igår hade jag finfrämmande av världens högsta man.

Jag berättade för honom om att jag håller på att hitta min egen musiksmak. Att jag inte riktigt vet vad jag gillar ännu. Men att jag kommer dit, sakta men säkert.

Men, Linnéa, säger han. Du gillar ju Live.

Ja, klart jag gör. Live, världens bästa grupp. Jag hade helt glömt bort dom. Första gången jag hörde dom var när jag var i USA, jag föll. Hårt. Det är inte ofta jag gör det. Denna låt är en av mina absoluta favoriter. Det var även den första låten jag hörde med dom. 1992. För en hel evighet sedan.

Lyssna, njut och begrunda textens viktiga innebörd.

Ha bästa söndagen.

Igår, solen sken som starkast in i min lägenhet här på Öbacka. Jag stod  i mitt finfina kök och plockade upp varor. Helt plötsligt hör jag att ytterdörren öppnas. Efter ett tag kommer det in en man i mitt kök, en äldre herre som presenterade sig som en väldigt lycklig person. Han syftade på sitt efternamn.

Jag presenterade mig jag med. Presenterade mina barn och bjöd naturligtvis in den artiga gentlemannen på en kopp kaffe med dopp. Han såg sig förundrat omkring och frågade var min man var. När jag förklarade att jag var ensamstående blev han bestört. Hur kunde det komma sig? Att jag, en sån vacker kvinna var ensamstående. Med fyra killar? Han suckade igen och sa tyst för sig själv, hur kunde det komma sig att jag inte hade en man. Sen tystnade han. Tittade på mig och sa, med snäll stämma – Ja, jag kanske skall gifta mig med dig. Så du slipper vara ensam?

Jag förklarade att det gjorde ingenting. Jag ville vara ensam. Sen var jag ju inte ensam. Jag har ju mina barn. Han var ändå helt förfärad.

Han visste själv inte riktigt vart han bodde, men sa att min lägenhet var ganska trevlig, han kanske kunde få bo här med mig? Eftersom vi ändå skulle gifta oss vill säga.

Även om erbjudandet var lockande så tackade jag nej.

När vi suttit ett tag, surrandes om allt och ingenting. Sippat kaffe, doppat kaka. Bestämde jag mig att jag kanske skulle ta reda på vart han bodde. Han hävdade att han bodde i Hörnefors, men för mig kändes det lite för långt bort för en äldre herre i sina bästa år att gå ifrån. Så, jag gjorde som vilken annan skulle ha gjort. Jag ringde Hemtjänsten.

De visste naturligtvis vart och vem den lyckliga herren var. De förklarade för mig på vilken våning han bodde. Så, när kaffet var uppdrucket tog vi en liten promenad, jag och min nyfunna friare. Tog hissen upp till hans lägenhet och även om han inte riktigt kände sig bekväm med att stanna där, han skulle ju följa med mig, så stannade han.

Vet ni? Jag gillade honom. Han var en riktig gentleman. Trevlig dessutom. Sen, att jag fick mig en liten egoboost, (all egoboost är bra, jag behöver det) samt kaffepaus i mitt annars så monotona liv, det var bara trevligt.

Så ni förstår, livet på Öbacka är inte bara kaffe, städning, tvättning. Rätt vad det är så får man sig ett frieri av trevliga grannar. Även om jag inte direkt hade tänkt mig min friare riktigt så gammal så var det trevligt.

Så, till min lyckliga granne. Till dig dedikerar jag denna sång.

Idag går jag och minafina på Bio. Myser och bara är lyckliga.

Min finfina gamla kollega Annmarie Mäkele. hon från den stora fabriken, har hedrat mig med en Award.

OJ, jag skall berätta fem saker om mig själv som ni inte redan vet.

Hm…det lär bli svårt. Jag är redan ganska utlämnande i min blogg 😉

Men here goes:

1) När jag var liten så kunde inte jag och min syster somna om vi inte hörde ljudet av pappas rakapparat. Det var det bästa ljudet som fanns att somna till. De kvällar pappa inte rakade sig fick min leksaksdammsugare agera "stand in". Vi somnade som små ljus. Den avund jag kände när min syster fick en väckarklocka med samma snoozeljud som en rakapparat. Grön av avund blev jag.

2) Jag var en "bitare" när jag var liten. Jag bet allt och alla. Ett tag var jag mina föräldrars vänners paria. Vi var knappt välkomna någonstans. En specifik gång, jag och min syster kommer ihåg det än (ja, hon påminner mig om det alltsomoftast) så tryckte jag upp henne mot väggen och högg henne i bröstkorgen. Jag vägrade släppa taget. Stackars syster, vad hon fått lida. Jag bits inte längre.

