Etikett: kärlek

Skrota hemligheterna

Av , , Bli först att kommentera 3

Grått väder och det kan jag inte göra något åt. Inte ett dugg. Det gäller att inse sina begränsningar när det gäller tron att påverka sådant som väder, vulkanutbrott, orkaner, kometer och en del av våra myndigheter. Däremot kan jag påverka mitt skrivande. Gårdagens flitiga skrivande ledde till att jag kunde sätta punkt i romanen. Till slut kom jag på ett effektfullt slut. Nu har jag printat ut drygt 300 sidor som ska korrekturläsas av mig själv. Det lär bli en hel del strykningar och sedan måste jag jobba med att fördjupa en del av karaktärerna och som vanligt gestalta mer. Först i nästa vända kommer finliret med språket. Med andra ord, resan med en roman (i varje fall mina) är lång och tidskrävande. Kanske kan jag skicka en kopia till förlaget sent nästa vår. Kanske.

hjärna

I eftermiddag ska jag käka en bit mat och umgås med gänget i Hjärnkoll; ett projekt som drivs av Region Västerbotten och som ska leda till ökad förståelse av psykiska sjukdomar. Det är andra gången jag deltar och har fått mitt första uppdrag: Ska den 31 augusti prata om ämnet inför eleverna på sjuksköterskeutbildningen i Ö-vik.

lögn

Vi bär alla på vår livsberättelse och trots att den bitvis är mörk, måste vi räta på ryggen och stå för det som hänt. Att leva med hemligheter är en ensam, plågsam sysselsättning och stänger oss ute från kärleken. Skammen hindrar oss från att älska oss själva, vilket gör att vi får svårt att älska andra och i slutänden kan vi inte ens ta emot kärlek. Vi är inte värda kärlek. Kvar blir bitterhet, skam, rädsla. Vi trampar runt på skammens surmyrar med väta upp till knäna. Brist på kärlek skapar ofta smärta och lidande. Om man vill känna kärlek på djupet, måste man inför sig själv inse att man förtjänar den. Men då ska vi akta oss för att försöka leva ihop med hemligheter, eftersom skammen tar över och fort blir destruktiv. Vi börjar bedöva oss i tron att vi kan fly från oss själva.

Genom att berätta blir man värdefull och när man väl vågat visa sin sårbarhet, sina svagheter återvänder modet, och man växer som människa, skammen ger vika och till slut, en dag, kommer kärleken på besök. Befriad från sina hemligheter och lögner, frigörs energi och tid till att börja träna på tacksamhet, ödmjukhet och inte minst sin empati. När man lämnat bitterheten är det lättare att befinna sig i nuet – på det ställe där livet utspelar sig. Ett bra ställe att vara på.Under den hemliga tiden har man ofta levt i ensamhet, utanför ”flocken”, och nu när man är ”befriad” kan man åter söka sig till den sociala gemenskapen och få stöd, omtanke. Det är viktigt att finnas till, att bli sedd, förlåten och själv kunna förlåta, inte minst sig själv. Jag har själv gått igenom en sådan process. I början försökte jag skriva mig ur skammen, men det fattades hela tiden något, någon. En dag stod hon där och log stort. Hon sa att hon älskade mig, trots alla mina fel och brister. Jag sa ja till hennes kärlek och nu är Lena min käraste och livskamrat. Ett lyckligt slut.

IMG_20160430_134559

För övrigt krävs åtskilliga timmar av träning för ett barn att lära sig spela piano eller att bli en bra fotbollsspelare. Ungefär lika lång tid som det tar att lära sig skriva och läsa.

