Jag har en speciell last, vana, tradition. Kalla det vad ni vill. På söndagarna MÅSTE jag ha bägge tidningarna och bägge söndagsbilagorna. Sen, när jag kommer hem så skall jag läsa dom, nedbäddad i sängen. Det är inte ens kulturbilagor. Det är Aftonbladet och Expressens bilagor. Skvallerbilagor kan man kalla dom. Förtäckta skvallertidningar. Nånstans så känns det mer legitimt att köpa dom än att köpa Se och Hör, eller Hänt Extra. jag är ju Bibliotekarie. En bibliotekarie läser inte sån skit. Eller hur? En riktig Bibliotekarie läser endast SvD eller DN´s kulturbilaga. För vi står över all annan skit. Nå, jag är inte en riktig Bibliotekarie. Jag älskar sånt. Mer skvaller till folket skriker jag!

Jag skulle lätt kunna köpa "riktiga" skvallertidningar, om det inte vore så att jag skulle skämmas ögonen ur mig när jag skulle betala.

Nå, att läsa Söndagsbilagorna gör det legitimt för mig att gotta mig i kändisarnas liv och leverne. Oftast så finns bägge bilagorna kvar men ibland, ibland är den ena slut. Det resulterar i att kvällen blir helt förstörd för mig.

Igår körde jag en vän på jobbet och vi stannade till på Shell för att jag skulle få köpa mina tidningar. Gissa vad? Det fanns bara den ena kvar. Jag låtsades som om det inte berörde mig, men inombords så nästan grät jag.

Nå, när jag släppt av min vän på jobbet så var jag tvungen att susa förbi Statoil Carlshem och DÄR fanns bägge. Man kan alltid lita på Statoil Carlshem.

Min söndagskväll blev som den brukar bli. Trots allt.

Idag lyssnar jag på denna

I get high on you baby
And I don’t think we should wait (2x)

Every little day
Every other little daaaay
You take my breath away in
Every little way
Every other little waaaay
It feels so good and

I get high on you baby
And I don’t think we should wait (2x)

Every little night
Every other little night 

I dream of you and
Every little time
Every other little time
It feels so good and

I get high on you baby
So I don’t think we should wait (2x)

No I don’t think we should wait (2x)

I get high on you baby
So I don’t think we should wait (2x)

No I don’t think we should wait

Jag Gillar Miss Li. Hon spelar dessutom på UmeOpen. OM det finns någon som känner suget att ge mig en finfin födelsedagspresent så får ni mer än gärna ge mig inträdesbiljett till den.

Ha en finfin måndag. Det skall jag ha!

När varken utbudet på Tv’n lockar eller ungarna är hemma är det trist att bara slappa i soffan. Då kan man lika gärna hoppa i säng. Vilket jag tänker göra. Läsa ut lite biblioteksböcker. Lilla Stjärna – John Ajvide Lindqvist, Känslornas Kemi – Mil Millington, Läppstifts Djungel – Candace & den sista påbörjade Fru Bengtssons andliga uppvaknande – Caroline L Jensen.

En salig blandning, jag vet. Men jag är ju sån. Läser allt. Är en ”sucker” för snygga bokomslag och väljer alltsomoftast en bok efter omslaget.
Helt emot vad man skall göra, jag vet.
Ett hett tips är iallafall ”Lilla Stjärna”. Det är en bra skräckbok. Lagom mordisk och övernaturlig.

Imorgon är det en annan dag, en ny fin lördag på Öbacka. Pläjset där solen alltid skiner. Jag och minafina funderar på att dra iväg på en utflykt. Badhuset i Holmsund hägrar eventuellt. Sen fyllde min lillebror år idag. 15 år minsann så förmodligen uppvaktar vi honom på vägen hem.
Jag är faktiskt fantastiskt nöjd över att ha en lillebror som är två år yngre än min förstfödde son. Det känns lite fränt. Ännu fränare är det att han accepterade min vänförfrågan på FB idag. Han vill bli sedd i samband med mig, hans lastgamla storasyster som faktiskt skulle kunna vara hans mor.

Så, grattis lilla söta lillebror på din femtonårsdag. Och grattis till mig som har en lillebror som gör att jag känner mig yngre än den tant jag faktiskt är.

Ha en finfin natt nu alla.

Människan söker uppmärksamhet. Vi vill bli sedda, oavsett om det är för vad vi gör, för vem vi är, för vad vi står för, för hur vi ser ut. Uppmärksamhet vill vi ha (de flesta av oss iallafall). Även de mest introverta av människor skriker ut ett meddelande, även om det är det motsatta.

Allt vi gör när vi använder oss av sociala medier, oavsett om det är sociala plattformar som Facebook, Twitter, Apberget, forumskrivande eller bloggskrivande. Så skriker vårt beteende ut samma sak.

SE MIG!

Det spelar egentligen ingen roll om du är så anonym du kan vara när du använder dig av sociala medier. Du vill göra din röst hörd. Du vill provocera, vara empatisk, vänlig osv i all oändlighet.

