Läser just att Andy Williams gått bort. Han var min första stora idol och jag tyckte (och tycker fortfarande) att hans mjuka sångröst är helt bedövande vacker. Och trots att perspektiven vidgats en del sedan 1960-talet behåller hans version av Moon River fortfarande en plats i musikminnet. The Andy Williams Show gick på TV och var förmodligen en av de första shower som nådde det nyfödda mediet i Sverige.
Frid över hans minne!
Det som förvånade mest när man återsåg sin gamla idol i TV-dokumentären häromkvällen var den fluffiga hårmanen. Jag undrar just jag..?
Tillsättandet av ny ordförande i socialdemokratiska partiet är tydligen en riksangelägenhet trots att partiet enligt en samstämmig högerkör tydligt marginaliserats. När moderaterna byter ordförande säger det bara "plupp" och så dyker en ny MUF-mupp upp. Men när sossarna ska byta upp sig avlöser tidningarnas opinionsundersökningar varandra. Dessutom har kvällspressen har samma koll på de mer eller mindre sannolika partiledarkandidaterna som de har på Idol- och Let’s dance-deltagarna – och då talar vi spaltmeter.
Kan det vara så att Sverige egentligen är ett socialdemokratiskt land och det vi kallar "politiska partier" enbart är socialdemokratiska fraktioner? Utlänningar ser då ingen skillnad på tillståndet i vårt land före och efter valet 2006. Och sanningen att säga gör inte jag det heller, den nedrustning av välfärdssverige som nu kulminerar var sedan länge initierad av Göran Persson och hans föregångare. Alliansen har egentligen bara speedat upp utvecklingen mot ett mer segregerat samhälle och det gör säkerligen ingen skillnad vilken socialdemokratisk koryfé i övre medelåldern som än får partiledarrollen i SAP. Så jag vidhåller mitt förslag; utse två unga chosefria och förhoppningsvis otröskade påläggskalvar till partiledare och gör en restart på moderbolaget (S). Dotterbolagen (M, C, MP, FP, V, KD och SD) får gärna återgå till att irra omkring i den öken som kallas opposition.
När jag var på väg att storkna pga TVns hyllande av alla tänkbara vinnare från Idol-Jay till de utsedda TV4-vardagshjältarna som sedan avlöstes av en fisförnäm kungahusbeskyddare som tillsammans med 4-ans vin-Frippe berättade om vett och etikett på krogen tittade jag ut genom fönstret. Det jag såg genom mitt vardagsrumsfönster gav ett välgörande perspektiv (bilden) på de digitala hyllningshajparna i TV-rutan.
Vi som har förmånen att bo i denna oas är planetens verkliga vinnare – bättre än så här finns inte!
Gomorron!
P.S. Tyvärr räcker inte solvärmen för att bränna vingarna på de upphöjda amatörsångarna i EMD som just nu avlivar Coolios Gangstas Paradise å det grymmaste. D.S.
Jag fick plötsligt en känsla av att ha lyckats komma rätt i kryssandet bland kobbar och skär i TVs farvatten när Idols första del avslutades. Hade tänkt ta routen fram till del 2 av Idol via ettans Nobel-pretto men hamnade i tvåans Engelska trädgårdar. Pulsen sjönk omedelbart till strax under viloläge och nu drömmer jag om kommande sommar och all skön grönska. Man får ju en del tips av att se programmet vilka snabbt förvandlas till idéer för sin egen "trädgård". Problemet är bara att när chocken kommer över att befinna sig i den helt omslutande grönska som flera månader varit vit inte hinner släppa förrän det blivit för sent att påbörja större trädgårdsprojekt. Så det skjuts väl som vanligt fram ytterligare ett år…
Idolfinalen har inte börjat riktigt än men vinnaren har redan presenterats (den moraliske alltså). A Beauliful Day med denne gotlänning vid stämmorna är min vinnarlåt. Nu kan jag lugnt kryssa mellan 4an och ettan i kväll.
Det blir allt svårare att koncentrera sig på en enda begivenhet på kvällarna. Just nu upptas jag av fyra fixpunkter, varav tre är TV-program: Idol, störtloppet för damer och fotbollsmatchen Lazio-Inter i Serie A. Till råga på allt kan jag inte låta bli att ha Bob Hanssons sjungande skånska prosa i IPhonens hörlurar. Ibland får jag för mig att anledningen till att jag hela tiden måste ha flera saker på gång beror på skräcken för att plötsligt dö.
Men förklaringen är nog mer prosaisk – hoppsan nu gjorde Lazio mål! – jag är helt enkelt uttråkad. Livet är så förbannat klart; ungarna är utflugna, morsan och farsan är borta, jag har provat det mesta i yrkesväg och lever ett lugnt och lyckligt liv. Kan det verkligen vara så att det är det sistnämnda som är problemet?
Ett turbulent liv där stor frustration blandats med många egotrippande verksamheter har avlösts av en kravlös tillvaro där kickarna kommer från musik, böcker och TV-program. Är det sånt som ska få dominera tillaron framöver eller finns det någon meningsfull sysselsättning även för en som anser sig ha "gjort allt"?
Förresten, jag har fortfarande fyra grejer som distraherar mitt spretande medvetande just nu trots att jag även bloggar. Bob Hansson får nämligen tillfälle att vila sin skrovliga stämma. 😉
Jaaa! Det var ett tag sedan – men nu ringer jag. Idol-Olles första låt var bara bäst!
Senaste kommentarerna