Intresserad av ämnet? Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring”. Beställ >>>Bokus 

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”5 poäng av 5 möjliga. / Katharina Jacobsson BTJ

 

Plats som inte finns

Av , , 2 kommentarer 2

En tur på stan för ett av veckans besök på ett av stadens välrustade apotek; denna gång det som ligger i anslutning till stans tristaste köpcentrum, Utopia. Översatt från grekiskan lär det betyda: Plats som inte finns. Men apoteket fanns, det kan jag intyga, och kvinnan bakom disken log igenkännande mot mig, men så är jag ju stamkund. Förmodligen bidrar mina inköp  till stora delar av deras verksamhet. Nja, inte lika mycket som den senap de sålde kring jul – jättesuccén.

atombomb

Släntrade sedan genom ett tomt och tyst Umeå. Tre personer hasade sig över Rådhustorget, en ensam man satt vid fönsterplatsen inne på kafé NK och doppade en kanelbulle i kaffet. Helt tomt på Renmarkstorget. Neutronbombskrig, for det genom mitt huvudet. Ni vet de där hemska kärnvapnen som lär ska döda allt av kött och blod, människor, hundar, katter, medan byggnaderna förblir intakta. En stad utan människor. Fast då kom jag på: Klockan är bara några minuter över åtta! Folk sover för tusan. Det är bara nattugglor som jag som rör sig i stadens centrala delar vid den här tiden på dygnet. Med en väska fullproppad med livsuppehållande mediciner.

Klev in på Bakfickan för att lyssna med säljarna hur det går att sälja Vasaplan. Den går rätt så bra. Sen satt jag i soffgruppen med en stor mugg med riktigt svart, starkt kaffe. Vaknade till. Kom i samspråk med Bore, han som säljer våra annonser, stora som små, och på så sätt bland annat drar in pengar till tryckkostnader och de tjänster vi fått leja in – typ redigering. Vi kom fram till att så väl vi i redaktionen som han som säljare får slita ont för att ro i land våra uppdrag – så att det i slut änden blir en bra tidning som är finansierad med annonser och bidrag från våra snälla sponsorer. Vi talade kort om vår vilja att göra gott, för att genom tidningen skapa ”jobb” åt människor som tidigare aldrig haft ett sådant. Lite stort är det allt att vara med om något sådant.

davidbowie2016

David Bowie är död. Sitter just och lyssnar på hans senaste platta och ju fler varv den snurrar, desto mer växer den. Han avslutade sin karriär och sitt liv med att efterlämna en platta med musik som måste ses som progressiv – och därmed hamna i samma fålla som Yes, Genesis som två exempel. Men personligen har jag inte tidigare haft någon personlig relation med Bowie – förutom hans superhit från 80-talet: Let´s dance. En riktig partylåt. Men R.I.P David Bowie.

Började i går att skriva på version två av min roman – den jag hoppas ska vara klar nästa höst. Något säger mig att jag måste prioritera det jag nu tänker mig skriva klart. Tiden är utmätt. Ja, det är den ju för oss alla – men min blev påtaglig efter den stroke jag drabbades av. En klarsynthet över att det finns en början och ett slut – och att det senare kan slå till precis när som helst. Skrämmande och utmanande. Förutom att skriva klart det jag planerat, så vill jag älska besinningslös, mjukt och hårt – men utan att kväva min motpartner. Men säger att hon älskar mig, djupt och innerligt, och jag tror henne. Och jag älskar henne lika innerligt tillbaka. Hoppas att det räcker.

Blidväder på gång. Numera 17 grader i mina rum. Det tar sig.

För övrigt kan ensamheten bara upphävas fysiskt.

 

 

Kyss mig långsamt

Av , , Bli först att kommentera 3

Det kommer efter; kroppen, hjärnan tar igen den anspänning som framträdandet och resandet innebar. Jag har sovit timmar dagtid, känt mig konstant trött och igår kväll somnade jag vid sjusnåret, på soffan, och vaknade tolv timmar senare. Så länge sover jag nästan aldrig. Dessutom tycktes jag ha legat i samma ställning hela natten, som om någon slagit på off-knappen för hela systemet. Jag hade legat med vänsterkinden tryckt mot en broderad prydnadskudde och pressat in en av tomtegubbarna i huden. Såg rätt komsikt ut när jag upptäckte det i spegelbilden då jag skulle borsta tänderna. En tomte på kinden … borde kanske göra en sådan tatuering, lagom till jul, sedan linda in mig mig lite glitter och julgransljus, sådana som blinkar, och söka jobb som skyltdekorering på Åhléns.

tomte sover
Lade mig som en man, vaknade som en tomtegubbe.