En del använder sig av alla dessa forum som en slags gratis terapi, andra mer som en kul grej. Eller i en mer professionell roll. Hur använder jag mig av dem? Jag vet inte. Jag är nästan en splittrad personlighet när det kommer till dem. Jag är mig själv i alla. Jag kan inte låtsas vara någon annan. Jag är glad, mestadels. Ledsen ibland. Jag arbetar mycket genom dem, samtidigt som jag använder det som terapi, ett sätt för mig att kunna snabbt nå mina vänner när jag behöver dem eller när de behöver mig.

Nu, de sista månaderna har jag varit djupt deprimerad. Inte i den bemärkelsen att jag behövt ta medicin för det, men tillräckligt för att jag knappt har vetat hur jag skall få tiden från uppstigningen till kvällsläggningen att gå fort nog.

Ni som läst min blogg den sista tiden vet anledningen. Ni som inte vet, gå bakåt i tiden.

Jag har dessutom varit arbetslös. Vilket i sig sliter på en människas behov av att få känna sig behövd. Hursomhelst så har det börjat att lätta. Min arbetslöshet och min nedstämdhet vill säga.

Igår gjorde jag något jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle göra, jag höll i en föreläsning. Inför en grupp universitetsstuderanden. Det gick jättebra. Jag gillade det. Det egoboostade mig.

Idag slog det mig, jag har offentligt lagt upp mitt liv här på bloggen och på andra forum. Jag är dessutom sökbar under mitt eget namn.  Jag har berättat om när jag varit ledsen, när jag varit glad. Mina djupaste rädslor, min största skräck. Min djupaste sorg. Jag ÄR privat. Är jag för privat? Jag vet inte? Jag är definitivt personlig.

Som människa är jag intensiv, jag är innerlig. Jag är eld. Jag har svårt att kunna vara någon annan i mitt skrivande. Eller i mitt användande av sociala medier. Någonstans så tror jag att detta med att visa sig vara mänsklig är mig till fördel. Jag hoppas det. Det påverkar definitivt inte mig i min yrkesroll. Att kunna sära på de begreppen är en konst och jag behärskar det till fullo.

Att vara jag.

Att vara intensiv.

Är jobbigt ibland (jag tenderar att skrämma en del )

Jag försöker behärska mig. Jag lovar. Jag skall bli mindre privat. Men, att sluta använda mig av sociala medier tänker jag inte göra.

Vad jag INTE tänker göra. Jag tänker inte ändra på hur jag är som person. Jag råkar nämligen gilla mig själv, jättemycket.

En av min sons fina vänner. Hon är fantastiskt duktig. Lyssna på henne och njut!

Fina Emma <3

Idag provade jag att äta ägg igen. Det var med skräck jag lade ned äggen i det kokande vattnet och höll tummarna så hårt att knogarna vitnade. Jag beslöt mig efter en lång hemsk vånda att utesluta kaviaren. Det kunde  ju faktiskt vara så att det var den det var fel på.

Det gick bra. Jag kan numer äta ägg igen. Jag förstår att ni oroat er och begråtit mitt gigantiska problem lika hårt som jag gjort. Nå, faran är över för denna gång.

Ni kan alla pusta ut nu. Äggen är tillbaka i mitt liv.

**************************************************************************

Jag har bestämt mig för att inreda mitt sovrum till en romantisk dröm. Ni vet, sådär man bara drömde om som liten flicka. Nu var ju jag inte den mest flickflickiga lilla flickan som liten. Jag var mer en introvert, avståndstagande skum liten tjej som hellre läste böcker ensam i mitt rum än umgicks med människor. Men en liten rosa dröm har jag nog haft. Jag ville ju iallafall att min förstfödda flicka skulle heta Aurora. Ja, prexis som Törnrosa egentligen hette.

Nå, jag har iallafall bestämt mig för att på något sätt försöka kompensera för all testosteron som mitt hem översvämmas av genom att göra mitt rum till en slags oas, en romantisk dröm. Barbara Cartland, släng dig i väggen. Här kommer Linnéa´s sovrum. Därinne kan jag ligga och läsa mina chicklittböcker, drömmandes om Mr Right (eller Mr Wrong?) som kommer hoppandes på en vit häst, eller brun häst? Så viktigt är det inte. Kan få vara en cykel åxå. I solnedgången, eller uppgången. Vilket som låter bäst i era öron.

 Risken är att det inte finns en man i hela världen som någonsin skulle tordas in i rummet. Att allt "rysch pysch" får potentiella nattgäster att skrikandes lämna rummet, lägenheten och aldrig mer komma tillbaka. Nå, so be it då.

Nån liten glädje måste väl en stackars killmamma få ha va? Att någonstans, någon gång få känna mig omhuldad, bortskämd. Vilket ställe är bättre än i mitt eget lilla sovrum?

Nå. Ha det bäst!

Idag lyssnar jag på denna.

När jag inte har småkillarna är jag en ganska trist och tråkig förälder till 16. Han får laga till sin egen mat, jag äter när jag blir hungrig. Vilket vill säga nästan aldrig. Har jag tur blir jag serverad finfin mat nångång. Men, det sker sällan.

