Själva tiden har blivit alltmer uppenbar för mig på senare år. Att tid är en vara vars tillvaratagande bör planeras har aldrig varit en issue för mig. Ett helt yrkesliv – som innehållit såväl fasta anställningar som egen verksamhet – har aldrig krävt att jag skulle använda mig av en almanacka. Allt – och då menar jag totti  – har jag haft i ett huvud som i sina undermedvetna verkstäder prydligt sorterat uppgifterna åt mig. Men nu när jag står i begrepp att bli pensionär tänker jag allt oftare på att jag skulle behöva en almanacka för pricka in allt jag ska göra. Jag hinner nämligen inte uträtta tillräckligt mycket under de få timmar som står till förfogande. Därmed vill jag inte tro att det är den tilltagande almanacksfascismen på jobbet utan mina egna insikter som påverkar mig.
Nä nu måste jag lägga av med det här tidsödande flumrandet och ta itu med att göra även denna dag minnesvärd.