Först vill jag säga att jag inte är särskilt insatt i Umeå kommuns lokalpolitik. Jag har inga åsikter angående om Åsa Ögren eller Hans Lindberg är lämpligast att efterträda Lennart Holmlund. Alls.

Däremot anser jag att Åsa Ögren agerat ytterst beslutsamt och hederligt! Hon ville bli kommunalråd och efterträda Lennart Holmlund. När hon inte får det förtroendet från sina partikamrater, så väljer hon att kliva av politiken. Hon säger att den 2:a kommunalrådspost som hon erbjudits känns instängt och skulle leda till stagnation, samt att det verkar vara en otydlighet i den rollen.

Jag TYCKER det är tråkigt att en kvinna åter får stå tillbaka för en man. Men jag tycker också det är synnerligen hedervärt att när så sker, då faktiskt lämna.

Det talar om en storhet som människa i mina ögon. Åter med reservation för att jag inte känner henne närmare. Hon kommer inte sitta kvar och ens lockas in i eventuellt intrigerande eller annat ”tjafs” som faktiskt ibland händer i kommunalpolitiska (- och andra?) sammanhang. Även om jag just utifrån hennes agerande i detta betvivlar att så blivit fallet för henne.

Undrar i mitt stilla sinne hur många män som gjort som henne i samma situation…

Det luftas just nu många åsikter angående folkomröstningars vara eller icke vara. Om legitimitet. Om hur vi ju har representativ demokrati, och hur blir det om vi ska börja folkomrösta om allt möjligt?

Jag håller med i stora delar av kritiken.

Men.

Jag tänker också så här:
Vi har nu en lagstiftning som möjliggör folkinitiativ och att relativt enkelt få till stånd folkomröstningar.

Denna lag ändrades delvis, så sent som 2011.

Det är våra folkvalda representanter som stiftar lagar. Är man inte nöjd med lagars utformning kan man jobba för att de ändras. Att på det sätt som jag nu tycker märks skjuta en lagstiftad rättighet i sank för att man inte gillar fenomenet – börjar kännas som hyckleri!

Jag är själv kritisk till allt för många folkomröstningar av missnöjeskaraktär. Men nu har vi den lag vi har. Låt oss rikta in oss på morgondagens folkomröstning, och missnöje angående folkomröstningars vara eller inte vara – ta det med en riksdagsledamot. Det är just nu allmän motionstid i riksdagen, så chansen är som bäst att nå påverkan just nu…

Jag skrev om Pär Hansson, uppfödd i Vännäs och erkänd poet för en tid sedan.

Nu vill jag uppmärksamma Anders Sunna. Han är konstnär. Han är inte från Vännäs, utan kommer från den lilla byn Kieksiäisvaara (Pajala). Han bor med sin familj i Vännäs sedan en tid tillbaka. Jag såg honom och hans konst för första gången när han var med på Vännäsbygdens konstförenings årsmöte och han själv berättade och visade bilder. Jag blev helt fängslad!

Han är en engagerad konstnär, och framför mycket starkt kritisk i sitt skapande. Han fokuserar på sitt samiska ursprung, och mycket av hans energi kommer ur den konflikt hans familj levt med under 40 år. Jag tycker ni alla ska lyssna på den utmärkta kulturdokumentären  Sunna mot staten (det går att lyssna på datorn eller ladda ner).

Hans konst fascinerar mig. Hans stil, han blandar olika tekniker och framförallt för att han så tydligt framför budskap. Jag skakas också av hur otroligt lite vi uppmärksammat vår egen historia i Sverige. Vår historia som kolonisatörer som tvångsomvänt samerna till kristendom, berövat dem väldigt mycket ur sin kultur, nästan utplånat språket och sedan starkt försvårat att leva vidare med de typiska kulturella attribut som en kultur innebär. Kultur i ordets stora och lilla bemärkelse. Vi kritiserar glatt Spanien för härjningar i Sydamerika, och nog tänker vi mer på hur USA behandlat sina ursprungsfolk än på hur vi gjort det?

