När man har fullt upp med annat är det skönt att slippa tänka på vad som ska handlas och vilken mat som ska lagas under veckan. Det är fantastiskt att bara betala och på måndag hämta ut allt som behövs till 5 välplanerade middagar.

Vi föräldrar är lyriska och blandar grönsaker, färska kryddor och olika smakförhöjande röror med lammfärs, fisk, kyckling och lövbiff som vi sen serverar med sallader gjorda på sorter jag bara brukar passera förbi när jag själv handlar.

Samtidigt har vi noterat ett visst missnöje hos den yngre halvan av familjen. Det mesta ska under luppen innan det stoppas i munnen och mycket hamnar i en hög på tallriken. När man undrar vad högen innehåller får man konstiga svar som, -De röda pluttarna gillar inte jag…

I morse utbrast Lisa att hon längtade till nästa vecka. Då jag undrade varför meddelade hon att det berodde på att vi då äntligen ska äta ”vanlig mat” igen.

Hon längtar efter makaroner & korv, pannkaka, köttfärssås & spagetti, potatisbullar och annat som hennes smaklökar är van vid.

Och faktiskt, på nått konstigt sätt gör jag det också. Ja inte potatisbullar kanske men en vanlig hederlig lassa-in-köttfärssås är inte så dum.

Den blir bara dum när den varje vecka står på menyn. 

Påsarna har också inneburit ett litet uppvaknande hos oss. Vad mycket det finns som man aldrig smakat eller ens skulle komma på tanken att köpa. Och vad duktiga de är på att planera. Står det en halv burk creme fraiche eller ett halvt blomkålshuvud ena dagen så kan du ge dig på att den andra halvan behövs dagen efter eller senare i veckan.

Igår höjde jag på ögonbrynen när de skickat med färska färdigrullade köttbullar. Finns det verkligen? Och ja, bevisligen gör det ju det. Bara att kasta ner i pannan och smaksätta med något jag själv aldrig skulle komma på.

• Ingredienser                                       
  
• 500 g färska köttbullar
• 4 portioner ris , gärna jasmin
• 1 gul lök
• 1 röd paprika
• 2 morötter ca 200 g
• 2 msk röd currypaste
• 2 msk riven färsk ingefära
• 1 msk neutral olja
• 400 ml kokosmjölk
• 150 g haricots verts
• 1 tsk socker

För att alla i familjen ska bli något så när nöjda har vi nu valt att bara hämta ut påsarna varannan vecka.

Så där, nu har jag gjort lite reklam för ICA:s matkasse. Får väl kontra med att det finns andra bra affärer att handla på också + att jag även tog upp några nackdelar med kassarna?

Av en händelse slog det mig i söndags, när jag klev upp, att den hurtiga skidstudion säkert var igång. Ett bra bakgrundsskval och trevligt inslag när man är hemma på helgen. Detta kan kanske bero på att jag är uppvuxen i ett hem där all sport som utövas på snö har varit ett stående inslag på helgerna.

Tävlande för Bondsjöhöjdens IK i Härnösand, som vi var, innebar ju aktivt skidåkande på helgerna och säkert var det många gånger bråttom hem också för att hinna följa Wassberg och grabbarna från tv-soffan. Ärligt talat minns jag inte så noga hur bråttom det var. Att det aldrig fanns tid att  stanna till vid kiosken på Långgatan för att köpa godis på hemvägen minns jag dock 😉

Dessutom minns jag tydligt hur vi alla, mamma och pappa, dagbarn, brorsorna och jag, bänkade oss framför tv:n och hur stämningen steg när vinjetten ovan dök upp i rutan.

Då var det slalom förstås. Mamma garderade sig alltid med att förutspå att Stenmark skulle åka ur. Det fanns ingen mening att titta liksom.

Vi småttingar höll tummarna ändå. Mamma servade med semlor eller annat fika och låtsades inte vara intresserad.  

På den tiden fanns inte skidstudion. Inte som den ser ut idag. Den mysiga studion som bygger upp stämningen inför och analyserar resultatet efter tävlingarna. Optimistiska expertutlåtnaden, profilreportage, historik och annat onödigt, trevligt var inte uppfunnet.

Tro vad man gjorde då mellan loppen? Jo, bland annat följde man sekundvisaren på tv-klockan och räknade högt ner de sista 10 sekunderna. Sen lyssnade man lite otåligt på Plex tills föråkaren dök upp i rutan. Det närmsta ett skidstudioreportage kom på den tiden var möjligtvis en intervju från Vasaloppets blåbärskontroll när det gick av stapeln.

