Det verkar som om den aldrig vill släppa. Vi är tyvärr inga stolta ägare av någon febertermometer men gissningsvis så pendlar den mellan 38-40 grader. Maken, som verkar vara mer än lovligt snurrig ringde i dag och frågade varför jag inte var på jobbet?

Döhhh?? Ja, jag vill gärna lämna mina barn hemma själv nu. Speciellt med tanke på att OM det nu skulle vara grissjukan som barnen har så känns det inte så roligt. Noah den lille stackaren har ju dessutom Astma som kan förvärra situatonen. Sen vet jag inte om hans brutna ben gör att febern inte vill gå ned som den gjort på de andra pojkarna?

Om det finns någon sjukvårdskunnig därute som vet så får ni gärna informera mig…Kan ett brutet ben göra att febern inte vill gå ned?

Nu hjälper faktiskt alvedon men samtidigt så har han ju ätit så mycket alvedon på grund av att han haft så ont i benet. Jag kanske skall byta till något annat? Något som är mer skonsamt mot levern? Han är ju inne på sin 3:e vecka med alvedon. Hur länge kan man äta alvedon?

Vojne, vad sjuka barn gör mot modershjärtat!

 Fru Alperud!! Som ni kanske vet så säljer min man bröd i alla dess former. Detta har tyvärr lett till att jag inte bakar längre.

Varken tårtbottnar, fikabröd, sockerkakor eller vanligt bröd. Jag har i bland sträckt mig till att vid sällsynta tillfällen bakat vanliga kanelbullar eller lussebullar.

I dag vid middagen så pratade småbarnen om att jag kanske inte kunde baka? Att jag inte visste hur man gjorde när man bakade sockerkakor och dylikt. Hmpf!!!

De stora barnen har ju full koll på mina bakkunskaper men de små kommer ju inte håg något annat än deras fars brödsäljande dagar. Föga anar de att det fanns en tid när deras mor inte gjorde annat än bakade brök, kakor och bullar.

Klart att jag kan baka. Snabbt slängde jag ihop en kanel & äpplekaka som Fru Alperud lärt mig en gång i tiden. OM det är hennes recept eller ej låter jag vara osagt. Smaskig är den i alla fall! Synd bara att jag själv inte får smaka den.

Jag kastar in en bild på den halvgräddade skapelsen så att ni får ett hum om hur god den är, och enkel att göra!

Nu skall den bara vara inne i några minuter till! Sen är det dags för pojkarna att förundras över deras mors allsidiga kunskaper!

Hm? Jag undrar om det kanske var ett trick av dem för att få mig att göra ngt gott??

Jag funderar lite på det där, eller ganska mycket om jag skall vara allvarlig.

Jag söker ju jobb och tänk om någon arbetsgivare läser mina små blogginlägg?

Jag försöker att inte lägga för mycket personliga tankar eller åsikter i mina bloggar. Vilket jag ibland har misslyckats med, jag tänker för den delen inte ta bort dessa inlägg utan de får stå kvar.  Jag försöker dessutom undvika att skriva mina blogginlägg i vredesmod. Vilket jag varit nära att göra ganska många gånger. Som tur är så har jag alltid besinnat mig och raderat inläggen innan jag skickat in dem.

Det handlar inte om att jag inte står för mina åsikter, utan det handlar mer om att jag tror benhårt på mina åsikter tills jag blir överbevisad om att jag har fel. Då kan jag tänka mig att omvärdera mina åsikter. OM jag då har skrikit ut till hela Umeå kommun om hur jag ställer mig i en speciell fråga så känns det så dumt att ändra mig helt plötsligt. Jag vill ha ordentligt med kött på benen innan jag uttalar mig i en specifik fråga!

Fegt? Ja, kanske!

Det jag vet, och som jag ALDRIG kommer att omvärdera. Det är hur jag tycker att barn skall bli behandlade. Med Kärlek, Respekt, Tro och framförallt visa dem den stora gåvan av förlåtelse. Det är en underskattad förmåga tycker jag. Om detta så kan jag skriva kilometervis om och om igen. Där ändrar jag mig aldrig.

Nå, detta var mina små onsdagsfunderingar. Nu skall jag hämta Älskade lille Affe på förskolan!

I går var Noah och plockade bort gipset som glappade. Fick ett nytt, fint gult gips. Zuzukigult som han själv sa.

Nu är det bara två veckor kvar av hans gipsperiod och vad händer sen då? Vi vet inte. Vad vi dock vet, det är att han inte får vara med på gympan på hela långa terminen. Han får inte vara med på sin älskade innebandy. När skall de operera ut hans skruvar då? Det vet vi inte heller.

Vi vet ingenting.

I ett svagt ögonblick så lovade jag sonen att han kunde vara med på innebandyn nästa termin, men nu vet jag inte. Kan han det?

