Som ni kanske vet vid det här laget så håller jag på analysera Klas Eklunds bok Vår ekonomi. Han skriver (sid 36):

"Kalkylen bör vara så fullstandig som möjligt och avspegla alla intäkter och kostnader."

 "Så fullständig som möjligt"? Så det är godtyckligt hur fullständig den bör vara? Kan man strunta i kostnader man inte gillar?

Sen så är det knappast så systemet fungerar, snarare tvärt om.

Den som lyckas få med så få kostnader som möjligt i sin balansräkning vinner.

Några exempel (Ceteris paribus, eller antagandet om "allt annat lika" på flashigt ekonomspråk, gäller):

Det land som lyckas överlåta kostnaderna för stenlunga på sina kolgruvearbetare, i form av förkortade liv, kommer att producera kol billigare och därmed stärka sin konkurrenskraft.

Det företag som lyckas lägga över kostnaden för blöjbyten på patienterna, i form av att ha på sig blöjor fulla med **** längre, får driva äldreboendet.

Det företaget som erbjuder bärplockarna minst, t.ex. i form av boendestandard, har högst marginaler.

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

Denna listan kan göras nästan hur lång som helst. Att säga att kalkylerna bör (normativt förresten) vara så fullständiga som möjligt är antigen en naiv och okunnig önskedröm, eller en medveten skönmålning och fina ord.

Här fortsätter min analys av Klas Eklunds Vår ekonomi. Han skriver:

"Mot denna bakgrund — rationella beslutsfattare, som möter stigande marginalkostnader och fallande marginalintäkter och marginalnyttor — kan vi formulera en beslutsregel för rationella val: Utbytena i ekonomin ska genomföras så att marginalkostnaden i varje enskilt fall blir exakt lika med marginalintäkten. Man bör alltså öka resursinsatsen ända tills den sist insatta resursenheten ger exakt lika mycket i avkastning som den kostar i uppoffring. Detta illustreras i figur 2.3. Så länge marginalnyttan eller marginalintäkten av en viss transaktion eller resursinsats är högre än marginalkostnaden, lönar det sig att sätta in mer resurser eller fortsätta utbytet. Det gäller oavsett om frågan gäller hur många äpplen vi ska äta, hur många timmar vi ska arbeta över eller hur många miljoner som ska satsas på ett visst investeringsprojekt. "

Ekonomi sägs vara en positiv vetenskap, och inte normativ. Att vara normativ innebär att man säger hur det ska eller bör vara. Hur många normativa påståenden kan du hitta?

"Så länge jag tycker att jag får ut mer av att äta ett äpple till än vad äpplet kostar mig, sålänge ökas min totala nytta av att jag fortsatter att äta äpplen."

"Så länge jag tycker att ersättningen för övertiden är större än uppoffringen att jobba extra, ökas min totala nytta av extraarbetet."

"Så länge marginalintäkten av investeringen överstiger kostnaden för investeringen ska investeringsprogramrnet drivas vidare."

"Så länge värdet av de nyanställdas marginalprodukt överstiger lönekostnaden ska företaget fortsätta att nyanställa. "

"Om avkastningen däremot är lägre än uppoffringen, lönar det sig att minska de insatta resurserna och skära ned verksamheten i fråga."

"Om jag inte tycker äpplena är värda priset och om jag tycker att uppoffringen att arbeta extra är större än övertidsersättningen, då bör jag sluta äta applen och dra ned på övertidsarbetet."

"Om företagets investeringskostnader (till exempel räntan på de pengar det lånar för att investera) är högre än marginalavkastningen och marginalproduktens värde inte täcker lönekostnaden, så ska det skära ned sina investeringaroch minska antalet anstallda."

Maximera marginalnyttan bör man – annars dör man! Eller hur var det nu? (Ironi) Hursomhelst ser vi ovan 7 olika påståenden som radas upp efter varandra i boken för att indoktrinera läsaren i att maximera marginalnyttan – många (alla?) av dom är normativa.