Nå, idag blev jag sugen på ägg. Sagt och gjort. Jag kokade några ägg och serverade dem med en klick kaviar på toppen. Salt, gott och säkerligen nyttigt. Jag må icket veta. Jag äter som sagt bara.

Det första ägget var gudomligt, så även det andra. Det tredje smakade ingenting tills jag kom till kaviarklicken. Antingen så var det en dålig klick kaviar jag fick i mig eller så var den sista fjärdelen av mitt annars så smaskiga ägg dåligt. Smaken jag fick i munnen var värre än döden själv. Det smakade som något ruttet, något som legat och grott i solvärme i några månader.

Jag kunde inte ens behålla det i magen. Jag var tvungen att springa på toaletten och kräkas upp allt. Jag kan garantera er att det smakade lika illa på vägen upp som det gjorde på vägen ned (det såg inte så aptitligt ut heller…vilket endast resulterade i att jag kräktes än mer. Too much info? Läs inte då!)

Nu kan jag aldrig mer äta ägg, inte med kaviar till iallafall. Nu när jag tänker på det, aldrig mer kaviar heller. Jag tror att jag blev matförgiftad, jag inbillar mig att jag är döende. Jag pratade med X, hans spontana reaktion var: HAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!! Ingen sympati hade jag att hämta där inte.

Jag tycker att han är orättvis. Den enda fördelen med min framtida bortgång i matförgiftning är att han per automatik får min lägenhet. Vilket han inte blir ledsen över, vem vill inte bo på Öbacka, pläjset där solen alltid skiner liksom?

Trots att jag sökt tre olika jobb idag så känns det lite lönlöst då jag ändå kommer att gå bort snart. Det var trevligt att skrivas med er 🙂

Dramaqueen? Jag? Inte alls!

Torsdagsmorgon.

Som sagt, jag söker igenom Spåttifaj. Lyssnar på allt. Ratar ganska mycket. Denna gillar jag.

Texten är inte så dum den heller:

If heaven is a place upon your skin
That I may have touched from without to within
Then dust yourself of fingerprints and grin
And grin

We don’t have to stay
With these people whose ideas
Are just what other people say

We can walk away
From these feelings that are filling up
Our lives with daze

And I guess that I’ve been singing all my life
Well that’s right
And that is fine

I’ve been spending all your money and your time
Well that’s right
And that is fine

’Cause I don’t have to stay
With these feelings that are filling up
My life with daze

I can walk away
From these people whose ideas
Are just what other people say

Can I?

And the crowd that is gathered is confused
They’re all trembling inside solitude
We’ve got nothing left to use
We’ve got all the bullets
But there’s no one left to shoot

We can’t walk away
From these feelings that are filling up
our lives with daze

We may have to stay
with these people whose ideas
are just what other people say

Can I again?

But if heaven is a place upon your skin
That I may have touched from without to within
Will then dust yourself of fingerprints and grin
And grin
And grin

I guess that I’ve been singing all my life
Well that’s right
And that is fine

I’ve been spending all your money and your time
Well that’s right
And that is fine

Jag är så ofantligt stolt över mina barn, såklart. Det är väl alla föräldrar, konstigt vore det väl annars. Just ikväll har jag och 16 haft ett finfint samtal. Vi har pratat om allt möjligt, om musik, om tjejer, om relationer, om allt möjligt

Han har till och med försökt sig på att förklara tjusningen med att spela tv-spel för mig. Jag, egentligen rätt så ointresserad, försökte iallafall förstå. Vi drack Thé, lyssnade på min spåttifajlista. På hans Spåttifajlista. Skrattandes så att tårarna rann.

Mitt hjärta svämmar över av kärlek.

Min finfina kille. Mina finfina killar. Fattar ni? Jag har inte en, inte två, inte tre…utan hela FYRA fantastiska killar. Jag är så rik, så ofantligt rik.

Egentligen ogillar jag sådana här inlägg, där man skall försöka förklara sin kärlek till sina barn. Där man på något sätt skall försöka få andra att förstå hur starkt hjärtat slår för sina barn. Det går inte. Ingen förstår, samtidigt som alla förstår. Förstår ni?

Denna är till min fantastiska fyra.

Somewhere over the rainbow
Way up high
And the dreams that you dreamed of
Once in a lullaby ii ii iii
Somewhere over the rainbow
Blue birds fly
And the dreams that you dreamed of
Dreams really do come true ooh ooooh
Someday I’ll wish upon a star
Wake up where the clouds are far behind me ee ee eeh
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney tops thats where you’ll find me oh
Somewhere over the rainbow bluebirds fly
And the dream that you dare to,why, oh why can’t I? i iiii

Idag har min lilla prins tagit ut allt skrot ur sin fot. Nu har vi bestämt (läs jag) att han INTE skall bryta foten något mer. Nå, allt gick bra.

Jag traskade hem.

När jag kommer hem står det där en låda från NK utanför min dörr.

Gissa vad som fanns där i?

FEM semlor minsann. Fördelen med att ha snälla X minsann. De tänker på mig.

Jag tänker smaska semlor tills grädden kommer ut ur öronen (egentligen inte, jag är inte så förtjust i semlor, men det var gulligt av 16´s pappa ändå).