3) Jag är så fantastiskt nyfiken på hur saker fungerar. Jag vill veta, jag vill kunna allt. Jag är fullt medveten om att det inte är fysiskt möjligt, men jag försöker. Misslyckas jag så biter jag ihop. Surar ett tag och försöker igen. Jag försöker tills jag antingen måste kapitulera för min okunnighet eller tills jag fixar det. Det kan vara både en bra och en dålig egenskap. Jag röstar på bra.

4) Jag blir sällan arg. När jag blir arg så blir jag alltid så arg att jag gråter. Då tror folk att jag är ledsen och tycker synd om mig. Vilket är helt fel. Jag är ju förbannad. Nå, som tur är så är jag alltifrån långsint. Jag skriker till, gråter en skvätt så är det bra sen. Gamla oförrätter stör mig aldrig. Jag tycker inte att det är värt min energi.

5) I ett svagt ögonblick i höstas lovade jag för mig själv att jag inte skulle klippa håret på två år. Det har snart gått ett år sen jag klippte mig (ja, jag får toppa mig, inte mer). När jag klippte mig sist så klippte jag till just ovanför brösten. Nu når det ned till midjan. Det växer som ogräs, verkligen. Varför lovade jag mig själv detta? Jag vet faktiskt inte. Bara för att se om jag kan stå ut kanske? Än så länge går det bra. Klart att det finns stunder när jag försöker tvinga X att raka av mig allt. Men, de är sällsynta.

*Pust* Nå, klart. Det var svårare än vad jag trodde. Det finns ju som inget nytt för mig att berätta om mig själv, ni vet ju allt redan 😉

Nå, jag skickar denna vidare till "Always The  Lovely" Mrs K.

Anette, en gammal granne från den vackra lilla byn vid havet.

Ciccis tillvaro här på vk-bloggen.

Bidde bara tre stycken. Jag följer inte så många bloggare faktiskt.

Idag lyssnar jag på denna:

Puss.

Denna Passar bättre in på mig idag.

Onsdag.

Detta kan vara i särklass den segaste dagen någonsin. Det känns som om klockan segar sig fram och för varje timme backar den en halvtimme. Jag har hunnit med massor men ändå ingenting känns det som. Jag sitter och stirrar tomt in i datorns  bildskärm och har ingenting att skriva. Ingenting att läsa, ingenting att engagera mig i. Apatin kommer som ett brev på posten när man är arbetslös. Är dessutom hemma med sjuk grönögd prins.

Jag har dock roat mig lite idag, haft finfint kaffefrämmande av Mr R. Generat honom lite. Har satt upp generande lappar i trappuppgången till mina fina grannar (frågar ni fint kanske ni får veta vad jag skrev…kanske). Tvättat lite till. Lunchat med X, hjälpt min grönögde med lite matte. Letat nödvändig information till andra. Skrivit en del ansökningar. Ringt runt lite.

När ledan sliter i en som värst är det svårt att komma på bra, konstruktiva saker att göra. Det enda man möjligtvis kan få för sig att göra är att vandra runt, runt, som en osalig ande i hemmet. Från ett rum till ett annat.

Det finns många, jag borde. Många, jag måste. Men, jag kan för mitt liv inte ta tag i ett enda av alla dessa måsten. Jag gör det som är nödvändigt idag, inte så många mer knop än så. Ser på klockan som sakta, sakta tickar fram.

Att vara arbetslös är nog det värsta man kan drabbas av. Inte nog med att man går miste om den sociala kontakten som kollegor bidrar med, utan man blir sakta men säkert mer och mer apatisk. Tvivlar på sin egen förmåga att kunna bidra med något. För att inte tala om den ekonomiska biten. Nå, jag är inte deprimerad. Bara apatisk, idag iallafall. Slö. Slapp och skulle vilja resa bort. Jag skulle behöva lite attention idag. Men, bara lite.

Nå, solen skiner som alltid här på Öbacka. Jag kokar mer kaffe och gör något annat.

Idag lyssnar jag på denna:

Jag vaknade på ett illa humör idag.

Hade tänkt att skriva ned alla negativa saker med denna dag men, när jag satte mig vid datorn, skrev så fingrarna blödde, så läste jag igenom dokumentet en sista gång innan publicering.

Vilken jäkla tur.

Jag är INTE en negativ människa, jag är i allra högsta grad en positiv människa. So what att jag inte har ett jobb. So what att disken då och då flödar  över diskbänken för att mina goda intentioner om samarbete barn/förälder stupar (curlingmamma? Javisst.)

Jag har ett fantastiskt liv. Naturligtvis med dippar då och då. Vem har inte det?

Dokumentet jag skrev var allt annat än positivt. Det dröp av bitterhet, missunnsamhet, negativitet och stora svarta moln. Maj gåååd.

Nej, jag tänker INTE låta petitesser, små saker, världsliga saker, rubba mitt goda humör.

Idag lyssnar jag på denna

 Solen skiner, som alltid på Öbacka. Jag tvättar. Diskar, finurlar lite på livet, skriver lite, sjunger lite. Är faktiskt, lite, lite lycklig. Trots allt.