Vidare står att läsa:

"Slutsatsen är att den totala avkastningen i form av nytta eller vinst — som kan antas vara det som rationella individer och företag strävar efter — når sin högsta nivå när avkastningen av den sist insatta resursenheten är exakt lika stor som uppoffringen att avstå denna. I figur 1.3 är detta den punkt där den stigande marginalkostnadskurvan och den fallande marginalintäktskurvan skär varandra. Upp till den punkten bör resursinsatsen (eller övertidsarbetet eller konsurntionen av äpplen, eller vad det nu är analyseras) ökas, därefter bör den minskas. Men konsumenten spenderar ju inte bara sina pengar på en enda vara, utan på flera. Hur ser beslutsregeln ut då? Hur ska konsumenten välja mellan olika varor? Vad är det som avgör i vilka proportioner hon kommer att konsumera olika varor och tjänster? Och hur ska företaget välja mellan olika alternativa investeringar? Svaret följer direkt av det ovanstående. Maximal nytta får konsumenten om hon ser till att marginalintäkten per satsad krona är den samma för alla varor. Det gäller alltså att göra sina inköp så att nyttotillskottet för den sista enheten är lika stort överallt. Innebörden är att människor ska spendera sina pengar så att utbytet av den sist satsade kronan blir lika högt för alla varor. Det är något som vid närmare eftertanke är ganska självklart. Om man inte gjorde så — om vi i stället skulle fördela inköpen så att det nyttotillskott vi får från en viss vara är mindre än det vi får från en annan — så har ju resurserna använts på ett sätt som ger mindre total nytta än vad de skulle kunna ge. Nyttan kan då nämligen ökas genom att vi spenderar mindre på den vara vi bara får ett litet nyttotillskott av och i stället köper mer av den vara vi tycker bättre om. Den konsument som vill maximera sin totala nytta kommer då att omfördela sina resurser just på det sättet — och det kommer hon att göra ända tills nyttotillskottet blir lika stort för de respektive varorna. Beslutsregeln för att konsumenterna ska nå maximal nytta är alltså att de ska se till att det marginella utbytet blir lika stort för alla varor och tjänster. Precis samma regel gäller för företagen när de ska välja mellan olika investeringsalternativ eller produktionstekniker: De ska investera så att marginalavkastningen blir densamma för alla projekt. Om alla beslutsfattare i hela ekonomin följer den regein, då blir produktionen och den totala nyttan så stor den kan bli. "

"För att välståndet i ekonomin ska bli så högt som möjligt gäller också att bytena — av behovstillfredsställelse mot uppoffringar — ska ske med så små friktioner som möjligt. För att medborgarna, företagen och myndigheterna ska kunna fatta korrekta och rationella beslut måste de ha tillgång till god information om kostnaderna för och konsekvenserna av sina respektive val. Kostnaderna för att samla in informationen och för själva utbytet — de så kallade transaktionskostnaderna — bör vara låga. Ju högre transaktionskostnaderna är, desto mindre effektivt sker utbytet. Det betyder att det är en viktig uppgift att se till att transaktionskostnaderna är låga, informationen god och att utbytet på marknaderna fungerar smidigt."

Detta avsnittet är alltså fullt med normativa påståenden och är som jag ser det ett led i att vagga in läsaren i det neoklassiska ekonomiparadigm vi befinner oss i idag. Men detta är inte det värsta. Detta i sig gör mig inget – folk måste ju få tycka olika. Det värsta enligt min mening är ekonomer tror att dom inte är normativa, vilket de ju klart och tydligt är! Hela den ekonomiska läran har på denna punkt mycket dålig självkännedom. Och då tycker jag det är konstigt att ekonomer ofta hamnar på ledande positioner; god självkännedom är en viktig egenskap hos en bra ledare – och självkännedom och självrannsakan är knappast en av ekonomernas paradgrenar.

