rackarns i min låda…

Nu var det en hel evighet sedan jag skrev här.

Kikade mest bara in för att se vad som händer och döm om min förvåning när jag ser att mina inlägg fortfarande läses:-)

Några inlägg/dag iallafall!

Nå, jag lever.

För en månad sedan, mer död än levande.

Nu, helt vansinnigt, underbart glad! Mer levande än någonsin.

P & K

…jag var nog för snabb med att säga att jag ingen feber har.

Jag tog svarta döden till Icahäribyn för inhandling och jag vet faktiskt inte hur jag kom dit. Men så helt plösligt så var jag tillbaka i huset igen.

Allt snurrar…

Jag längtar tills Pär kommer hem efter sin spelning så att jag får lägga mig i sängen och sova. Jag lovar att jag kommer att sova i flera många dagar.

Imorse trodde jag att jag drömde.

Jag kunde inte tänka klart, min skalle var fylld med vad som kändes som snorgrönt slime.

Men, ingen feber. Det är lika bra som något.

Idag skall mina barn få hemmagjord palt.

Nej, jag är ingen superdupermorsa. Jag kör på lättvarianten "Raspeballar" men vet ni vad?

Mina barn gillar dom ändå, det är det som räknas.

P & K

Att bearbeta sig själv tar tid.

Det tar mycket kraft och är, till skillnad från vad alla kan tro, inte var mans egendom. Jag sliter med många spöken, många troll från förr och nutid.

Mitt i allt detta så skall jag orka med att vara mamma, dotter, syster, vän, anställd, systerdotter, moster, arbetslös, jobbletande.

Jag skall vara glad på de rätta ställena, ledsen på de rätta ställena. orolig vid rätt tidpunkt, lugn vid rätt tidpunkt.

Jag skall orka ta hand om och vårda vänrelationer. Jag skall dessutom kunna ta kritik för hur jag sköter mitt liv. Jag måste kunna hantera denna kritik på rätt sätt. Jag har faktiskt inte hunnit kunna klura ut exakt hur jag gör det på rätt sätt, inte än iallafall.

Jag är fortfarande i det stadiet att mest av allt så vill jag krypa ned under en sten, gömma mig där och helst inte prata med någon. Ibland, bara ibland så kikar jag fram.

Det måste få gå i min takt.

Jag bränner många broar, men. Jag tänker som så, att om jag bränner broar så är det bättre att det blir dessa som bränns än andra, kanske viktigare i framtiden.

Mitt i allt detta, all denna sorg. Har jag vunnit lite. Små steg.

Om jag vore modigare, så skulle detta vara en av mina vackraste texter.

Om jag vore modigare så skulle ni omkullkastas av mina kloka, visa ord.

Om jag vore modigare så skulle ni bli mållösa av det jag säger.

Nu är jag inte det, jag är liten.

Jag är som en liten mus.

Jag spelar, leker. Låtsas.

Krampar av sorg, skrattar tills min mage inte orkar mer.

I tysthet.

Smyger, vill inte att någon skall se.

Mig.

P & K

Vilken tur att jag är en stjärna.

Att jag besitter kompetens som ingen annan har.

Ikväll är det brasdags i Obbolaby.

Klart jag är där.

Feber eller ej.

Mina barn vill dit.

Barn på skola & dagis och jag jobbar.

Återkommer.

P & K

Jag känner själv att jag drar ned er i melankoli med varje inlägg jag skriver.

Det är inte min mening. Egentligen så är jag rätt nöjd med livet just nu. Ibland, bara ibland så kommer det stormbyar som drar med mig bort.

Det som är dumt, det är att när jag mår som sämst så sitter jag antingen vid datorn, vid bloggen. Eller vid min AJFÅN som av dumma idiotiska anledningar har min mail kopplad till sig.

Vad gör jag då?

Jo, jag skriver långa tömmande mail till människor som inte har något med mitt liv att göra, egentligen. Jag hoppas att de stackare som får mina många, långa mail tar det för vad de är – självterapi. Det är absolut inte min mening att stressa någon, att göra någon obekväm.

Sms fungerar likabra när man är arg, ledsen, deprimerad, upprörd. Stackars er som får mina sms.

Tur är väl ändå att jag inte riktigt törs skriva blogginlägg via mobilen:-)

Herregud vad ni hade fått läsa då.

P & K

Så känns det just nu.

Idag hade jag möte med min UNIFLEX-kvinna och när jag satt där så slog det mig…

Mitt liv är verkligen i kaos.

Jag läser mina gamla dagböcker, jag rannsakar mig själv. Jag förbannar mina gamla invanda beteenden. Som jag försöker att bryta.

Det går bra, sådär i allafall.

Varför var det ingen som sa detta till mig? Att det är så här det är att vara vuxen? Att när man tar ETT stort beslut i sitt liv så drabbas ALLT av det?

Varför följer det inte med en livsmanual till varje barn redan på BB? Så lätt det vore att bara följa den, göra som det stod och leva lyckligt resten av livet?!

Nu skall jag hämta mina fina.

P & K

Och vill ha ett jobb.

Nu har jag en sån enorm tur och väldigt goda bekantskaper så jag har redan fått lite hjälp. Jag skall arbeta några dagar snart redan.

Men, det skulle vara skönt om jag fick ett nattjobb igen. Mitt liv är i tillräckligt mycket kaos just nu som det är och jag känner att fokus måste ligga på att ordna upp tillvaron innan jag söker ordentligt.

På något konstigt sätt, även om jag känner mig lycklig, så är jag fortfarande olyckligt lycklig!!

Så, känner ni att ni har ett nattjobb som ligger och skräpar någonstans så ge det gärna till mig. Jag kan jobba hela sommaren om det behövs. Kanske inte alla dagar, man måste ju få vila åxå;-)

Ja, jag skall anmäla mig till rekryteringsenheten… Jag lovar (även om jag tror att jag redan är anmäld) Visst var det enklare när man kunde ringa runt på olika ställen och få jobb? Inte som nu när man måste gå genom en myndighet som kanske inte tycker att man är nog kvalificerad.

P & K

Jag har som i ett led i mitt nya liv rensat en massa från husets källare. Där fann jag mina dagböcker.

Mycket intressant läsning måste jag säga. Till min tonårskärlek skrev jag  som 14-åring med bultande hjärta denna vackra dikt:

Min vän, du är den ende.

Du har så blå ögon och du är så vacker.

Ja, åtminstone i mina ögon är du fullkomlig.

Det finns ingen som kan mäta sig med dig.

Man älskar bara en gång i livet.

För mig blev den gången med dig.

 Linnea, 9/10 1988

Bara med tonåringarnas tvärsäkra sätt så trodde jag naturligtvis att HAN skulle förbli min stora kärlek.

Hmm?

Två år senare, ny kärlek, nya ord.

Jag älskar dig, även om jag ibland säger tvärtom.

Jag älskar dig, även om mina läppar formar fel ord.

Jag älskar dig, även om ord som skulle förblivit osagda blev sagda.

Jag älskar dig, även om mina armar inte vill hålla om dig.

Jag älskar dig, även om mina blickar ibland visar likgiltighet.

Jag älskar dig, även när jag vänder mig bort i ilska. Jag älskar dig, för du är du!

 – Linnea 15/11- 1990

Ja. Dagböcker är spännande. Intressanta, oroväckande, läskiga, sorgliga.