Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: Andra Världskriget

N-dag och D-dag att fira

Av , , Bli först att kommentera 10


Vi har all anledning att vara glada över och att fira vårt Sverige. Även om valet av datum kan kännas lite diffust för de flesta.

Jag vet inte hur man fått fram det, men det känns lite märkligt att fler svenska medborgare med utomeuropeisk härkomst än med svensk sägs fira nationaldagen. Tar vi självbestämmandet och landet så självklart?

I Europa högtidlighålls en annan dag den sjätte juni. D-dagen då 150 000 yngre män korsade Engelska kanalen för att driva tillbaka och krossa nazismens barbari. I dag är det 75 år sedan. Utan de dödades, de överlevandes, deras anhörigas och länders offer hade Europa, Norden och Sverige kunnat se väldigt annorlunda ut. Antingen Hitler fått regera, eller Sovjet hade fått sköta hela utdrivningen och sedan sätta sin gräns vid Engelska kanalen. Då hade vi haft en annan utveckling och vuxit upp i en annan värld.

Nämnas bör att väldigt många amerikanska svenskättlingar och svenskfödda invandrare var med på D-dagen och i kriget för övrigt. Tack för det!

En svensk hjälte

Av , , 2 kommentarer 9

När jag började skriva detta var det Raoul Wallenbergs minnesdag. Den svenske hjälten som i slutet av andra världskriget räddade tusentals ungerska judar innan han tillfångatogs och dog i sovjetisk fångenskap. 

Idag kryper judehatet fram igen från både höger och vänster. Lite grövre och lite finare, på sina håll översminkat. En svensk storstad har blivit internationellt känd för att där finns så mycket av hat, hot och fientlig atmosfär mot judar. Det mumlas mycket i skäggen kring detta, talas för lite klarspråk. 

Jag är stolt över Raoul Wallenberg. Mindre stolt över de politiker som den gången kröp för dem som tog honom och orsakade hans död. Länge leve hans minne!

Minnesdag för en bulldog

Av , , Bli först att kommentera 6


Ibland kan undfallenhet bli det dyraste av allt. Europas demokrati och frihet kunde ha försvunnit i mitten på förra århundradet eller något senare.

Den här mannen blev ett verktyg till att varken nazismen eller kommunismen kunde ta över och forma Europa. Men oj så hånad han blev för sina första år av varningar för Hitler, den starke man och makt så många hoppades på i en vacklande tid.

Jag försvarar definitivt inte allt han representerade och sa, men beklagar att det inte byggs så många av hans sort nuförtiden. Å andra sidan hade han knappast haft en chans i den ytliga slätstrukenhetens tidevarv där politikens bas ofta blir skrämmande liten och likriktad.

Tankar om kriget och tiden

Av , , Bli först att kommentera 7

Under en semester nyligen läste jag böcker från tre årtusenden. Lägger jag till Bibeln täcktes fyra millennier.

De flesta böckerna råkade handla om krig. En om kriget i allmänhet, skriven ungefär samtidigt som Malaki bok något halvsekel innan Kristi födelse.
De andra böckerna handlade om delar av världskrigen. De dittills och hittills ojämförligt största krigen med ofattliga mängder döda. Några miljoner genom industriell utrotning.

Första världskriget startade för hundra år sedan. Det andra började avslutas för sjuttio år sedan med de allierades landstigning i Normandie. Man ska inte glömma Sovjets massiva insats för att göra slut på förre kompanjonen Hitler som Stalin först delade upp Europa med. Jag hade med en bok om belägringen av Stalingrad också, men den kräver nog en ny semester.

Första världskrigets bakgrund har alltid tyckts mig komplicerad. ”The Sleepwalkers – How Europe went to War in 1914” ändrade inte på det, men galenskapen blev lite tydligare. Besöket med högstadieelever på franska slagfält för några år sedan lämnade också det huvudintrycket. Nationalistisk galenskap.

Första världskriget har inte fångat mitt intresse som det andra. Dels p.g.a. komplexiteten, andra var tydligare med en ond, galen och skicklig rasist och judehatare som primus motor. Han måste bara stoppas med alla till buds stående medel.
Det orsaken andra är tiden. Första världskriget kändes halvvägs till medeltiden i min ungdom.

Hur länge sen var det, egentligen? Mitt liv har runnit iväg fort. Född 1959, fjorton år efter andra världskrigets slut, har jag blivit femtiofem.
Om jag ett irrationellt ögonblick skulle leka med tanken att åren gått andra vägen? Från femtionio och neråt. Då hade det varit 1904 nu. 1914 är så sett inte så långt bort, drygt 36 500 dagar. Där hade jag varit vid 45 om vi vänt på steken. Mina 30-åriga medarbetare hade varit inne i kalla krigets 1954 om man vänt på deras årsflöde.

