Nu har jag börjat fundera på om jag kanske skall klippa resten av håret? Kanske en läcker page? Eller så klipper jag det kort, hårdpermanentar det, och beter mig som den tant jag är.

Faktum är, att jag faktiskt haft kort, permanetat hår en gång tidigare. Jag var väl en sisådär 18-19 år och hade just klippt håret i en snygg page (egentligen så var det inte jag som klippte mig heller. Det var unga Fröken Molin som tyckte att jag skulle klippa mig kort och med lite vin i kroppen så ansåg även jag att det var en strålande idé). Glad i hågen så gick jag några dagar senare till frisören som fanns på Ugglan, bad om en riktigt hård permanent eftersom mitt hår har så svårt att få en permanent att fastna. Frisören tittade bara på mig och sa:

–Ska du verkligen permanenta dig nu när du har så här kort hår?

–Dööhhh, ja! Sa jag och tyckte att han var oerhört konstig som ens föreslog att jag skulle avstå tills håret växt ut litegrann.

Nå, jag permanentade mig och när slutresultatet kom så såg jag precis ut som en gammal tant med kort stenhård permanentat hår.

Ja, jag kunde ju inte säga att han inte varnade mig heller. Så jag for hem, blötte håret, slet och drog i det för att det inte skulle förbli i det där skicket.

Hmm, nu när jag tänker på det, jag kanske skall behålla mitt långa hår istället?

Jag tänker INTE lägga ut några bilder på hur jag såg ut. Ty det finnes inga bildbevis från de där korta dagarna. Ni får försöka fantisera ihop själva om hur jag såg ut!

Noah har ju skoltaxi till o från skolan nu när han brutit benet. Vi bor relativt långt bort från skolan och det är en omöjlighet att han skall gå dit själv med brutet ben. När Noah har varit sjuk så har vi ställt in alla taxiresor och tanken var att vi skulle ringa och ställa på den när vi behövde deras tjänster igen. Men nu när jag ändå är hemma så kan jag ju lika gärna köra honom då jag ändå måste köra ytterligare två barn vid samma tid. Jag kan ju inte begära att taxin skall ta alla mina barn? Även om de skall till samma ställe.

Nå, i morse så var maken helt på det klara med att jag och Alfred skulle stanna hemma. När jag har kastat in alla barn i bilen och är på väg till skolan så möter jag Noahs Taxi på väg hem till oss… Jag ringer maken som säger:

–Ja, men jag har ringt och ställt på taxin, Noah är ju frisk nu…

Min man vill hemskt väl, men jag tror att han är överarbetad. Ty snurrigare make får man leta efter.

Annars så är det så lugnt hemma hos oss på dagarna nu, Alfred han ser på tv när han inte slumrar och jag? Ja, jag har faktiskt slumrat i soffan en stund jag också.

Nu tänker jag ta och röjja i köket, det är någon som kommer hit på nätterna/dagarna och stökar till en massa förfärligt. Jag undrar om det inte är Obbolaspöket? Någon är det i alla fall.

som stannade hemma. Sonen har varit varm som en kamin inatt och värmt sin stackars frusna mor. Nu ligger han i soffan, "bompa"kanalen går varm och han dricker ett glas apelsinjos.

Sen, när denna hemska förkylning/influensa är över, då tycker jag att vi gett vårt bidrag till apoteksindustrin. Så mycket alvedon och ipren som vi har förbrukat dessa veckor.

Detta gör han trots att han satt uppe med mig till klockan 03:00 inatt. Han hade ont i hela kroppen, ont i nacken, ont i huvudet och han var så arg på sin far (om ni kommer ihåg att enligt Alfred så var det makens fel att han fick feber). När han äntligen somnade så trodde jag i min enfald att han skulle vara trött, sliten, febrig och vara allmänt sjuk idag…

Ack vad jag bedrog mig. Alfred vaknade, pigg som en lärka. Inte ett dugg arg på sin far längre utan han skyllde febern på lördagsgodiset. Hela dagen har han surrat på. Om allt och ingenting. Feberfri hela tiden, tills nu. Nu börjar febern komma tillbaka igen. Egentligen så skall jag inte vara förvånad, det var ju likadant för de andra barnen. Men ingen av dem har haft lika mycket energi som Duracellkaninen Alfred.