Idag kan man, om man vill, stanna kvar framför tv:n hela dagen och ”se skidor”. Att 50 % av tiden utgörs av skidstudio innebär ju bara att vi blir näst intill är lika duktiga på att analysera åkarna, banan och vallan som de så kallade experterna. Man behöver inte ha åkt en meter skidor själv för att veta var Anja tappade hundradelar eller varför det gick åt pipan för Ferry.

En annan sak som skiljer idag från förr, är hur åkarna ser ut efter loppen eller hur de uttalar sig. Det finns ingen som är lika snorig som Tomas Wassberg längre och ingen som kommer undan med, -Det är bar å åk!

Media träning och styling ingår nog numera i landslagens träningsläger.

Åkarna ska dessutom alltid vara nöjda trots snöpliga andra placeringar eller urusla lopp. Hur de lyckas hålla sig från allt snor har jag ingen aning om men att många säkert fått bita sig i tungan för att inte avslöja sina innersta känslor är jag övertygad om.

Det är klart, inte skulle det vara kul att sitta i skidstudion och känna sig dum efter ett minder genomtänkt uttalande efter åket.

Alla verkar tycka om alla också. ”Vi som elitsatsar bryr oss inte om hur det går för oss själva bara det går bra för de andra…” Pyttsan!

Jag tycker skidstudion fyller två syften, pensionerade sportutövare kan se fram emot en ny karriär där de har nytta av sin mediaträning och vi där hemma blir serverade en trevlig underhållning med mycket varierande inslag.

Om ni vill läsa om Jörgens syn på Vinterstudion klickar ni bara på min länk till höger. Gissar att han har en helt annan vinkling…

Känner mig nästan lika knäckt som man kan göra på nyårsdagen. Och därför är det extra passande med backhoppning på tv. Dimmigt och eländigt verkar det dessutom vara i Oslo.

Lagom fartfylld sport som är lätt att hänga med i och där det inte gör något om man somnar till. Ja alltså, om hopparna somnar till kan det ju gå riktigt illa. Men om jag slår igen mina blå, gör inte så mycket. Värre är det om jag skulle missa Anjas säl eller Ferrys segerskutt eller kanske Kallas svordomar när hon drattar på rumpan och ännu värre om hon åker i kapp och ändå vinner. Sådant vill man inte missa.

Varför är jag så knäckt då? Ja det undrar jag också??? Hela veckan har varit tung på något sätt. Kan inte skylla på att jag ansträngt mig fysiskt det minsta men att koncentrera mig på ett annat språk har varit tufft.

Både att prata och att skriva. Lustigt hur hjärnan ställer om sig. Allt försöker den helt plötsligt översätta till engelska. Tror t o m den försökt få mig att drömma på engelska. Men det har den inte klarat särskilt bra. Jag har sovit uruselt hela veckan.

Är ändå impad över hur mycket vi lärt oss på två veckor. Det kändes bra efter tentan och det skulle firas med lite bakelser. Vi var ett helt gäng som drog till Ålidhemscentrum för ett besök i deras café. Och tänk vad glad jag blev när jag såg att det är fina ”Finas” som har en filial där. Det är ju bara Finas som kan göra riktigt smarriga hallonbakelser. Men vips föll jag för grupptrycket. Alla andra skulle äta lunch istället. Då kunde ju inte jag sitta och glufsa hallonbakelse. Tänkte att jag köper med mig hem. Men efter en riktigt god västerbottensostpaj med massor av sallad var jag så mätt att jag inte ens orkade tänka på hallonbakelser.

Men nu, några timmar senare hade det varit gott. Men vet ni vad? Jonas har köpt hem gofika! Så först in i dimman sen kaffe och bulle J

Studierna fortsätter. Är nu inne i en tvåveckors kurs in Business English.

Efter några dagars engelskundervisning förväntas jag kunna skriva affärsrapporter, framföra rollspel och hålla liv i en debatt. Dessutom tycks det som att jag ska förstå 50 ord som *intangible assets eller ännu värre, den engelska beskrivningen av orden. *Assets having no physical existence but which can be licenced and sold to others.

Helt plötsligt känns det som att jag inte kan någonting.

