Tillämpningar av perspektivmodellen

Efter ett långt uppehåll så tänkte jag nu skriva några ord om min perspektivmodell som jag pratat om i tidigare inlägg, och visa några tillämpningar av den. VK har ändrat gränssnittet för bloggen, och bilderna har därför blivit länkar till en större version, men jag hoppas ni kan ha överseende med detta.

Skoldebatten
I skoldebatten idag så pratas det ganska sällan om eleverna och deras motivation och förutsättningar att klara skolan. Jag tänkte här försöka tillämpa modellen jag presenterat tidigare och bidra i debatten.

Vi börjar med att rita upp en skala, med det värsta i ena änden, och det bästa i andra änden.  Denna skala är alltså relativ, samma absoluta händelse hamnar alltså på olika platser på skalan beroende på perspektivet. För att illustrera detta så tänkte jag ta två exempel, ett från mitten av 1900-talet (säg 1950), och ett från idag.

1950 var barnaga inte olagligt (förbjöds på 70-talet), barn arbetade i hushållet, t.ex. vid slåttern på somrarna, eller hemma på olika sätt. Folk var (i min naiva bild iallafall) också fattigare, med mindre boendeyta, färre resor, färre nöjen osv.

2014 så har vi flyttat upp en bit på skalan, men den har fortfarande en ”värsta” och ”bästa” ände. Barnaga är idag förbjudet sedan 40 år och finns inte ens med på skalan, och i curlingsamhället så hjälper barn knappast till i den omfattning som de gjorde förut. Nu får barnen skjuts till skolan även om det bara är 500m, medan på 50-talet kanske man fick gå flera kilometer varje dag. Och så vidare, och så vidare.

Bredden på skalan i absoluta mått, om man nu kan prata om dessa upplevelser i absoluta termer, har alltså blivit smalare. Att göra läxor, räkna mattetal och skriva och läsa, som faktiskt innebär lite jobb, har flyttat längre åt den vänstra, ”värre”, delen av skalan. Inte konstigt att dagens unga blir skoltrötta, istället för att vara tacksamma för att de överhuvudtaget får gå i skolan.

Rasism

På samma sätt kan man tala om rasism. Perspektiven på vad rasism är har smalnat av betänkligt, och idag kan man prata om hyperkänslighet, percis som  Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet skriver om i en debattartikel på Svenska Dagbladet
Idag kan till och med en pepparkakegubbekostym anses vara rasistiskt.

Som man kan se på skalan så fanns i mitten av förra århundradet verklig rasism, i form av t.ex. nazi-tyskland och apartheid. Ifall någon hade sagt att en pepparkaksgubbe eller en chokladboll skulle vara rasistisk skulle den personen blivit utskrattad.

I det naiva curling-Sverige 2014 ser dock bilden annorlunda ut. Apartheid och Nazi-tyskland finns inte på skalan, och en chokladboll kan inte kallas något annat än chokladboll, och till och med en oskyldig barnkostym på lucia kan anses rasistisk. Perspektiven har alltså smalnat av väsentligt, och jag kan inte annat än hålla med professorn och konstatera att vi lever i ett samhälle med hyperkänslighet mot rasism.