…
Idag för 70 år sedan anföll Sovjet Finland. Som ibland skett sköt man på de egna, påstod att det var ett finskt angrepp och anföll. Som ett "svar". Hur det gick till diskuteras, men ryssarna har i alla fall i efterhand erkänt att finnarna inte alls hade angripit.
I min spädaste ungdom kunde man möta svenska kommunister som stenhårt hävdade att Finland först anfallit grannen.
Ryska armén var i ganska dåligt skick. Inte minst beroende på att Stalin, som led av förföljelsemani, låtit döda så många av de egna officerarna. Finnarna lyckades med det otroliga att stoppa en mångdubbelt större armé.
Jag har ett "minne" från stridigheterna i Finland, trots att de ägde rum 30 upp till år innan jag föddes. En finsk man som var barn under krigen berättade en gång i köket i Mariehemskyrkan i Umeå sina minnen från flykten från Karelen. Han berättade hur ryska flygplan "beströk" tåget med civila som han och hans mamma åkte in i nuvarande Finland med. (Det kan ha varit i fortsättningskrigets slutskede)
Han berättade detaljerna som vanligtvis inte kommer med. Det som under dånet av flygplan, kulsprutor och bomber skar sig in i ett bars synminne och själ. Han var nog inte riktigt nykter. Tårarna rann och hans kropp skakade, men jag blir inte av med hans minnes detaljer. I krig sker vedervärdigheter från alla håll, ingen sida är snövit. Men det är mycket vi har anledning att vara tacksamma för. Både av sånt vi sluppit och sånt som andra gjort och som fått betydelse för oss.
Senaste kommentarerna