Jag har fortfarande sjuka barn. Ebbe gnäller över ont i huvudet, tror jag det när han har feber. Noah snorar och är allmänt varm. Affe? Affe är frisk. Jack då? Ja, jag vet inte.

Själv då? Jag somnade klockan 17:00 igår. Totalt slut. Vaknade 05:00 i morse och var piggare än jag varit på länge. Så idag blir det storstädning, mys med mellanpojkarna samt tvätt. Alltid denna hemska tvätt.

Så, nu sitter jag här.

Två barn insjunkna i feber. Inte den allvarliga sorten som medför sig knorr i tillvaron utan mer den där "kanintegåpåskolanförattdomskulleskickahemmigförjagserintespecielltpiggutsjukan". Noah och Ebbe är relativt pigga, dock glansiga i ögonen, snoriga och hostar då och då. Febern ligger väl på en 38 grader, vilket innebär sjuk.

Men åååhhhhh…Jag gillar inte att vara hemma. I dag har jag mötenas dag dessutom. De bara avlöser varandra och jag är hemma med sjuka barn. Snacka om att känna sig oanvändbar.

Nå, livet går ju vidare ändå.

Nu tänker jag lägga mig i soffan med en god bok, kanske zappa lite tv, dricka en kopp kaffe och jämra mig över vad jobbigt det är med sjuka barn!!

Jag får lite dåligt samvete för att jag inte uppdaterar så ofta nu. Men, det händer så mycket i livet så att bloggen hamnar (tyvärr) i skymundan.

I kväll så sitter jag i alla fall och lyssnar på bra musik, Johnny Cash, Lars Vinnerbäck och lite nationalteatern. Maken är på spelning i Vilhelmina med bandet och småpojkarna ser på tv. Däremellan så ger de varandra små kärleksfulla smeknamn. Vad tycks exempelvis om "Pucko" och "Äckel"?  Alfred blir oerhört förnärmad när Ebbe säger "Äckel" till honom, men förstår inte varför han själv inte får säga "Pucko"? Hmm?

Nu är de i alla fall vänner, än så länge.

Hoppas att er lördagskväll blir en fin en!

Så finns det alltid en krönika som är skriven av två herrar: Niklas Berglund och Benny Karlsson. Dessa två herrar bollar ämnen emellan varandra och dagens krönika var skriven av Niklas Berglund angående PRYO-minnen.

När jag så sitter och läser om Niklas minnen så poppar mina egna traumatiska minnen från min allra första praovecka. Den utspelades i SVT-huset och jag minns än i dag hur avundsjuka alla var när jag fick den åtråvärda platsen. Jag skulle få leka journalist i en hel vecka (eller, det var vad jag trodde i alla fall).

Nu har jag försökt förtränga dessa hemska minnen i 20 år men lite positivt kommer jag nog i håg. Jag tror verkligen att de försökte göra sitt bästa för att jag skulle trivas, jag fick följa med på lite reportage bland annat om en utbildning i Strömbäck. Det som dock fastnade och som jag än i dag bara inte kan med, det är när vinjetten till PLUS går i gång.

Att som 13-åring sitta i två hela dagar och se samma program, om och om igen… det var TORTYR! I mina ögon så var programmet  vedervärdigt och att se samma sekvens spelas upp 1000 gånger?! Gaaahhh!!! Till slut så gick det så långt att jag inte ens kunde ha mina ögon öppna. Jag blundade mig igenom programmet men kunde fortfarande höra Sverkers röst upprepa samma sak en miljon gånger.

Nu, när jag är gammal och förståndig så uppskattar jag programmet. Men, om jag blundar. Då kan jag få samma ångest som jag hade för 20 år sedan.

är mycket piggare idag. Tamiflu, astmamedicin och andra diverse medikamentos har gjort så att hennes feber är nästan helt borta. Skönt! Det är aldrig roligt när en nära anhörig blir sjuk, inte så sjuk i alla fall!

Nu hoppas vi alla att hon skall vila, vila, vila och att hennes mamma kan få ro i kroppen att vila själv. Känner jag henne rätt så är hon fortfarande uppvarvad och superstressad.

Själv så har jag funderat, funderat och funderat. Bara på roliga saker naturligtvis och vet nog nästan vad jag vill/skall göra!

…är jag i dag.

Finaste sötaste lilla prinsessan är sjuk i influensan och jag bara oroar och oroar mig. I dag fick hon konstaterat att hon har fått lunginflammation men hon läggs inte in så länge hon inte har andningssvårigheter.

Hela familjen tänker på prinsessan just nu och hoppas att det vänder. Att lunginflammationen inte blir värre och att hon snart är sitt vanliga, glada jag!

Kram på dig.