Det stod mellan bössan och kameran i morse. Så här i efterhand ångrar jag inte mitt val. Jag tog kameran och kunde filma en tjädertupp, "inom håll" både för kamera och bössa. Hade inte kameran varit för tung tillsammans med tolvan hade det förmodligen kunnat bli en doublé. Bössan hade lämnats hemma och samvetet är vitt, jag nöjer mig gärna med att ha fått se mig mätt på bytet – denna gång.
Och kopplingen till den ståndaktiga oktoberklövern i slutet är dagens trisskrapning på TV4. Grattis till 20.000 i månaden i 25 år! Jag kom just hem när killen från Göteborg skrapade fram månadstrissen och där kan man verkligen snacka om klöver…
Gomorron!
Etikett: Brattsbacka
Den kris…
…som uppstod när sonens virke skulle fraktas hem från sågen i Nyåker slår det mesta. Fläktremmen behagade plötsligt lämna ekipaget utan att säga adjö, vilket gjorde att det krävdes många extra liter kylarvatten innan virket var hemma i Brattsbacka. Det blev lite Mad Max-känsla över denna kvällsaktivitet, så trots allt hade vi roligt.
Gomorron!
Sälgkrokodil
– Hur hamnade jag här?
Åldersnoja
När lyset i vedboden – som startas av en rörelsedetektor – plötsligt släcktes trots att jag jobbade med veden därinne drabbades jag av en besvärande åldersnoja. Hur långsamt rör jag mig nuförtiden när inte ens en hyperkänslig rörelsedetektor märker av mina krumbukter?
Jag saknar Botniabanan
Jag saknar den stillsamma färden i 200 km/timmen in till jobbet på morgnarna.
Jag saknar det stumma och kravlösa umgänget med övriga morgontrötta resenärer som plikttroget väntat på perrongerna i Övik, Husum, Nordmaling och Hörnefors.
Jag saknar att sitta på tågets högra sida och se ljuset från den tidiga morgonsolen stiga upp i kustbandet någonstans mellan Kråken och Sörmjöle.
Jag saknar rulltrapporna.
Jag saknar morgonpromenaden mellan Umeå Östra och jobbet.
Jag saknar tryggheten att alltid ha resan betald en månad i förväg.
Jag saknar månadsbiljetten när jag nu tvingas punga ut med cirka 967 kronor i veckan enbart på bensin till bilen istället för resor tur och retur Nordmaling-Umeå till det i sammanhanget facila priset av 1230 kr/månad.
Jag saknar att få göra tummen upp när folk på jobbet frågar mig hur det är att pendla med Botniabanan.
Men så länge det inte finns ett seriöst företag som klarar av att sköta en av de viktigaste logistiska uppgifterna i sitt uppdrag, dvs att resenärerna ska slippa stå på varandra under färden kommer jag även fortsättningsvis att ta bilen till jobbet, all saknad till trots.
För vad jag verkligen inte saknar är att gungande att stå ihoptryckt bland jobbsvettiga resenärer i halvtimme på 16.20-turen från Umeå Östra till Nordmaling efter en lång arbetsdag!
Gomorron!
”En äkta böll”
har blivit ett talesätt här i huset. Uttrycket härstammar från 1930-talet och kom till när en flicka i byn fått en present från en släkting i Amerika. Det var ett halsband och flickan ville förstås ha det på sig i skolan för att imponera på sina klasskamrater. Men ack så fel det blev. Avundsjuka klasskamrater började omedelbart att reta henne för halsbandet som bestod av en kula i en silverlänk. Flickan tog mycket illa vid sig av detta och till slut kunde hon inte hålla tillbaka sina tårar utan skrek storgråtande till sina missunnsamma klasskamrater: "Mamma ha’ sagt att hä’ ä’ en äkta böll!"*
Gomorron!
*Mamma har sagt att det är en äkta boll!
Lövens vita bukar
I den nordliga vinden tvingas högra vägkantens löv oblygt visa upp sina vita magar medan vänstra sidans ödmjukt bugande buskridå stannar kvar i mörk anonymitet.
Gomorron!
AC358 – The Road of a Thousand Ponds*
Ordet pendling har fått en ny innebörd för mig den senaste tiden. Känslorna för Botniabanan har nämligen svallat mellan ett djupt missnöje och ren och pur eufori. Nu är dock måttet rågat – att sitta och bresa med Iphonelurarna över huvet på resan till jobbet varje morgon är dock en fantastisk upplevelse. Men – att stå och gunga mellan eftermiddagssvettiga kontorister och studenter en halvtimme varje eftermiddag förtar med råge denna eufori. Detta även om man jämför med att sitta med krampande fötter på pedalerna mellan små dammar, långsmala och ibland gräsbevuxna sprickor på vägen mellan Brattsbacka och Gräsmyr.
*AC358 – De tusen dammarnas väg
Gomorron!
Kanonhelg!
Regn, regn och åter regn. Att som jaktledare och biträdande hundförare promenera över surmyren i ösregn – kan det vara KANON? Joho då, det ÄR kanon och en upplevelse som inte kan fås för alla pengar i världen. Jag tror inte ens Bill Gates någonsin kommer att kunna uppleva hälften av den lycka jag känner när allt som omger mig ligger i fas med mina sinnen.
Att ostörd få vistas ute i den älskade skogen tillsammans med jaktkamrater en hel weekend tillhör mitt livs oskattbara höjdpunkter. Dessutom är jaktmomentet enbart den krydda som fulländar upplevelsen.
Om höstpromenaden kan liknas vid en god bulle är älgjakten en mumsig semla.
Gonatt!
Hösten är här
Idag har jag ägnat mig åt att filma höstens ankomst så som jag ser den, dvs via hur djuren beter sig när sommaren kastat in handduken. Och apropå det så har vi tvättat badhanddukarna för sista gången i år. Kallstenen gick nämligen i Bergsjön under förra veckan och därför fick badandet ett abrupt slut. Vattentemperaturen som stadigt legat på 18 grader under sensommaren har plötsligt sjunkit under 15-gradersstrecket och då är det ajöken med baderiet. Av årets snöfria årstider återstår nu bara älgjaktsperioden innan skidor och skoter ska fram.
Hade jag råd skulle jag vilja lååångpendla mellan Brattsbacka och och någon liten by i Eldslandet eller i södra Chile och få uppleva de snöfria årstiderna två gånger om året. Snö och kyla är inte min cup of tea. Inte extrem värme heller för den delen. Området söder om Nice och norr om exempelvis Buenos Aires går bort för min del.
Nej, nu är det dags att lägga ner för idag, så…
Gonatt!
Senaste kommentarerna