Längtan och saknad

Idag känner jag ledsen, gråtfärdig och inte alls till freds av någon anledning. Jag är en rätt så känslig och tänkande kvinna så jag brukar vara duktig på att undersöka själen för att reda ut vad det är som stör mig. Men jag har inte hunnit sortera ut exakt vad det är som är kärnan till min vemod den här gången.

Det  har faktiskt varit mycket de senaste veckorna – stressigt på jobbet, för lite tid hemma, alldeles för mycket dålig nyhet i tidningarna och nyhetssändningar och en känsla att jag inte har tillräckligt kontroll över min tid och mitt liv just nu. Men det finns en sak till som jag tror kommer att visa sig är huvudanledningen till min nuvarande vemod. Jag menar nämligen såväl oro som längtan för mina vuxna barn.

Trots mitt härliga liv här i Sverige är det inte alltid lätt att nästan ständigt ha ett kluvet hjärta med den ena delen i Sverige och den andra delen i Michigan. De här kluvna känslorna blir dessvärre betonad under jul eftersom jul är just den årstiden när familjen bör komma först. Det är förstås skönt att vara tillsammans med min svenska familj under jul men samtidigt känner jag mig sorg över att möjligheten att fira jul med mina egna kött och blod har dessvärre inte skett sedan 2000.

Mina vuxna barn är inte världens bästa på att hålla kontakt med mig. Jag ringer, skriver, skicka presenter och även emellanåt pengar till dem för att visa dem stöd, intresse och kärlek trots min fysiska frånvaro i deras liv. Men kommunikationen blir aldrig ömsesidigt och det gör ont.  Den eviga frågan för mig är vare sig eller inte jag förtjänar sådan behandling av dem p.g.a. av mitt val att flytta till Sverige. Eller har jag helt enkelt uppfostrat otacksamma och tanklösa barn? 

Nej, jul är inte alltid automatiskt fylld med glädje, kärlek och ro.