Så nära men ändå så långt bort

Idag har vi varit i USA exakt en vecka och jag har kommunicerat med och träffat min väninna Nancy betydligt fler gånger än jag har fått kontakt med min dotter Angela!  Angela och hennes sambo har  tre telefoner men hon svarar på ingen av dem när jag ringer!

Jag lyckades lite bättre igår att nå Angela via SMS. Hon bor nuvarande i Chicago och jag ville veta vilka av de närmaste dagarna vore mest lämpligt för oss att köra dit (18.5 mil) för att hälsa på. Jag skickade några SMS men det enda svaret jag fick var en uppmuntran att ringa senare. Det skall jag göra snart, men det känns förstås tveksamt om hon kommer att svara telefonen!

Min son bor betydligt närmare (c:a 5 mil) men ändå har vi träffats bara en gång än så länge. Vi brukar kommunicera rätt så ofta via Facebook, men Facebook här är otroligt seg så det går nästan inte alls att använda den! Han jobbar heltid så jag vill inte störa honom för mycket under veckodagarna. Men han har inte precis ansträngt sig för att kontakta mig heller trots att han har en av de där väldigt utvecklade "I-Pod" telefonerna!   

 Jag måste kanske skylla mig själv eftersom jag flyttade ifrån dem till Sverige. De är troligen så vana med att jag normallt inte finns "tillgänglig" att de har svårt att komma ihåg att jag (och Kalle) är här och ivrig att träffa dem. Jag förstår att de är upptagna med sina egna liv och att det inte alltid ät lätt att prioritera mamma. Men eftersom vi har bara 4 veckor till "over here" känns det verkligen frustrerande att vara så pass nära mina barn men ändå ganska långt bort.