Jag önskar Anders stor lycka i sitt fortsatta skapande. Jag hoppas familjen blir kvar i Vännäs länge, då det berikar vår kommun!

Anders Sunna i sin ateljé i Vännäs. Foto: Helene Alm, foto från Sveriges Radio

Ett av de allra mest givande sommarprogram jag hört var Theodor Kallifatides. Lyssna!

Han berättade bland annat om hur viktigt det varit för honom med litteratur. Hur han lärde sig mycket svenska genom att läsa skönlitteratur.

När jag läste spanska på universitetet, 1993, så var skönlitteratur ett mycket viktigt inslag. Parallellt med alla andra kurser hade vi nästan hela tiden en skönlitterär bok som vi skulle läsa, och avhandla på ett seminarium. Den första var ”Mujeres al borde de un ataque de nervios”. Det var svettigt att läsa mängder av sidor skönlitterartur på spanska. Men, då det var ett inslag i kursen gjorde man det bara. Jag har ett mycket bra ordförråd på spanska, och jag är säker på att det kommer ur alla romaner jag plöjt. Det är det som är grejen, man lär sig ord utan att man märker det, utan att man pluggar in dem. Ett råd jag brukar ge till personer som kämpar med ett nytt språk, är att försöka hitta en bok man själv läst och läsa den på det nya språket. Kan man innehållet går det ännu lättare att tillägna sig vokabulär, man har en del gratis när man vet hur boken ”funkar”.

I sommar har det varit en del debatt angående att skapa en litteraturkanon. Jag är både för och emot. Att vara emot är ganska lätt argumentsmässigt. Men det som talar för det, handlar någonstans om att på ett mer naturligt sätt ge dagens och framtidens elever en naturlig bas. Idag är skolan inte statlig (tyvärr) och det är ganska fritt att välja hur lägga upp skollektioner. Jag tror, som Kallifatides, att man får del av ett kulturarv om alla läser vissa verk, för man får då en insyn i landets framskapande. Jag är övertygad att förutom stort spanskt vokabulär så har alla dessa romaner jag läst, alla spanska klassiker jag tagit mig igenom, gett mig en bra bit av förståelse om det spanska samhället. Detta önskar jag mina barn med – både för svenskan, spanskan och katalanskan…

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar. Extremt rekommendabel!

De av er som hänger med i nyhetsflödet trots sommar och sol har kanske hört kritiken som kommit till kommunen i Södertälje med anledning av ett planerat byggande av en gruppbostad till personer tillhörande LSS (Lagen om stöd och service). Som jag förstår har kritiken kommit i samband med en ansökan om bygglov, där grannarna fått handlingar för eventuella synpunkter, ett vanligt förfarande.

Men, personer i Södertälje har uttryckt en oro som gör mig väldigt ledsen.  CItat: I mejlen till samhällsbyggnadskontoret framgår det att de protesterande fruktar att personer på LSS-boendet kan vara störande (”utåtagerande”), aggressiva och farliga. Så gott som alla säger att de fruktar att boendet ska drabba barnen. Att de ska bli oroliga, rädda eller komma till skada.

Det visar på stor okunskap, och det är tråkigt att vi inte har mer av inkluderande i samhället av personer som har utvecklingsstörningar. Om det vore fullständigt naturligt att arbetsplatser ordnade arbeten som en utvecklingsstörd skulle kunna ha, och vi dagligen mötte och lärde känna personer som bor på gruppbostäder – så kanske förståelsen skulle öka. Vi har mycket långt kvar i Sverige när det gäller att inkludera alla i samhället i det vanliga, vardagliga livet.