Det som var farligt då är farligt nu. Makthunger, ondska, högmod och sjuklig stolthet, nationalistiska drömmar, krigsromantik och hämndbegär kan tända eld på världen.

Idag i Umeå

Av , , 2 kommentarer 4


Det är den 27:e januari och temat för årets minnesdag för Förintelsens minnesdag är Romer. Det var inte bara judar som omänskligheten försökte utrota under andra världskriget. Det drabbade flera grupper.

Jag fick för några år sedan besöka en helt romsk by i Slovakien. Det var tillsammans med en eldsjäl som arbetat mycket för att hjälpa på flera plan. Inte minst genom att försöka intressera föräldrar att låta barnen studera. I Hitlers rike var lösningen en annan. Många hann dödas.

De riktigt massiva dödandet drabbade judarna. Ett visst antal överlevande kom till Sverige efter kriget och Malmö fick en rätt betydande judisk befolkningsgrupp. Det är med sorg man hör att så många av dem flytt Malmö efter långtgående trakasserier, våld och mobbing. Utomlands eller till andra svenska städer. Man ska tydligen vara mycket stark och orädd för att ha kippa, davidsstjärna eller på annat sätt skylta med sin judiska identitet i dagens Malmö. Det är i regel vissa muslimer, som själva kan möta eller har mött förföljelse här och där, som nu tar sig rätten att förfölja judarna i Malmö. Oavsett vilka som tar sig sådana friheter är det oacceptabelt.

Både detta och romernas situation ger en extra sorglig relief åt förintelsens minnesdag 70 år efter den industriella utrotningen. Det som blossade upp i full låga då pyr idag. Även i Sverige.

Det sker manifestationer till minne av förintelsen runt om i landet idag. I Umeå 1830-2000 med början på Rådhustorget och fortsättning i Stadskyrkan.

Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 6


Fick syn på den här 12-minutersfilmen som Thomas Hartman lagt ut på Twitter.

Den är nog starkt präglad av att vara daterad 1943, under brinnande världskrig, och handlar mycket om försörjning och idoghet. En annan värld på många sätt.

Det är väl att Isak Nilsson en bit in i filmen slapp se de massiva utflyttningarna tjugo år senare och hur hans mödor värderats därefter. Han hade nog aldrig kunnat tro att Sverige skulle hamna i ett läge där man får fram hälften av maten vi behöver. Intressant att se även ursprunget till Volvo Umeverken och det som väl är Liljaskolan i slutet av filmen.

När jag sen betänker att jag föddes 16 år senare anar jag mer hur gammal jag är. 🙂

Här kan man söka fler historiska filmer.

600 döda svenska piloter

Av , , 11 kommentarer 11


Under kalla kriget dog 600 stridspiloter i Sverige. 21 per år under 50-talet, lite färre under nästa årtionde. Onekligen smått fantastiska siffror som måste förstås i sitt historiska sammanhang.

Sverige hade då världens fjärde största flygvapen med som mest 1000 flygplan, regelbunden kontakt med provocerande ryska flygare och flög mindre säkra saker än idag. Man tränade regelbundet och hårt under ”realistiska” omständigheter. Man levde också med antagandet att hela flygvapnet vid ett sovjetiskt angrepp skulle vara utslaget efter en veckas motstånd. Man måste försöka förstå hur verkligheten såg 15-20 år efter vinterkriget då Sovjet överföll grannlandet. Allt var inte hjärnspöken.
Jag hörde ikväll av en vars far var stridsflygare då. Man visste vad man gjorde och vad det kunde kosta.

En sak man inte tog upp i kvällens program i P1 var alkoholvanorna. En stridspilot jag kände, som också hann vara med om att skjuta ut sig med den dåtida sprängladdningen under stolen, berättade hur det kunde vara. En del kunde festa rejält ena dagen och flyga nästa. Undrar hur statistiken sett ut utan de inslagen?

Min vän berättade också hur dödsfallen sjönk dramatiskt när Flygvapnet satsade stort på urvalsinstrument. Man blev mer klar över att det inte räckte med att hitta de fysiska toppexemplaren med massor av mod. Med psykologiska verktyg kunde man t.ex. plocka bort många pilotaspiranter med extremt självhävdelse- och ”kickbehov”. Det blev ett antal marknära loopingar och spektakulära lågsniffningar färre och betydligt fler överlevande.