Efter en del kluriga övningar blev jag ändå glad då jag såg att vi äntligen skulle få ägna oss åt de små prepositionerna, at, on, in, by osv… En baggis! Men vad tusan, heter det: in the corner eller at the corner? Nä inte då, on the corner skulle det ju vara. Och så fortsatte det.

Vi fick även en övning om False friends. Typ att ränta inte heter rent på engelska. Alltså helt enkelt försöka undvika svengelska. Meningar som -Do you feel again me… eller -Are you holding with me… är alltså inte att föredra om du vill göra dig förstådd på den lilla gröna ön.

Jag brukar inte ha några problem med att ställa frågor eller begära bekräftelse på att jag förstått eller försöka presentera en simpel sammanfattning när föreläsaren snurrat in sig i fantastiskt krångliga förklaringar.

Men i detta ämne känner jag mig som en liten första kladdare. Är livrädd att få frågan, tittar åt alla håll utom framåt. Struntar i att jag inte förstår vad han där framme pratar om. Och inte ett ord svenska tycks han vilja förstå heller. Mycket frustrerande.

Trots detta är det ändå ganska kul. Tror vi alla känner lika men uttrycker det på olika sätt. En del lägger sig till med en cool stil, en del uttalar klart och tydligt att de inte kan ett ord engelska, en del kan inte men försöker så gott det går, en del håller på att kräkas av nervositet och en del gör som jag, låssas kunna och hoppas få de rätta frågorna.

Första dagen blev jag flyttad från första raden till den längst bak. Inte vet jag varför men ganska lugnt och skönt var det där bak. Blev som bortglömd där nere. Men nackdelen var att jag inte såg ett dyft av vad som stod på tavlan. Så igår smög jag tillbaka till min plats längst fram. Vips upptäckte vår lärare Brian att jag fanns. Hade tur ändå och lyckades svara något så när rätt på de frågor jag fick.

Sometimes I wonder what he thinks of us….a bunch of women how gets lost in translation and are trying to find their way back whit Google (an intangible asset)

Praktikplats, ett fantastiskt tillfälle att lära sig ett yrke. Och ett fantastiskt tillfälle för arbetsgivaren att matcha in en kompetent person i sin organisation som de sedan kan forma inom ramen för sin kultur och arbetsstruktur.

Visst låter det som en perfekt kombination? Synd bara att ingen verkar förstå det förutom jag då.

Och tänk vad de missar när de meddelar att mig de tyvär inte har möjlighet att ta emot  en praktikant. Tänk vad jag skulle tillföra dem mycket. Jag som är så bra. 

Okay då, jag förstår att man inte kan säga att man bara är bra utan att precisera sig närmare. Därför har jag knapprat ihop ett CV och ett personligt brev som jag skickar till höger och vänster.

Inte för stelt och inte för tramsigt. Vad är det dom vill ha? Förmodligen vet de inte det eftersom de inte förstått att de har ett behov av mig. Det känns lite som att söka ett jobb som inte finns. Hur ska jag få dem att förstå att jag inte kommer att vara till belastning utan en fantastisk tillgång.

Se bara vilka arbetsuppgifter de skulle kunna ge mig.

·        Kontering och bokföring i bokföringsprogram,

·        Löner

·        Fakturering

·        Avstämningar

·        Enklare bokslut

·        Skatte- och momsredovisning

·        Betalningar samt övriga kontorssysslor som kan förekomma.

Förstå vad jag skulle kunna underlätta. Om jag bara fick chansen att visa vad jag går för. De behöver ju inte få veta att jag är värdelös på att baka eller inte kan backa med ett släp. Rakt fram går hur bra som helst men när jag ska backa får jag ta om och ta om. Har t o m gett upp ibland. Och när det gäller bakningen så kan det sluta hur som helst.

Men att jag gillar utmaningar och är inte rädd för att prova, har lätt att smälta in i en grupp, gärna ansvarar för egna uppgifter och är bra på att jobba, kan ju vara bra att veta.

Att jag dessutom är en trevlig prick som inte har långt till skratt kan väl inte vara någon nackdel heller.

Eftersom jag inte alls tycker det är jobbigt att snart fylla år så tycker jag inte heller det är speciellt konstigt att någon anser det vara dags för mig att börja läsa Hemmets Veckotidning eller köpa kläder ur "City Look".

