Av någon outgrundlig anledning så vaknade jag med ett leende imorse. Det har inte hänt på länge, väldigt länge. Så jag och Affe låg kvar ett tag i sängen. Pratade och kliade varandra på ryggen. Affe konstaterade förnöjt att hans kudde (egentligen en av mina kuddar) var vansinnigt skön.

Ja, för små barn behöver inte livet vara så komplicerat. Ge dem en skön kudde och livet är komplett.

Idag tänkte jag ta mig en joggingtur. Förhoppningsvis efter de har plogat vägarna.

Imorgon skall jag gästspela på "gammjobbet". Dricka Gokaffe där och surra ihjäl mina gamla kollegor.

Återkommer med mer när jag druckit mitt morgonkaffe.

Puss & Kram

Dåliga, dåliga jag.

Nu var det länge sedan jag uppdaterade er om mitt vansinnigt intressanta liv. Jag förstår att ni haft abstinens. Nå, frukta ej er väntan är över.

Vad har hänt då? Något superduper intressant? Något livsomvälvande? Något som riktigt Rocked my world?

Näe, faktiskt inte.

En sak har jag gjort, jag gick in till en friskola. Berättade för rektorn där att jag är bibliotekarie och att dom behöver mig. Så han snart kan förvänta sig att anställa mig 🙂 Undrar om han var beredd att ringa efter farbröderna med de tighta vita tröjorna? Ha, ha! Han tror säkert att jag skämtade men det gjorde jag inte. Jag var blodigt allvarlig.

Jag har fått lite andra bra tips idag åxå, men dom tänker jag hålla för mig själv ett tag till…Suga lite på karamellen och fundera om jag törs.

Igår och idag har jag inte tränat något. Lite ångest har jag nog. Nå, jag tar igen det imorgon ordentligt tänkte jag.

Puss & Kram

Jag börjar oroa mig lite grann för min kurs.

Tänk om jag inte kommer in?

Varför har jag inte ringt och frågat dem? Varför har de inte hört av sig?

Jag bara nojjar och nojjar, över allt och ingenting.

Jag skall sluta med det nu. På måndag… Då skall jag sluta med sånt.

Till dess så nojjar jag runt ett tag till, oroar mig för det mesta. Det är ju sån jag är, tills på måndag i alla fall.

Puss O Kram

och jag känner mig…

Jag vet inte?

Trött, förmodligen eftersom jag arbetat inatt.

Less? Nja…lite grann kanske.

Sur? Näeh, inte ett dugg. fast jag har all anledning som helst att vara det då elräkningen gick Sky high!

50 minuter kvar innan jag får bege mig hemåt.

Zznark!

Eftersom jag var en duktig liten flicka igår och var på ett spinning pass så kände jag mig vansinnigt smal i morse när jag vaknade. Så smal, att jag tänkte tyst och stilla för mig själv att:

-Ja, jag kanske skall gå ned i källaren och leta rätt på mina "smalkläder"?

Så, ner i källaren, rota och leta som en galning bland alla säckar och lådor innan jag till slut fann det jag letat efter!

Mina smalkläder!!!

Glad i hågen så började jag försöka sortera upp dem i storleksordning:

X-Small, Small och Medium.

Jag började naturligtvis med den minsta modellen som Nästan, men bara nästan kom ovanför mina smalben. Nå, jag suckade inte så mycket för det utan fortsatte glad i hågen med Small. Hmm…? Jag undrar om de har krympt lite grann nere i källaren? Vidare till medium och även om jag faktiskt fick på mig dem så satt de inte så bra.

Försök att tänka er en risgrynsgrötstub som någon klämt på en massa snören, alldeles för hårt satt. Ungefär så såg det ut. Det vällde över… inte bara här utan där, och där och där.

Men, jag har nog kommit på det, kläderna HAR krympt nere i källaren. Vi fick ju en vattenskada och även om de ligger i vattentäta påsar är det klart som korvspad att kläderna krympt. Ordentligt. Jag skall nog kontakta vårt försäkringsbolag tror jag?!

Lite deprimerad över mina kläders snopna krympning så tog jag en liten joggingtur. Så långt som jag kunde innan mina nedre regioner satte P för det.

Nu tänker jag nog duscha och försöka städa undan innan maken kommer hem och finner sin ordning i källaren oordnad.