För bara några dagar sedan blev jag också helt perplex när jag hörde en vännäsbo uttrycka sig angående utvecklingsstörda personer genom att kalla dem för ”muppar”. Jag samtalade inte med personen i fråga, men satt så till att jag hörde konversationen. Jag frågade vad hen menade och hen bekräftade att hen menade utvecklingsstörda personer. Jag sa att jag inte ansåg det vara ett okej sätt att tala om dem. Personen i fråga gav en slags förklaring, men inte heller den kunde jag begripa. Det föreföll vara så att denna person visst kände till och hade kunskaper om personer med intellektuella handikapp. Ändå används ett mycket nedsättande språkbruk. Det kan förmodligen för vissa verka oförargligt, man menar inget illa (så sa personen i fråga) utan tycker att ”mupp” bara är ett ”praktiskt” uttryck. Jag anser att vi måste stå upp för allas lika värde alltid. Det gör vi inte genom att använda sådana ord, som man förmodligen aldrig skulle säga direkt till personen i fråga.

Med mer inkluderande, när personer som har intellektuella handikapp blir en naturlig del av vardagen, så kanske man bara betraktar dem precis som dig och som mig, eftersom de är precis som dig och som mig.

För jag hoppas att den kritik som vissa södertäljebor uttalade inte blir fallet nästa gång ett gruppboende ska byggas i Vännäs. Då blir jag ännu mer ledsen.

Jag är inte fotbollsintresserad. Jag ser gärna ett derby Barca-Madrid eller finalen i Uefa om Barcelona spelar, men det är också allt. Sonen tränar, och hade sina första fotbollsmatcher under Vän-cupen, DÅ var det däremot högintressant 🙂

Alltså såg jag inte EM-matchen Sverige-Danmark häromdagen. Jag tittade kanske de 10 första minutrarna, men det var allt. Däremot har jag tagit del av vissa kommentarer skrivna av unga, svenska män efter matchen. Jag måste säga att det var direkt plågsamt, tråkigt, ledsamt och framför allt kändes dessa uttalanden djupt kränkande.

Inte bara kränkande mot samtliga spelare i fotbollslaget, utan faktiskt också kränkande mot alla kvinnor i vårt land, och även alla män som inte avfärdar ett sportsligt misslyckande med grova sexistiska förolämpningar.

Detta är ett helt annorlunda språkbruk än vad som är fallet om ett manligt lag förlorar. Det är inte acceptabelt. Väldigt mycket av kränkningarna handlade om spekulationer om sexuell läggning. Det är särskilt obegripligt, vad har det med fotboll och sport att göra?

Folkpartiet är ett parti som länge kämpat för feminism och kvinnors rättigheter. Den nuvarande jämställdhetsministern var med och ändrade förutsättningarna för föräldraledighet under Bengt Westerberg. Jag hoppas att Folkpartiet ytterligare profilerar sig som det stora feministiska alternativet. Det behövs mer politik med stark jämställdhetsprägel, det blir så ofta så svidande tydligt…

Pär Hansson. Känner du till honom? Är du i min ålder – förmodligen. Han gick ett år över mig i skolan. Visst håller man hyfsad koll på de i Vännäs som är året över eller året under. I mitt fall hade vi också bitvis gemensamma bekantskapskretsar.

Men, oavsett om du minns Pär från skoltiden, vet du vad han gör idag? Vet du att han är känd? Vet du att han är en viktig kulturpersonlighet? En poet, som publiceras och är omskriven?

Det var ett mycket fint reportage om Pär i VK nyligen. Läst det! Ett citat från VK:

”Poetkollegan förkunnade (i en essä) att han var såväl rädd som fascinerad av denna människa (Pär Hansson), som till sin uppenbarelse såg ut som en senig fängelsekund, men samtidigt kunde utfärda känslomässiga avbrott i sina poesiuppläsningar – ”för att själva språket känts övermäktigt”.

När jag läste denna essä förstod jag att Hansson blivit en ”minor classic” i modern svensk litteratur. I dag är han en av få poeter som får sina böcker stulna från bibliotek. Ruckel är till och med så eftertraktad att den tryckts upp i piratutgåvor.”