Den långa sömnen gjorde mig klar i huvudet och jag skrev fyra hela sidor i romanen och i handlingen följde jag Rulle och Axel ut med ekan, ut till djuphålet där de försöka få sig en storabbarr. Lite jobb med tidningen, sedan upp på min metallhingst och trampa ner på stan. Satt på NK och fikade och skrev ett par sidor till, för hand. Väl hemma vid  ettiden lade jag mig på soffan och somnade  – igen. Tre timmar. Märkligt dygn. Men det är väl detta som är ”hjärntrötthet” efter en stroke. Jag har gått på för hårt och nu måste den stänga ner systemet för att kunna reparera det som blivit trasigt. Det finns inga genvägar till mina framtida segrar. Tålamodet är mitt vapen.

löv i trädet
Den osynliga vinden kan vi se när löven rör sig.

Under mina många promenader går jag och försöker känna in andligheten. Den finns där hela tiden; och har jag tur upptäcker jag något som kan ge svar åt det som inte går att besvara med ord. En känsla av att där finns något större än jag själv. Vinden, den finns där runt omkring, jag vet det, men jag kan inte se själva vinden utom när den får löven att prassla eller för ett kort ögonblick pressar sig kring mina kinder. Att lyssna på vacker musik eller se en färgsprakande målning kan skapa en känsla bortom orden och i detta ordlösa förstår vi plötsligt hela innebörden. Men vi kan omöjligt förklara den. Kanske är det andlighet? Läste om en hjärnkirurg som fick frågan om han var andlig? ”Tankar finns, det vet vi alla, men trots att jag opererat hundratals hjärnor har jag ännu inte sett en enda tanke.” Andlighet handlar inte om dogmer, inte ens om religion utan ett förhållningssätt till livet – eftersom vi omöjligt kan veta allt, så pågår ju mysteriet, livet, runt omkring oss hela tiden. Så länge vi finns.

Livet går fort, rysligt fort – älskade vän, kyss mig långsamt!

kyss

Längtar efter någon att dela livet med; de små vardagliga händelserna med. Är det en fånig, självömkande tanke? Tycker inte det. Är less på ensamheten och saknar de små förtroliga samtalen vid frukostbordet, gnabbandet i soffan om filmen var bra eller usel, eller att kunna vakna om natten och sträcka ut handen och finna en annan hand intill. Jag är ju en person som ”kräver” ett viss mått av ensamhet för att kunna tänka och skriva, men det finns måtta på det också. Det är förfärligt onödigt att vara ensam – särskilt då vi vet (det finns forskning på det) att människor som lever i ett sammanhang, som delar livet med en annan, är friskare på alla de sätt och därför lever längre – än vi som lever ensamma.

För övrigt så avslutar jag med ett citat av Ulf Lundell: ”Välsigna en främling i en främmande stad, det kan vara din bror eller syster.”

En vacker låt – tycker då jag …

 

Depparmusik

Av , , Bli först att kommentera 0

Många är vi väl som skapat spellistor i våra mobiler som är anpassade till olika tillfällen. Mina spotifylistor heter exempelvis ”sommarmix”, ”lugna gatan”, ”bara brudar” och ”tokcykla”. Sen har jag en liista som heter ”Depparmusik”, vilket knappast torde låta särskilt upplyftande. Eller? Om man nu ska odla sin sårbarhet, alltså våga känna, för att på så sätt bli riktigt stark, så kan ju lite depparmusik hjälpa en att snabbt bryta ihop – och sedan, som fågel Fenix, växa upp igen. Var så goda!

Om att missbruka kärlek

Av , , 1 kommentar 1

Inför kommande nummer av tidningen Vasaplan, har jag kommit att läsa en hel del texter och rapporter i ämnet kärlek. Men så är också temat för numret ”Allt för kärleken”.  Synnerligen intressant läsning, då det rör ett ämne vi alla blir drabbade, uppfyllda av, på gott och ont, under livet.