Något som förändrades kraftigt under hans tid var övningsfrekvensen. Det som var veckoövningar när han började skedde ett par gånger om år när han slutade. När man har facit var det bra ur många synvinklar att det begränsades. Men på 60-talet borde vi inte bara ha haft ett stort flygvapen, det måste trots allt ha varit tämligen vältränat.

Frågan är hur det är idag. En sak är hur många plan man har, en annan hur många erfarna piloter med flygtid i ryggmärgen det finns. En väldig fördel är att det idag finns bra simulatorer med möjligheter att träna hela systemet, men det är bara ett komplement. (Har själv haft det barnsligt roliga nöjet att prova både Viggen och Gripen på det sättet)
Jag hör till dem som tror att man måste betala den försäkringspremie som ett hyfsat samverkansdugligt totalförsvar innebär.

Här kan man höra programmet om piloterna, Vetenskapsradion Historia

.

Inte underligt man inte vet

Av , , 2 kommentarer 7

Igår länkade jag till en artikel om Raoul Wallenberg av Olle Wästberg. Idag hittade jag en som Claes Arvidsson i SvD skrivit med anledning av det Wallenbergår som nu avslutas – "Ett Wallenbergår väl värt att minnas"

Det är inte så underligt att våra unga inte känner till denne märkessvensk som räddade tiotusentals liv och därför förlorade sitt. I Arvidssons artikel står det att läsa:

"En läromedelsundersökning som har gjorts visar att Wallenberg bara nämns i åtta av de 23 läroböcker för gymnasiet som har granskats. Bara i två är han viktigare än ett par meningar och endast en ger en mer utförlig redovisning av hans gärning. I högstadiet är han omnämnd i en av nio böcker."

Oj så uselt.Det här handlar inte bara om den svensk som förmodligen uppmärksammats allra mest internationellt i år, det andlar om något mer än honom och Sverige. Som det står i artikelns nästa stycke:

"Men att Wallenberg får ta plats handlar inte bara om att hedra minnet av en svensk hjälte, utan också – och det har också varit ett underliggande tema för minnesåret – att verka för tolerans och mot främlingsfientlighet och antisemitism. I Sverige. I världen. På så sätt tillhör Raoul Wallenberg också framtiden."

Det står mer i den koncentrerade arikeln. Klicka på länken på tredje raden och läs.

 

Glömd och uppmärksammad

Av , , 8 kommentarer 8


Det är en väldig lyx att få en dag eller två då man i hyfsad lugn och ro kan göra det ogjorda. Rensa datorer och temporärt rädda bilder och dokument till separata hårddiskar till exempel.

Det är också lyx att få tid läsa de där artiklarna man annars i bästa fall skummar. Helst på prasslande papper vid bordet, i soffan eller sängen.

Idag föll ögonen bland annat på "Decembertankar" i dagens VK, en krönika skriven av Olle Wästberg

Den handlar om årets internationellt mest uppmärksammade svensk. Den andre i världen som blivit hedersmedborgare i USA. Om mannen som räddade så många till så högt personligt pris och som sveks så grundligt av några av sitt lands dåvarande och närmast efterkommande ledare.

Jag påmindes härom dagen om vilket hot Sovjet var också mot Sverige. Vilken påverkan man hade genom delar av vänstersociteten, mediers talande och tigande och hur allt detta tillsammans ofta framkallade krypande. Ibland av sådana som Palme, fast det får man inte säga. Absolut i fråga om ockupationen av Estland, Lettland och Litauen och inte minst när det gäller årets minnessvensk, Raoul Wallenberg.

Hans år 2012 inleddes i Ungern där var tredje röstar på ett parti som vill registrera alla judar. Det ena oerhört skrämmande och det andra lite löftesrikt. Trettiotalsvibbarna påminner om att historiens lektioner måste hållas i minne, repeteras och schemaläggas för nya generationers livselever.

Jag är nämligen ganska övertygad om att för få unga vet något om en av de svenskar det finns störst anledning att vara stolt över.

Vackert och obegripligt sorgligt

Av , , Bli först att kommentera 6

Tänker sätta in en del bilder på Mariaskolans reseblogg i helgen, men var lite osäker om de här passade.

Det är Notre Dame i bakgrunden. Under de här rosportalerna var det många par som lät fotografera sig.Det var säkert Inte många tänkte på monumentet i mitten.

Egentligen är det inte någon överdrivet romantisk plats. På statyn i bakgrunden ser man bl.a. många barn och barnhuvuden. Det är en minnesplats för de 11 – 12 000 judiska barn som deporterades till förintelse från Paris under den tyska ockupationen på 40-talet. Ofattligt, obegripligt, omöjligt att ta in.