver förre Pressombudsmannen P-A Jigenius i DN idag.

Han beklagar att det i Sverige inte finns någon instans som kraftfullt och opartiskt kan "bedöma brister i journalisters yrkesetik".

Vi har kanske inte sett slutet på historien, men det kan hända att några på Aftonbladet ångrar ett par av sina fiffiga idéer.

Om valrörelsen hädanefter blir mindre smutsig och kvällstidningarna framöver mer återhållsamma med rykten och drev så fick Littorin kanske bidra till en förbättring.

Men priset blev högt.

Gå in och läs DN på nätet. Där publicerades…

Av , , 15 kommentarer 2

Gå in och läs DN på nätet. Där publicerades i natt en intervju med Littorin som är värd att ta del av.

En tragisk utveckling

Av , , 16 kommentarer 9

För några dagar sedan såg jag en artikel i Expressens nätupplaga som belyste en riktigt skrämmande utveckling.

Man uppmanade folk att rapportera om de visste något som kunde avslöjas om någon politiker. Man lovade att gå grundligt tillväga med alla tips. Man berömde sig där av att ha stått i spetsen för drevet mot biologen, journalisten och ministern Maria Borelius som fick till följd att hon lämnade politiken. Apropå Littorins barn kan man fråga sig om Expressen också berömmer sig av hur Maria B:s barn och deras klasskamrater blev antastade av journalister?

Man kan ta fler exempel. Det är en stor skam hur Mona Sahlin (som för övrigt klarade ett par saker som Borelius fick gå för) behandlades för länge sedan, när man t.o.m. fotade dammråttor genom hennes sovrumsfönster  i drevets vidrigaste faser. Själv har jag befarat självmord när människor i sitt livs största kriser även nattetid jagats och förföljts där de legat som sårade djur i de sista, innersta, gömställena.

I Umeå hade vi nyligen en politiker som behandlades hårt av media för privata angelägenheters skull, vilket fick till följd att han sa upp sina politiska uppdrag. De aktuella sakerna har kommit i ett helt annat ljus och nu är den politikern förhoppningsvis på väg tillbaka.

När jag såg Expressenartikeln där man vädjade till allmänheten om privata fel och snaskigheter, då kom en allvarlig tanke om man egentligen vill vara med i den politiska världen. Inte minst tänkte jag på alla dem som för den orimliga personbevakningens skull aldrig kommer i "offentlig tjänst". Aldrig kommer med och gör en insats för det gemensamma.

Många avstår från att ställa sig till förfogande och stannar i andra uppdrag som är  enklare, inte alls lika krävande och hårdbevakade. Antingen för att man själv inte vet om man ska orka, eller om familjen gör det.

Alla journalister visste på sin tid saker om Per-Albin Hansson som fått kvällspressen att skriva honom sönder och samman inom en vecka idag. Men media lämnade den privata sfären i fred och skrev om politiken. Det finns betydligt färskare exempel också.

Dit kommer vi kanske inte tillbaka. Men får vi inte någon hejd på denna allmänna blodtörst som gör att det lönar sig för journalister och media att driva dessa drev, då tycker jag det ser rätt mörkt ut. Då har vi snart kanske bara de mest hårdspecialiserade och  mediatränade politikermaskinerna med det hårdaste hjärtana och den mest  heltäckande teflonbeläggningen kvar.

Vill vi ha det så?

 

SvD DN