Ruckel är en diktsamling från 1998 (Norstedts förlag). Enligt Minabibliotek.se ska det finnas tre exemplar på biblioteken i Vännäs/Vännäsby, så du kan låna den. Hans senaste diktsamling heter ”Vi plockar bär i civilisationen” och utgavs 2012. Den finns i ett exemplar på Bibblan i Vännäs, eller att köpa på diverse e-bokhandlar.

Foto: Markus Liam Karlsson, HD

Det har varit en artikelserie i DN om barnlöshet. En aspekt är ensamstående kvinnor som vill ha barn själva. Det är nu tillåtet, men har inte alltid varit en självklarhet. Numer får självklart också par av samma kön adoptera, något som heller inte varit självklart så väldigt länge. Lite mer på tapeten är surrogatföräldrar och par som får barn på detta sätt. Det är en komplicerad fråga på många vis, och något som debatteras, ofta på ett hetsigt sätt.

När jag på VK ser att en ”kändis” fått barn, så vill jag understryka att jag inte har en aning om på vilket sätt det skett. Men jag vet att det finns personer som får barn via surrogatmödrar idag i Sverige. Hur ofta det sker inom landet vet jag inte, men gissar att det är mycket ovanligt. Däremot har jag sett rättsfall angående hur man ska lösa faderskapsfastställdandet när barnet fötts utomlands och det finns DNA-test som visar att en svensk man är barnets biologiske far, samt har fått vårdnaden om barnet fastställt i landet där det fötts.

Oavsett hur man moraliskt bedömer frågan om surrogatmödraskap sker detta idag. Att slå ifrån sig och knappt vilja ta i frågan, det tycker jag är att göra det lätt för sig! Tidigare slog man ifrån sig angående rätten att adoptera som samkönade par och avseende provrörsbefruktning för ensamstående personer också.

Surrogatföräldraskap är ett faktum! Personligen är jag inte emot det, men ser gärna att man går igenom och klargör hur det ska hanteras. Sedan inte med det sagt att jag är odelat för heller.

Ja, då var det detta med sådant som man inte hittar i ett land när man flyttar från ett annat. Under åren i Katalonien var det sirap, ättika, sill, Bregott och lite annat som man saknade. Med åren blev fler och fler produkter tillgängliga där, främst via Lidl och liknande, samt genom IKEA.

Nästan värre var det med allt vi saknade i Vännäs vid tillbakaflytten! Nu har det – kors i taket – gått hela fem år, och även här har utbudet markant utökats. Nu kan vi till och med köpa färsk, ”riktig” korv i form av salchicas.

Den där svampen till gårdagens maträtt. Genom att kolla upp den på katalanska Wikipedia, hitta dess latinska namn och sedan söka det på vår Wikipedia tror jag att det är Vårmusseron. När jag läst om den, att den ska växa i ringar, på bördigt gräs, även i gräsmattor, så blev jag ju lite ”fejjen” när jag såg detta igår vid gräsklippning:

Vårmusseronen ska växa i ringar, vara vit med dragning mot rosa, och ha täta skivor.

Fast på nåt annat ställe står att foten ska vara kraftig. Och att den mest växer i Mellansverige. Och att den kan förväxlas med sommarmusseron (svagt giftig). Så – vågar jag äta detta eller inte? Ska gå loss med gräsklipparen eller skörda? Ellers fortsätta tillaga ”fricandò” med trattkantareller?

Idag har vi ätit en mycket typisk katalansk husmansrätt. Men, nötköttet bytte jag ut mot älgkött, och det jag tror är vårmusseroner (moixernons på katalanska) byttes mot trattkantarell. Detta att korsa olika influenser kallas cross-over.

Det blev riktigt bra, och då min katalanska svärmor är här, så fick jag ju verkligen en rättvisande åsikt om resultatet. Vårmusseronerna, förresten, återkommer jag till imorgon…