Plötsligt händer det…
Att man får ta bort tandställningen alltså. Kom som en stor överraskning för alla, inklusive mig själv. Är så himla, himla glad!
Om att bli en fisk och döda sig själv
Hej, hej.
Jag pysslar och röjer, plockar blonda hårstrån från mina kläder och tittar med ett öga på nyheterna. Hade egentligen tänkt storstäda och baka bröd ikväll, men sådant kan man göra när man är död. I stället ska jag följa med Anton* till hans kompis Bene och titta på någon andra världskriget-rulle. Mycket roligare.
* Antsypants heter numera bara Anton i min blogg. Egentligen heter karl’n Andreas, men kallas av någon anledning för Anton av alla. Förutom av mig då. Men nu lägger jag ner, blir en fisk, dödar mig själv och flyter sedan med strömmen.
Om försvunna fotknölar
Hej, hej.
Det är en vanlig dag på kontoret. Jag har producerat bröllopsannonser. Druckit kaffe. Gått igenom autogirolistor. Druckit kaffe. Svarat i telefon. Druckit kaffe. Ätit panerad fisk. Druckit kaffe. Suttit i växeln medan den ordinarie växelhäxan ätit lunch. Druckit kaffe. Svarat på mail och skickat korrektur. Druckit kaffe. Lärt mig att göra Svenska kyrkans annons. Druckit kaffe.
Malins fotknölar har mystiskt försvunnit på grund av hennes svullna gravidfötter, och Victoria har liknat fossingarna vid en kassler. Min chef Catharina har lärt mig att ställa in mitt skrivbord och min stol så att jag ska sitta bra och undvika kontorsråtteskador, och jag sitter nu därför ungefär en centimeter från golvet. Jag har sjungit egenkomponerade sånger om hur jag hämtar olika pärmar och dansat en dans som går ut på att jag drar upp mina byxor, med hög midja, ända upp till brösten.
Det är en vanlig dag på kontoret och allt är väldigt bra. Och jag har druckit mycket kaffe idag.
Punkt.
Ett tydligt hösttecken: Josefin har dragit…
Ett tydligt hösttecken: Josefin har dragit på sig horstövlarna!
Om tåbira och ett pyjamasparty
Hej, hej.
Roligt att min tåsvett diskuteras (okej, bara två kommentarer, men ändå) i kommentarsfältet till ett gammalt inlägg. Mina fötter kan visserligen lukta riktigt överjävligt (precis som alla andra männniskors fötter, alltså), men så jäkla farligt att jag behöver specialsockar är det verkligen inte. Men stort tack för omtanken. När jag skrev det inlägget var jag bara lite rädd för att mina sommarvarma fötter skulle bli ett störningsmoment när jag skulle tatuera mig. Det var den där veckan då det typ var trettio grader varmt ute, och i Red Dragons studio tar man av sig skorna innan man lägger sig ner och får bläck under huden. Jag ville ju liksom inte ha ihjäl tatuerar-Mats innan han hann färdigställa min gaddning. Den är förresten fortfarande inte klar. Ska nog pallra mig in till stan och boka in en tid i morgon eller så.
Från fredag till lördag ska jag och morsan pyjamasparty i min lägenhet. Jag saknar mamsebamsingen helt otroligt mycket, och eftersom Göran ska ha något partaj med sina lärarkollegor från Vännäs då så tänkte vi passa på att hänga med varandra. Först mat på Lottas (innan slemhögarna kommer), sedan vidare till något annat ställe för en öl eller två. Väl hemma hos mig igen skulle jag gissa på att vi ska bränna popcorn i min micro, skratta och prata om pompösa gubbjävlar. Det kommer att bli helt fantastiskt. Synd bara att jag måste städa innan. Men det är hon väl värd, min älskade lilla mamma.
Om fler bilder från Scharinska
Hej, hej.
Orkar ni med fler bilder från rockabillykvällen på Scharinska i fredags? Anna, vars gamla bondagebrallor jag köpte när jag gick i fjärde klass och som har den här bloggen, har lagt upp en massa bilder. Jag tar mig friheten att stjäla några av dem.