ALLT DETTA LÄSANDE har fått mig att fundera och reflektera kring en del företeelser och begrepp som rör relationerna oss människor emellan. Det klickar naturligtvis till extra, när jag själv haft erfarenheter om och kring en del av dem. En grupp människor som intresserat mig under årens lopp är de som blir beroende av kärlek; ”kärleksnarkomanerna”. Det finns en hel del skrivet om dem på ett vetenskapligt och psykologiskt plan, men minst lika intressant är det att ta del av det som är skrivet av ”vanligt folk” i olika forum på nätet; där det beskrivs hur de blivit drabbade av dessa kärleksberoende människor. Det handlar om en partner som en dag plötsligt blivit uttråkad och utan större förklaring gett sig av på nya äventyr – och som ofta under förhållandet bedragit sin partner både känslomässigt och sexuellt. För det är ju så, att ger man sig i lag med dessa karaktärer så får man räkna med att på ett annat sätt bli utbytt.

DESSA KÄRLEKSKRAKA män och kvinnor är fångade i ett konstant sökande efter en ny partner, och direkt de blir de minsta uttråkade, när förälskelsen håller på att lägga sig, skjuter de ifrån sig den partner de för tillfället råkar ha och ger sig ut på jakt efter en ny berusande och kortvarig förälskelse, en ny tillfällig partner (som naturligtvis byts ut en kort tid senare). De använder sexualiteten för att stå ut med livet, nåt krampaktigt, ständigt kliande, istället för något att dela med sig av, att växa i. Ofta har de i tid bara haft korta förhållande, sällan längre än något knappt år.

I BOTTEN FINNS naturligtvis en usel självkänsla hos dem, en känsla av att vara värdelös – och märkligt nog en rädsla för att själva bli övergivna. Deras liv består av kontrollbehov och manipulation – och naturligtvis en hel del lögner. Det påminner onekligen om andra typer av beroende. Den kärleksberoende (precis som en aktiv alkoholist) lever i förnekelse och erkänner aldrig sina brister, vilket gör att de aldrig lär sig något av de negativa konsekvenser de får i sitt beroende. De kan därför inte utvecklas känslomässigt, utan förblir lite av förvuxna tonåringar. Spiralen bär därför neråt.

RÅKAR DU UT för en som missbrukar kärleken på det här viset, så lägg benen och spring. Risken är stor att du kommer att bli vingklippt. Du har att göra med en person som ljuger och bedrar, som av bara farten kränker dig och andra, och som dessutom har svårt med inlevelseförmåga, empati och som framför allt saknar insikt om sina egna begränsningar. De har rysligt svårt att erkänna sina misstag, utan skyller sina egna fel och misstag på andra. Förmodligen på dig. Med tiden får de dig att börja tänka och känna smått om dig själv, du vågar inte ta för dig, du blir hämmad och törs inte säga vad du egentligen tycker. Du tvingas spela med hens spelregler – och därför kommer du att förlora än hur du gör. Du är den som ska knuffas ur boet och bli utbytt.

För det är ju så – trofasthet kräver en inre moralisk kamp och den måste vi alltid ta för att gå vidare i våra förhållanden, för att utvecklas som ett par. Kärlek ska inte göra ont.

Så vad gäller dessa figurer som ständigt injicerar sig med kortvariga kärleksupplevelser finns tyvärr bara ett råd att ge – bryt kontakten innan du blir ”skadad”. Spring innan du finner dig bedragen och utbytt.

Ja, detta om detta. Får be att återkomma fler gånger i ämnet kärlek vad det lider. I vårnumret av Vasaplan (kommer den 22 maj) så kan jag utlova en hel del upplyftande texter under temat ”Allt för kärleken”. För i stort, så finns det ju inget vackrare och finare än kärleken. Så låt oss gå ut i världen och älska.Och göra gott.