and still ticking. Under drygt 63 år har nu mitt arma hjärta pickat över 2 miljarder gånger. Men verkningsgraden har minskat betydligt de på senare år. Skulle tro att den ligger på ca 70% av vad den var bara för ett par år sedan. Då orkade jag vara i farten hela för- och eftermiddagar plus kvällar med sysslorna här hemma (ved, smärre reparationer, lite röjning osv). Denna sommar räcker musten bara halva eftermiddagen, eftermiddagskaffet utgör för det mesta slutpunkten på arbetsdagen.
Däremot har andra sinnen gått anner vägen. Färgseendet och hörseln har fått en renässans. Jag stannar nuförtiden ibland upp mitt i arbetet och bara njuter. När verktygen tystnat och hörselskyddet åkt av blir det nämligen knäpptyst. På avstånd kan jag kanske höra en skrikande torn- eller lärkfalk och ibland även de tranor som häckat i närheten. Tystnaden och fågelsången inramad av den kolgröna sensommaren som nu smyckats med rosor, blåklockor och andra sent blommande växter får mig att glömma tid och rum.
På det finurliga sättet kompletterar kropp och själ varandra. När hjärtat börjar bli slitet och behöver gå ned i takt hjälper själsförmögenheterna till genom att ta ett steg framåt. Pulsen avtar för en stund och det arma hjärtat får därmed "minuter".
P.S. Nu har det tillkommit ungefär 880 slag sedan jag började med detta nonsens. Pulsen ligger på 98 slag/minut för tillfället. För tyvärr kräver även hjärnkraft sin tribut…