Mitt nya liv forstätter, men. Jag kämpar hårt för att inte falla tillbaka i gamla hjulspår.

Det gamla är så nära, så vant, så lätttillgängligt, men jag vill inte det längre.

Jag orkar inte längre. Så nu…

Pepp talk till mig!

Vad har jag fullföljt av mina tidigare mål då? Gjorde jag som jag sa att jag skulle göra i början av veckan?

Ja, jag har snart målat klart saker som jag påbörjat (tyvärr så måste det torka mellan varven).

Jag har även promenerat v_a_r_j_e dag. Dessutom utökat rutten.

Försök till att ge mina kollegor uppmuntrande små ord varje dag har påbörjats. Men, jag vet inte om de är så mottagliga för mina små hejjarop. Jag försöker i alla fall även om det ibland känns som om jag arbetar i motvindJ

Mina små glada ” Hejsan, vad trevligt att se dig i dag” Möts oftast av små muttranden, kanske är de inte lika glada som jag är 7:30 på morgonen?*

Jag försöker att bara tänka positiva tankar, även om det är svårt mellan varven att se ljuset i denna milslånga tunnel.

Men vet ni vad?

Jag fortsätter…

har guld i mund!

Jag är så imponerad över mig själv. Jag har lyckats kliva upp, fixa i ordning alla barn. Klätt på mig själv och klockan är bara halv sju! Jag har tid över till och med.

I vanliga fall så brukar jag stressa som en galning, kasta på mina stackars små telningar kläderna och springa ut till bilen. Men inte i dag inte. Idag kan jag ta det lugnt. Det känns…konstigt, på ett bra sätt!

I går sa jag ju att mitt nya liv har börjat. Det har det åxå, eller, jag har ju kvar samma gamla vanliga liv, samma man, samma barn, samma fina gamla hus. Men, inombords är jag borta och mitt nya jag är där. Det känns skönt.

Jag gillar mitt nya jag betydligt bättre än hon den där gamla, tråkiga, trista tanten! Det är nog därför som jag var så pigg i morse?! Jag skall inte gå på gymet på lunchen, jag skall ta en lååång promenad istället! Jag skall inte kasta mig hejdlöst in i saker som jag kanske inte orkar fullfölja därför fortsätter jag med mina lunchpromenader, men förlänger dem istället.

Kram på er!

Så, en ny vecka, nya möjligheter.

Jag kom fram till idag att denna vecka skall bli en superbra vecka.

Jag tänkte börja med att städa upp lite grann i min skalle. Ta bort alla negativa tankar och implementera de positiva istället.

Vad är det med oss kvinnor egentligen? Vad är det för magiskt som gör att så fort en man tar ton så tystnar vi? Det, det tänker jag sluta med.

Nu är ju jag ingen tyst och försynt liten tjej som inte törs säga vad jag tycker. Men, det kan alltid vara bra att sätta rimliga krav på sig själv till att börja med.

Vad mera?

Jo, jag tänkte starta mitt helt och hållet 100% iga nya liv denna vecka.

På mitt arbete har vi tillgång till ett gym… tror ni att jag har nyttjat möjligheten att träna där…gratis? Aldrig! Det är det slut med nu. Nu kommer jag att nöta ut maskinerna så fort jag får möjlighet till det. Jag startar i morgon…på lunchen kanske?

Jag tänker försöka att säga något ärligt och positivt till mina vänner varje dag. Jag tror att om jag ger positiv feedback så får jag det tillbaka. Bra Karma ni vet!

Vad mer? Jo, minst en sak om dagen skall jag slutföra hemma (renoveringsmässigt vill säga). Det spelar ingen roll hur litet det är, bara det att jag slutfört det. Eller påbörja ena dagen och slutföra dagen efter.

Nu är mina lunchfunderingar slut för idag!

Hittils så har jag tagit med mig yngste sonen i bilen. Vi skulle fara på Loppisen här i Obbola, men möttes av mörker och inga bilar. Antagligen så blev det ingen loppis här.

Nåväl, jag misströstade icket utan tog min son med mig för ett besök hos min moster Kristina. Genast så löste vi världsproblemen, drack gott kaffe och inmundigade en god bulle.

Jag passade även på att dricka ett glas av deras vatten som alltid för mig tillbaka till min barndom. There is no water like Stöcksjöwater! Jag försökte få dom att ge sig på att skapa en försäljning av deras vatten. Tappa upp det på flaska och sälja dyrt. Dom skulle bli miljonärer på en gång.

Nu gör den olsenska familjen egenhändigt gjorda pizzor, barnen får göra varsin pizza med egen fyllning. Mmm, gott och trevligt!

Vi har ju en underbar liten katt, världens farligaste tiger som, när hon är hemma i alla fall är världens goaste, gulligaste kisse. Men, bara på hennes villkor då.

 

..fortsätter och fortsätter 🙂

För ett tag sedan (ganska så precis när jag var sjuk i hög feber och illamående och snurrighet) så blev jag ombedd att skriva en liten notis för mitt jobbs interntidning.

–Självklart ställer jag upp sa jag, med febern blossandes. Jag tycker ju att sånt är roligt, att skriva vill säga.

Deadline var på onsdagen och jag snurrade på på tisdagen och fick inte mycket skrivet. När så onsdagen kom så var jag ju fortfarande dödssjuk, men skrev ihop en liten text i min feberdimma. Sedan så glömde jag totalt bort det (läs förträngde).

Tills idag när interntidningen damp ned i brevlådan…Där står min febertext och konstigt nog, så var den riktigt riktigt bra. Skönt, jag slipper skämma ut mig för kollegorna allt förmycket.

Vad gör man en dag som denna? Maken arbetar, barnen leker med andras barn och jag har legat inomhus och sett på tv hela långa dagen, pimplat kaffe och ätit praliner. Nej, det där sista var faktiskt inte sant. Jag har dock pimplat kaffe som en riktig storkonsument.

Löfbergs Lila överlever endast på grund av min kaffekonsumtion.

jag finner ofta att jag har noll och ingen inspiration på söndagarna. Jag, som kan sitta och skriva om allt möjligt på veckodagarna. Jag som kan ha en miljon olika projekt på gång, pausar totalt på söndagarna.

Vad borde jag då göra denna blåsiga söndag?

Jag borde:

1) måla stolarna ett sista varv

2) måla lite kakellister

3) fästa mitt supersnygga skafferipapper på hyllorna

4) baka

5)laga en rejäl söndagsmiddag

Men, då är frågan: varför känner jag all denna press? kan det vara så att samhället har skapat denna press på mig utan att jag vet om det. Måste jag försöka vara någon slags övermänniska hela tiden?  Kan jag inte bara få vara lat denna söndag? Inte behöva vara klämkäck, överenergisk, superkvinna?

Räcker det inte med att jag är det veckans andra 6 dagar?

JO, jag bestämmer att det gör det. Det räcker. Jag tänker med gott samvete lata mig resten av dagen.

Tänk om vi kunde bli bjudna på en god söndagsmiddag hos någon av våra föräldrar* denna vackra söndag. Då skulle mitt latande verkligen vara värt mödan:-)

Nu tänker jag i alla fall ta av mig min morgon klänning och byta om till något mer passande en latmanssöndag.

I bakgrunden av den oerhört snygga kotten som Ebbe fotar så ser ni soffan som jag tänker lata mig i.

* Alla mina och Pärs föräldrar, känn ingen press, men ni får gärna bjuda oss på söndagsmiddag idag! Ni har telefonnumret. Ring bara, jag är hemma!!