Kalle är utomhus just nu jobbar hårt med olika projekt i 36-graders temperatur. Han är beundransvärt duktig eftersom han inte är rädd för att anstränga sig och bli svettig med tungt arbete. Jag kunde inte klara av att äga och sköta om en sådan stor sommarvilla utan honom!

På grund av min förkylning har vi tillsammans bestämt att jag bör stanna kvar i huset och syssla med lättare saker såvitt jag orkar. Men arbetet som jag har utfört idag är också rätt så tungt i ett annat avseende – känslomässigt. Semestern är dessvärre nästan slut så jag har börjat "ta oss ur" USA för detta år. Vi åker tillbaks till Sverige nu på torsdag.

Jag har bokat "farvälbesök" hos mina barn och våra bästa vänner John och Nancy på onsdag. Jag har förberett pengar för att kunna överföras från mitt Swedbank-konto till mitt konto här i USA  för att kunna betala diverse månadsvisa räkningar angående Riverside-huset. Jag har ringt för att avbeställa sophämtningen och telefontjänsten på måndag.

Det känns trist att tiden här hemma i USA är slut. Jag brukar bli lite deppad och t.o.m. lite gråtfärdig medan vi packar våra reseväskor för att åka till O’Hare-flygplatsen. Men någonting magisk brukar hända någonstans halvvägs över Atlanten mot Sverige varje år. Jag brukar börja se fram emot allt som väntar mig i Sverige – vänner, musik, mitt jobb och den vackra svenska sommaren. Ja, ja… det här kommer att bli bra.

Jag började för tre dagar sedan känna att jag höll på att bli förkyld men jag försökte strunta i känslan. Men förkylningen slog riktigt till igår och jag minns inte när jag sist mådde så fruktansvärt dåligt. Jag hade feber, en fruktansvärd huvudvärk och ont i ledarna. Den här förkylningen hamnade mestadels som vanligt i bröstkorgen (bronkit) som gjorde att jag hårt och ofta hostade. Varje gång jag hostade kändes det som om huvudet skulle explodera med smärtan!

Min man tror inte alls på medicin. Han tycker att amerikaner är lite löjliga för att vi äter medicin så snart vi känner det minsta symptomet av en blivande sjukdom. Jag håller med honom till en viss mån och jag försöker undvika äta medicin. Men jag mådde så hemskt dåligt igår kväll att jag bad honom att gå på den lilla närbutiken för att köpa en speciell medicin som heter NyQuil mot mina symptom.

Bara 15 minuter efter jag åt medicinen började jag må bättre. Jag vet att medicinen inte botar sjukdomen utan den bara lindrar sympomen. Min bronkit-förkylning orsakades av en virus och jag vet att det är bara kroppen som kan hantera ett virus. Men tack vare medicinen fick jag sova bra och jag tror att de flesta vet att bra sömn är avgörande för att återhämta sig när man är sjuk. Jag tror – och hoppas – att Kalle nu förstår lite bättre hur medicin kan ibland vara hjälpsam.

En väldigt positiv ändring som vi har märkte här i USA är att vissa kedjerestauranger har börjat erbjuda minskade portioner! Än så länge är det bara några av rätterna på menyn som erbjuds en minskad portion på men det är definitivt ett steg åt rätt håll.

Kalle och jag har beställt den minskade portionen några gånger och blev tillfredsställande mätta vid vissa restauranger men ibland blev de minskade portionerna ändå lite för mycket vid vissa andra restauranger. Enligt det som jag har läst var det Michelle Obama som är inspirationen och drivkraften bakom den här kampanjen för att uppmuntra restauranger att erbjuda minskade portioner. Jag är faktiskt imponerad!

Ni som också läser min mans blogg vet redan att vi befinner nu oss nu i norra Pennsylvania. Vi körde från Harrisburg igår och har sovit över i en gullig liten stad som heter Wellsboro. Vägen hit var inte precis "raka spåret" utan vi fick köra på flera olika små traffikleder för att komma fram. Alla dessa olika vägar påminde mig om en rolig historia:

En polis stoppade en bil för att föraren som var en gammal tant körde alldelels för långsamt. När polisen frågade varför hon körde så sakta svarade den gamla föraren – "eftersom hastighetsgränsen ju bara är 15!" Polisen förklarade för tanten att numret 15 var namnet på traffikeleden och inte hastighetsgränsen!

Polisen lade plötsligt märke till de tre andra tanterna som satte i baksätet på bilen. De såg helt skräckslagna ut så polisen frågade föraren – "Vad är det med dem?" Föraren svarade – "Jo, vi har precis lämnat highway nr 198!"

Jag har inte haft – eller snarare inte tagit mig tiden för att skriva ett blogginlägg sedan vi körde iväg till vår resrunda här i Pennsylvania. Den största anledningen varför jag har tid just nu är att vi vill besöka det nationella inbördeskrigsmuseet innan vi åker från Harrisburg. Vi  fördriver därför lite tid på hotellet eftersom museet inte öppnar förrän om drygt en timme.

I hotellobbyn finns det massor av broshyer som försöker locka fram turisterna till olika mål varav de flesa är enligt vår åsikt bara turistfällor. Med vissa undantag (liksom museet idag) vill vi uppleva det som gör Pennsylvania speciell d.v.s dess vakra natur – särskilt de vakra bergen. Men nu är det dags att sluta detta och åka till museet. Hej så länge!

Vi nådde Pennsylvania idag men knappt det – bara några mil inuti statsgränsen. Vi har hyrt ett rum på hotellkedjen "Red Roof Inn" i en liten stadsdel av Pittsburg som heter Cranberry. Den unga tjejen som checkade in oss hade aldrig sett ett svenskt körkort förut så hon blev riktigt förbluffad men tyckte att det var häftigt!  Men en anna tjej bakom incheckningsbänken nämnde att hon hade checkat in ett svenskt par före veckan! Världen är liten!

Imorgon skall vi åka vidare till Gettysburg där vi troligen skall stanna minst en hel dag och kanske två dagar beroende på hur många sevärdigheter finns där. Att ha friheten att göra precis som vi vill utan ett "fastschema" är för oss det bästa med våra årliga resor "någon annanstans" i USA.

Men min resekamrat har lagt sig så det är dags att jag göra det samma. God natt och samtidigt god morgon!

Här kommer en annan "snabbis" eftersom jag egentligen borde hålla på med förberedelserna till resan till Pennsylvania. Men jag ville inte göra er som tålmodigt har väntat på bilderna på butikerna (m.m.) som jag glömde bort på ett tidigare blogginlägg. Därmed här kommer resten av turen runt Riverside:

Bensinmacken, som finns vid infarten till motorväg nr I-96.

Skylten utanför brand- och polisstationen

Brand- och polisstationen

En mycket speciell butik som heter "GAGA", som står för "Gifts, Art, Garden, & Antiques" ( presenter, konst, trädgård och antik).

Men nu måste jag sluta detta. Stackars Kalle jobbar hårt med att bl. a. klippa gräsmatten innan vi sticker iväg mot Pennsylvania och han kommer säkert att bli besviken om jag inte snart är klar med min del av förberedelserna till dagens äventyr! Men vi kommer bägge två att blogga mer under Pennsylvania-resan eftersom vi kommer att ta laptop-datorn med oss.  Hej så länge!