Det som däremot är konstigt är hur jag reagerade när jag såg eländet ligga på köksbordet i morse när jag vaknade. För sjutton det är 4 mån tills jag fyller tant och förväntas vilja läsa om Prinsessorna på Haga! Hur som helst tog jag med mig tidningen till sängen. Katter som sprungit bort och kommit tillbaka, skrynkliga prinsessor, korsord, recept, orkideer och fråga doktorn. Jag kände mig urgammal och som om inte det vore nog så hade de skickat med en liten City Look katalog i tidningen.

I City Look har alla byxor resår i midjan, alla skor har inbygd brodd, trosorna går upp över naveln och har inbygt inkontinensskydd, strumporna kallas stödstrumpor har halkskydd, BH:arna är superförstärkta och alla krämer döljer eller tar bort åkommor som åderbrock, fläckar och rynkor. Ni förstår kanske att det inte var någon direkt trevlig läsning för en som inte ens fyllt 40. För även om allt det här är toppengrejor så vill jag inte bli påprackad det innan jag själv har förstått att jag behöver det.

Fast å andra sidan kanske det här ses som ett steg i uppvaknandet. Man ska få en liten inblick i vad som väntar. Lite som Kamratpostens fråga spalt. Allt är normalt. Bli inte rädd om du… Nu vet jag ju vad som finns och vart jag ska vända mig för att få hjälp.

Välling-hällan heter numera midje-förlängare eller Lycko-knappen. Ni vet gummibandet man satte i byxorna innan någon visste om att man var gravid. Finns färdiga i City Look.

Självklart har jag läst "tant-tidningar" förr men då har jag lånat mammas och det är en helt annan sak. Tror faktiskt jag köpt en Allers inför nån bussresa eller liknande bara för korsordens skull. Men då har jag gjort det på eget initiativ.

Snart blir det väl som Jörgen säger. Västgöta Textiler skickar kataloger med stödstrumpor och trosor så stora att de behöver ett eget postnummerområde. Folk kommer frivilligt att erbjuda sina sittplatser när jag kliver på en buss, och innan jag vet ordet …av så har jag blivit draftad av PRO.

Jag lyssnar hellre på min klasskompis Susanne…

Det är först när man blir tant som livet börjar..man kan göra precis som man vill, hur man vill, när man vill och klagar nån så ta fram skylten TANTVARNING och klä dig i chockrosa tights…alltid retar det nån!! 😉

Skrev ju för en tid sedan om hur förträfflig motionsformen dans är och gjorde mig lustig över 25+:are i trikåer och att jag skulle följa med Pia på styrdans. Jag är så kaxig ibland och just då i skrivandets stund såg jag nog verkligen hur roligt vi skulle ha och hur jag virvlade runt på dansgolvet.

Självklart hakade Pia på det direkt. Klart jag skulle med! Datum bokades in och jag fick en konstig puls samt en klump i magen. Nu var det j-lar i min låda allvar. Klumpen blev inte mindre när hon gjort klart för mig att, om man är ny måste man ligga i som tusan och bjuda upp själv för att få dansa. Skulle tro att det beror på att man helt enkelt är ett osäkert kort som ingen vill kasta bort värdefull danstid på. Köpa grisen i säcken helt enkelt. Men det är ju just det jag är så inni-baljan dålig på och gruvar mig för. Genast grumlades mina skimrande danskvällsbilder i huvudet av andra bilder där jag sitter ensam vid ett bord men en Loranga och försöker se glad ut fast jag helst vill gråta.

Nu (o)turade det sig inte bättre än att just den fredagen vi bokat in danskväll kommer min bror med familj och hälsar på. Pju…

Fast å andra sidan skjuter jag bara fram det jobbiga. För följa med och dansa ska jag. Det kommer att vara kul det vet jag och efteråt kommer jag vara så stolt så stolt.

Att förlöjliga damer i min egen ålder var också lite dumt tycker jag. Igår deltog jag i något som heter Afro-Power. Ett antal entusiaster och Stöcke IF:s senaste satsning på bybornas hälsa. Vi tog danssteg som hette Jordgolv, Rumpsnurr, Krigare, Frihetssteg, Tvättahåret mm och jag lovar att jag nog såg bra mycket fånigare ut än alla trikåklädda 40 åringar som brukar ställa upp på Dansskolans avslutningsshow. Men å andra sidan har jag inga planer på att visa upp mina nyinlärda danssteg, vare sig på en scen eller på Ersboda Folketshus.

Fast det kanske skulle bli succe?

Ta t ex den långa bilturen till släkt och vänner vid jul och nyår.