Höken var där.
Spök-Elias och Åberg också.
Lovisa, Anna och jag likaså.
De här festliga människorna också.
Jag och Lovisa dansade. Jag spexade till det med min världsberömda fickdans.
Fickdansen!
Till det här bandet. Billy and the Kids.
Lovisa hade inget huvud! Ni må tro att jag var chockad.
Lovisa och jag. Och så lille Höken i bakgrunden, förstås.
Om ett öga som smakar asfalt
Hej, hej.
Läste just kommentaren till inlägget nedan, där någon skrivit att mitt öga smakade asfalt. Fantastiskt kommentar. Hade jag haft något att lotta ut hade jag kört en tävling – "Vad smakar Josefins öga?" – och så hade bästa svaret vunnit. Men nu har jag ju inte det. Skulle kunna skänka bort en låda med skräp till vinnaren, men det tror jag inte skulle vara en så värst uppskattad vinst. Ibland är det synd att man inte är en sådan där bloggare som får en massa saker hela tiden, som man sedan kan skänka bort. Det är liksom ingen idé för företag att skicka saker och kläder till mig, för ingen vill ändå veta var jag köpt min tröja. *sJuNgEr*
Efter att jag slutat på Privatmarknad, efter en lång dag av bokningar av bröllopsannoser som aldrig ville ta slut, ägnade jag en timme åt att förbereda VK ung-mötet. Sedan kom nykomlingarna i redaktionen, som jag och redaktör Marie valde ut i början av sommaren, och fick skriva på avtal och lyssna på när jag pladdrade på om hur man ska bete sig när man är ute på jobb, samt lite annat som jag tror att redan de vet.. Sedan kom övriga redaktionen och så hade vi möte. Mycket trevligt, även om jag nog lät lite förvirrad och ouppstyrd i vanlig ordning. Men sånt där brukar ju reda ut sig när man blir lite varm i kläderna, och jag tror att det kommer bli en ypperlig höst.
Här är mitt öga och det är lite ledset just…
Här är mitt öga och det är lite ledset just nu. Vill ni slicka på det? Mitt internet fungerar inte. Inte heller vk.se-dongeln som råkar ligga hemma hos mig. Aaaah, jag har abstinensbesvär! Jag vill surfa, och jag vill surfa nu.
Om Big Papas utmaning
Hej, hej.
I en kommentar här på bloggen blev jag ju utmanad av Big Papa att övernatta på Rådhustorget den fjärde till femte september. Det har tagit lite tid att svara på detta, eftersom jag först var tvungen att kolla upp med min far vilken helg det var bestämt att jag skulle träffa honom och mina bröder i Stockholm, men nu vet jag. Och tyvärr är det samma helg som den där manifestationen äger rum. Hade jag varit i stan hade jag inte tvekat en sekund på att ställa upp (och jag hade banne mig sett till att samla in mest pengar också!), men nu känner jag att jag vill åka ner till Stockholm och träffa min familj i stället. Min äldsta bror bor i Gävle, och vi ses ungefär en gång per år. Farsan träffar jag tyvärr också väldigt sällan, och nu när vi för en gångs skulle har möjlighet att träffas allihop så vill jag göra det.
Förra året blev jag tillfrågad om jag ville vara konferencier på VIP-galan, vilket jag avböjde eftersom jag faktiskt inte är särskilt duktig (egentligen totalt värdelös) på att snacka, och framförallt inte inför en massa folk. Därför känns det lite extra tråkigt att inte kunna bidra på något sätt det här året heller. Jag tycker verkligen att Öppen Gemenskap gör ett fantastiskt arbete, och har ni möjlighet tycker jag att ni ska anta utmaningen.