Puss & Kram

Idag fyller jag bloggen med nonsenstrams. "Skit" som en annan bloggare så fint uttryckte det. Men det gör jag så gärna.

Jag har ännu inte fått veta om jag kommit in på kursen som jag så desperat vill gå på där i början av April. Jag kanske till och med måste ringa dit och höra mig för hur det går för dom? I värsta fall så tar jag mitt pick och pack, stoppar på mig datorn och drar till den stora huvudstaden i alla fall. Jag kan låna lite böcker på biblioteket och skriva för mig själv. Jag, min dator och förhoppningsvis en tv. Kan livet bli så mycket bättre?

För lite andrum behövs, även för den mest ultimata fyrbarnsmodern 🙂 *haha*

Jag har även grava funderationer på att klippa av mig mitt långa hår. Nu når det nästan ner till midjan och jag vet inte…kan en mamma ha så här långt hår? Ser det inte bara barnsligt patetiskt ut? Luggen som jag så patetiskt klippte i höstas är på väg ut igen. Ja, herregud. Vilka I-landsproblem jag har.

Näe, sluta terrorisera er med mina patetiska små inlägg och göra någon nytta här hemma.

Puss o Kram

Idag var ju den torsdagen som jag och barnen skulle samla mod till oss och besöka Leos Lekland. Vi har dagen till ära bjudit med oss en kompis till Ebbe som först haft övernattning för att idag leka av sig ordentligt på Leos.

Tidigt, alldeles för tidigt i morse så vaknar jag av att Alfred står och kvider i köket. Det visar sig att min bebis har magsjuka.

Han har kräkts i vardagsrummet, i köket och fortsätter kräkas i en hink som mamman snabbt hämtar.

Så, Leos får gott vänta. Vi stannar hemma och kurerar oss. Vilken tur att jag, som den ultimata modern har ett vitpepparkornsförråd hemma.

Nå, Leos finns ju kvar ett tag till.

Hoppas bara att ingen annan blir magsjuk!

I vår familj så är vi ju som jag konstant tjatar om sex personer. Jag, maken och våra fyra monsterbarn. Så, för att vi överhuvudtaget skall kunna fara samtidigt och hälsa på någon så införskaffade vi en stor svart bil. En Chrysler Voyager.

Vi var ganska så nöjda, det var den nyaste bilen vi någonsin köpt och den gick som en klocka. Ett tag i alla fall. Tills i somras när jag och maken skulle ta en resa till IKEA. När vi kommit till Nordmaling så lade bara bilen av, hackade och ville vila ett tag. Nå, eftersom vi älskade vår bil så fick den vila ett tag men vi tordes inte riktigt fortsätta så vi vände om hemåt. Ingen IKEA denna gång med andra ord.

Sedan var det som om själva fan farit i bilen, den började stanna var och varannan gång vi körde med den. Vi kollade oljan, vattnet, herregud, vi lämnade till och med in den men det finns inga som helst indikationer på att det är något som helst fel på bilen. Ja, förutom att den stannar när den blir lite trött då. Bilverkstaden förstod inte vårt problem då bilen vägrade bete sig som den brukar, nej då…den gick som en klocka hela tiden. Verkstaden sa till och med att det var en bil i bra skick. Ja, den är en lurig jävel vår bil.

Efter inlämnandet till verkstaden var det som om bilen förstod att vi började tappa tålamodet med den. Så den skärpte till sig ordentligt ett tag för att nu, de senaste dagarna bli helt galen. Jag tar mig knappt in till stan nuförtiden innan den stannar, vill vila ett tag för att sedan hackande fortsätta.

Så, från att vara en älskad medlem i vår familj så har bilen blivit den mest hatade någonsin. Ingen vill ta i den med tång ens. Jag, som är en känslomänniska tar det naturligtvis väldigt personligt. Bilen hatar mig, det är jag helt övertygad om.

Ändå så pratar jag med den, gullar varje gång jag startar den. Strör superlativer över den men det verkar inte spela någon som helst roll…den har bestämt sig. Den skall bara jävlas med mig.

Så, ni förstår när jag blir rik, då skall jag inte göra mig av med den svarta döden. Nej då…jag skall spara den och varje gång jag är irriterad över något så skall jag ta mitt brännbollsträ, traska ut till Svarta döden och göra av med lite frustrationer. Och vet ni vad? Jag kommer inte alls att ha dåligt samvete.