Det sitter fortfarande som en liten plita i huvet, irritationen över den oborstade man som häromdagen uppehöll vid en dikeskant intill vårt hus. Egentligen var det två för mig helt okända människor som höll på med något som jag inte bett dem om, den andra personen var dock lite mindre och syntes knappt i åkern. En stor brun SUV (från Hertz) stod på infarten och paret verkade ha varsin digital mojäng i handen.
Med en stor portion nyfikenhet och en lite mindre portion irritation gick jag ned till dem för att fråga vad de höll på med. Och trots att jag ställde mig ca en meter från mannen iddes han inte ens lyfta på blicken och hälsa utan fortsatte lugnt med sitt pickande på instrumentet. När jag slutligen kände mig tvingad att trots allt säga något sa jag med återhållen irritation: Hej, vad gör ni här? Svaret kom snabbt och utan att mannens tydliga irritation hölls tillbaka: Vi är från EU!
Så trots att tjänstemännen uppehöll sig mitt framför mitt hus, parkerade på infarten till min åkermark samt att de inte var föranmälda ansåg de sig inte vara skyldiga att svara på min högst relevanta fråga. (Till saken hör att min mark slås och underhålls av traktens enda jordbrukare och det är naturligtvis därifrån ansökan om EU-bidrag emanerat.)
Detta är dock en i sammanhanget irrelevant omständighet. De allsmäktiga tjänstemännen "från EU" borde få lära sig hur fältarbetare ska uppträda när de utför sitt arbete i folks omedelbara närhet. Så betungande kan en hälsning trots allt inte vara. Det är som bekant rätt glest mellan oss fastboende här ute i spenaten.
Gomorron!