Det blir inte lätt att komma tillbaka efter pensioneringen, det är ett som är säkert. Nu har det gått ett och ett halvt år sedan jag lämnade in jobbnycklarna och jag har ännu ingen klar bild av hur jag ska komma vidare. Problemet är att sätta upp mål för framtiden när jag nu lämnat framtiden bakom mig. Det självförtroende jag haft som yrkesman har tidigare kunnat spilla över på min fritid vilket på ett konstruktivt sätt berikat mitt liv. Jag har på senare år haft ett flertal pågående projekt att fylla fritiden med, men nu när inte yrkesarbetet längre finns där som primus motor fungerar inte denna tillvaro som tidigare. För att kunna leva ett någotsånär fullödigt liv måste jag försöka hitta nyckeln till varför lönearbetet var så viktigt för mitt välmående för att sedan jobba på att komma ur denna låsning. Och det räcker bevisligen inte med att agera som låtsasfotograf, låtsassnickare, låtsasmålare, låtsasskogsarbetare osv, det måste vara något jag av egen kraft bygger upp. Detta ”något” skulle kunna vara att försöka stänga åtminstone några av de bildningsluckor som gapar vidöppna i hjärnan.
Comebacken kommer därför förmodligen att göras inom något av de immateriella områden jag tidigare inte haft vare sig tid eller ork att ägna mig åt – utbildning. Och paradoxalt nog kanske det är helt logiskt i mitt fall att jag inmundigar min bildning på livets höst istället för i min ungdom. Jag är nämligen inte så säker på att livet blivit lika underbart omväxlande om jag valt en kanske enkelspårig akademisk bana istället för att tidigt i livet styra in på livets flerspåriga rangerbangård…
Gonatt!