Förra året skrev jag i alla fall en krönika om VIP-galan. Den fanns aldrig på webben, tror jag, men jag hittade den just i nätarkivet:
Inget vanligt spektakel
Det kom en vår även det här året, precis som alla mina andra år på den här jorden. Det var rödsvullna pollenögon, drömmar om ljusa sommarnätter och en stark längtan efter att klämma in fötterna i ett par högklackade skor, så fort snön bara försvunnit från gatorna och blottat alla intorkade tuggummin från nittonhundraåttiosju. Precis som vanligt, alltså.
Men i början av maj skulle det visa sig att det fanns en liten skillnad med just den här våren, trots allt. För helt plötsligt gick en massa människor, som står mig väldigt nära, på tjack. Vanliga människor som, när jobbet är slut på fredagseftermiddagen, snyter sig noga, drar i sig en lina amfetamin genom en ihoprullad sedel, får några kväljningar och sedan varken sover eller äter på ett dygn eller två. Snälla, intelligenta, roliga och, på så många sätt, fulländade människor som jag tycker så mycket om att hjärtat nästan går sönder.
En hel sommar har gått, och nu är det helt plötsligt höst. En höst som liknar alla andra som jag hunnit uppleva under mina tjugo år på denna jord. Ja, om man bortser från det faktum att jag numera vet allt om hur det går till när någon går från att vara världens trevligaste, till att helt plötsligt börja svinga en yxa framför sina polare, alltså. Eller att jag nu vet exakt hur det är att spendera en solig söndag med någon med totalhavererat psyke efter en stormig helg på tjack. Och att jag förstått att sådana människor är fantastiska i alla fall. Om än lite trasiga, och i behov av hjälp.
Av dessa anledningar känns dagens, kvällens och nattens VIP-gala så viktig och aktuell för mig personligen. Det är ett insamlingsprojekt med Öppen Gemenskap som arrangör, till förmån för hemlösa, barn till missbrukande föräldrar och andra utsatta människor. Ett evenemang som på många sätt liknar Kulturnatta, då det vankas mängder av aktiviteter och uppträdanden av lokala band och artister. Ansiktsmålning, dansuppvisningar, gycklarfjanterier plus allt annat som vanligtvis inte direkt får mig att pissa ner mig av extas, alltså.
Men att jämföra evenemang känns lite trist. Rödtjutsgubbar och Gudrun Sjödén-tanter ska få ha sin Made-festival, och det är jättebra att Kulturnatta erbjuder rastlösa norrlandskids något annat att göra än att sniffa doftspray från Glade eller spela dammiga sällskapsspel på någon ungdomsgård. Men det här är första gången någonsin som jag känner att jag själv vill besöka ett evenemang av det här slaget, och faktiskt inte tycker att det känns som ett lite patetiskt småstadsspektakel. Och med tanke på att många av banden och artisterna näst intill bönat och bett om att få vara med, verkar jag inte vara ensam om att tycka så.
Jag tror att det handlar om att VIP-galan handlar om mer än att det är lattjolajbans att lyssna på Johnny Glaas eller att få sitt ansikte målat som Spiderman. Det är helt enkelt en jävligt viktig påminnelse om att alla är Very Important Persons. Oavsett vilket liv man lever, eller har levt.
Om snälla och hjälpsamma läsare
Hej, hej.
Vad roligt att jag mms:ade in den där suddiga bilden på mig iförd mina nördglasögon i fredags. Ett ypperligt exempel på hur patetisk man blir när man är man är full. Jag ville ju faktiskt bara visa upp dem och mig själv. Hade inte alls några problem med att välja om jag skulle ha dem på mig eller ej. Men visst är de snygga? De gör sig fantastiskt bra tillsammans med tandställningen och mitt halmhår, måste jag säga.
Stort tack förresten för alla kommentarer till inlägget "Om frisörtips, tack"! Blir alltid så himla glad när jag får kommentarer, oavsett vad de handlar om, och jag är otroligt tacksam över att ni tar er tid att plita ner en rad eller två ibland. Det är så sjukt bra att ni hjälper mig med olika saker, även om det såklart kommer att bli svårt att välja den här gången. Sparar dock beslutsfattandet till i morgon då lönen kommer. Men i alla fall: tack, tack söta ni!
Senaste kommentarerna