Jag vet inte hur jag skall göra, om jag skall vara hemma med honom eller om hans far skall få dra det lasset. Risken är, att om jag är på jobbet att jag bara oroar mig för Alfred och inte kan koncentrera mig på jobbet. Men, är jag hemma så är jag väl inte en bra anställd heller.

Det är blandade känslor till max måste jag erkänna.  Jag vill göra bra ifrån mig nu de sista veckorna jag har kvar. Jag vill inte att de kommer ihåg mig som hon som var hemma med sina barn de sista veckorna:-) Nackdelen med att ha flera många barn…och vara en hönsmamma.

Äsch, jag och Pär får ta den diskussionen när pojkarna somnat. Om nu inte någon vänlig mormor/farmor känner för att ställa upp och vabba med sina barnbarn:-)

..alla andra söndagar. Dvs segt!

Jag undrar vad det är med mig och söndagar? Jag skulle bara vilja krypa upp i soffan, läsa böcker hela långa dagen och strunta i att min familj kräver mat, kärlek och uppmärksamhet. Söndagar är min värsta dag på hela veckan. Allt går i slowmotion och tankarna är inte alls på topp. Det kanske blir bättre när snön kommer. Jag hoppas på det i alla fall.

Vad har vi gjort idag då? Ja, vi har följt vår söndagstradition med att inte göra någonting. Ganska skönt tycker jag, egentligen.

I kväll har vi i alla fall hyrt film som vi skall se. The Proposal med Sandra Bullock och Drag me to Hell, en skräckis.

Kassörskan på ica butiken "häribyn" frågade om vi hade valt varsin film jag och maken, men det var faktiskt jag som valde bägge. Jag gillar faktiskt all slags film. Jag kan ha lite svårt för renodlade Bil/Actionfilmer. Men annars så är jag inte så kräsen, att se film är ju bara en sorts verklighetsflykt och då spelar det ju ingen roll vilken verklighet man väljer att fly till?!

Nej…nu skall jag pussa på mina barn. Kolla in maken när han lagar söndagsmiddag och surfa vidare på nätet. Adlibris maybe??

Fast jag varit hemma hela veckan med sjuka barn så är det ändå något speciellt med fredagen? Tycker ni inte det?

Det är då man tänder ljus, njuter i soffan av familjen och gläds åt tanken att lördagen är fri, man får sova länge. Kliva upp och bara mysa.

Hoppas att ni njuter lika mycket av helgen som jag tänker göra, med förhoppningsvis feberfria barn!

Affe har deklarerat att han inte längre heter Affe, utan vill från och med nu bli kallad vid sitt dopnamn: Alfred. Han har tagit upp det på förskolan samt hemma och ja, det är väl lika bra att vi gör som han säger då.

Alldeles nyss så berättade jag för hans far att Affe heter bara Alfred numera också säger jag till Alfred:

–Visst är det så Alfred? Visst vill du inte bli kallad Affe längre?

-Nej, säger han. Jag vill att ni säger Alfred, men… egentligen så heter jag KnäppNicklas!

Vart det kommer ifrån, det vet jag inte. men jag tror inte att vi  familjen tänker använda hans spritt språngande nya namn, utan vi håller nog oss till Alfred. Det har en lite finare klang tycker vi.

sa att jag skulle ge mycket vätska (nähää), kolla allmäntillståndet (va?) och försöka ge Ipren varvat med alvedon. Han skulle dessutom försöka halvsitta just på grund av andningen. Hon trodde inte att  febern kom sig av operationen då stygnen som togs i måndags såg jättefina ut. Nå, Noah skall i alla fall ligga som ett V, med benet i högläge och kroppen i sittande ställning!

Då Noah har astma och är allergisk så är Ipren inte det optimala, men… Noah har tagit Ipren tidigare och inte varit påverkad av det så vi försöker.

Jag har varit en god mor och susat iväg på Ica "häribyn" och inhandlat diverse gottis för sjuka småbarn. Vad sägs om Glass, Coca-cola, Saft och halstabletter? Mums va?

Väl på ica så träffade jag en av Jacks kompisars förälder och hon meddelade mig att det var mååånga som var sjuka, till och med deras lärare. Så jag antar att det är en smittsam variant.