Inget av barnen vet vad en Driversdog är förrän stackars mamma, som tomt stirrat på menyerna, lyft barnen, ett efter ett, för att visa på att en Driversdog är, -Typ samma som Denniskorvarna de brukar få hemma på utegrillen varje sommar.

Mamma står där dessutom ensam med barnaskaran eftersom pappa var, ”- Så jä-vla pissnödig” efter att han tankat och kollat lufttryck under tiden mamma slöade och toaköade med alla barnen.

Mamma var trött redan innan de stannade på macken eftersom hon under tiden pappa kört, servat alla de små sötnosarna med allt från apelsinskalning till snutna näsor, samtidigt som hon med jämna mellanrum, de senaste 3 timmarna, fått meddela barnen att de, INTE är framme snart och att pappa snart ska stanna vid en mack men att hon inte vet riktigt när. Och ibland när tålamodet trutit och hennes annars så pedagogiska avledningsmanövrar tyckts sluta fungera, har fått ryta att, -Om ni inte slutar bråka så stannar pappa bilen och ställer av er vid vägkanten!

Mamma hinner lagom få allas mat och betala densamma när pappa kommer släntrande från toan och utbrister, -Så där ja, nu ska det bli gott med lite mat ungar! Fort ut i bilen med alltihop! Mamma får spänna fast ungarna under tiden pappa äter sin hamburgare bara för att spara tid och när mamma själv spänner fast sig inser hon att hon inte kommit ihåg att varken gå på toa eller ens beställa någon mat till sig själv vilket pappa inte tycker gör så mycket för hon kan ju äta av barnens rester, – De orkar ju ändå inte allt. Och toabesöket får du minsann vänta med till nästa stopp för, -Nu är jag klar och vi måste fortsätta för att komma fram ”nån gång”.

Så får det bli och mycket riktigt trillar lillsyrrans korv ner på golvet och hon vägrar äta upp den. Mamma, som är van, torkar snabbt av den med en vaniljdoftande våtservett och pappa säger nöjt, -Vad var det jag sa?

Efter några mil ska kaffekoppen, som pappa drack, ut och även mamma tillåts lätta på trycket vid kanten intill Europaväg 4. Visslande njuter pappa medan mamma pulsar ut i den redan gulfärgade snön, ilsket muttrande med en blöt toarulle i handen som senast låg på golvet i bilen.

När allt är frid och fröjd, barnen slumrat till och mamma lutar sig tillbaka med sin Hänt-i-veckan meddelar pappa att han känner sig lite trött och undrar om inte mamma kan köra sista biten?

Och jag som tänkte skriva om hur synd det är om kassapersonalen på Statoil en nyårsdag…

Eller möjligtvis om den stackars pensionären som ilsket fick vänta i minst 20 min med att betala sina 25 liter bensin och Aftonblad…

Japp, då var det åter igen dags att fira….

…ljuset återkomst till mörkaste norden. Ljuset som är en förutsättning för allt liv. (Kanske inte för en och annan spindelfisk som lever på 5000 meters djup dock) Jesus föddes troligtvis runt den här tiden på året också, typ, kanske. Det är inte säkert men troligast…

Säkert är att det från början var ljusets återkomst som firades här i norr. Och det kan man ju verkligen förstå.

Men kloka män hade ju kommit på hur allt hängde ihop här i världen och det var inte lämpligt att så många gick runt där uppe i norden, och var totalt oupplysta om dessa uppgifter.

En stor kampanj inleddes. I varenda liten stuga fick man besök. Med rätt tro skulle allt bli bättre. Om inte i detta jordeliv så senare. Jesus var ljuset och det var hans födelse som skulle firas och inget annat.

Så nu sitter vi här i norden varje år den 24:e december och firar. Vi släpar in en småkrypsfylld gran i våra hem, dricker varm glögg, knaprar pepparkakor och kokar knäck, dansar till Räven raskar över isen, äter massor med mat och firar, ja vad var det nu vi firade? Få se….just ja, Jesu födelse, ljuset.

Hur kunde jag glömma? Hur som helst, mysigt är det och presenter är alltid roligt att få men kanske framför allt att ge. Att Lill-Jesus-barnet glömts bort i allt detta kan jag faktiskt förstå men att folket har fortsatt sitt firande just denna tid på året sen urminnes, är fantastiskt och måste firas tycker jag.

God Jul på er alla / kram Maria