En av den ekonomiska lärans viktigaste teori handlar om relativa fördelar. Vad är då relativa fördelar? Såhär står det i boken som jag håller på att kritiskt granska; Klas eklunds Vår ekonomi:

"Relativa fördelar
Ekonomi handlar således om val: mellan produktion av olika varor och tjänster, mellan olika produktionsteknik, om hur vi som människor ska använda vår tid. Begreppet alternativkostnad är till stor hjälp för att kunna göra de val som ger den högsta effektiviteten. Högsta möjliga produktion givet de resurser som står till buds uppnås nämligen om producenterna fördelar arbetet mellan sig så att den totala alternativkostnaden minimeras. Egentligen är detta ganska självklart. Människor och företag har olika kompetens och olika resurser. Ett lantbruk med vida gräsbevuxna ägor har andra förutsättningar än ett med mindre men bördigare mark. Det ena har antagligen lägre kostnader för att producera säd, medan det andra har lägre kostnad för att producera kött. I stället för att båda blir självförsörjande med både säd och kött, kan den totala alternativkostnaden minskas om det ena lantbruket koncentrerar sig på säd och det andra på kött, och de därefter byter överskot ten sinsernellan. Det ger högre total produktion — och därmed en högre konsumtion och ökad materiell standard — för ekonomin som helhet. Detta gäller även om det ena lantbruket skulle vara effektivare i både kött och sädesproduktionen. Så länge alternativkostnaderna skiljer sig åt kan den totala produktionen ökas genom specialisering och handel. Den viktiga poängen här — och en av de viktigaste insikterna över huvud taget i ekonornisk teori — är att det inte är den absoluta fördelen som avgör hur företagen ska specialisera sig utan den relativa fördelen."

Relativa fördelar handlar alltså om att göra det man är relativt bäst på. Detta gäller både för enskilda personer, och mellan länder. Boken har ett exempel med Zlatan och gräsklippning. Zlatan klipper gräset mycket snabbare än grannpojken, men efterssom zlatan är så mycket bättre på fotboll än gräsklippning än vad grannpojken är, så blir då bäst om zlatan spelar fotboll och grannpojken klipper gräset. Alltså trots att Zlatan har en absolut fördel i att klippa gräset så har grannpojken en relativ fördel att klippa gräset. Ska man vara teknisk så är alternativkostnaden för grannpojken att klippa gräset lägre än om zlatan skulle göra det.
Tittar vi på fallet i handel mellan länder så kan vi ta ett exempel från Herman Dalys Ecological economics. Antag att vi har två länder, A och B, som producerar kol, C, och vete W. Kostnader för A mäts i a-enheter, och  kostnader för B mäts i b-enheter. Förhållandet mellan a och b är okänt, och vi kan då inte jämföra kostnaderna mellan länderna. Men vi kan titta på kostnaderna inom landet. Vi jämför alltså de interna skillnaderna, alltså den relativa fördelen, och inte den absoluta fördelen. De olika länderna behöver både kol och vete, och producerar dessa enligt olika förutsättnigar, givet i tabellen nedan.

Utan handel så är kostnaden för produktionen 2a och 10b för 2 kol  och 2 vete.

Med handel, och om varje land specialliserar sig på det dom är relativt bäst på, så kan vi öka produktionen:

Då genom att båda länderna bara producerar det de är relativt bäst på, och sedan byter med varandra, så kan vi få en ökad total produktion utan ökade resursinsatser.

Jaha, det låter väl bra, att få ut mer, bara genom att omfördela produktionen, alltså utan att stoppa in mer. Så vad är problemet?  

Först och främst så har det ekologiska perspektivet, de biogeofysiska processerna är helt ignorerade. Att få ut mer genom att bara omfördela redan befintliga resurser innebär att det måste till något. Man kan inte skapa något med inget. I exemplet med kol och vete kan det kan handla om miljöförstöring i kolproduktionen (t.ex. mountaintop removal som används i USA.) Eller de utsläpp av CO2 som blir en följd, eller någon annan kostnad som inte syns i balansräkningen.
Exemplet i vår ekonomi med kor och spannmål bygger på en total okunskap om jordbruk. Spannmålsodling görs ofta med växelbruk, dvs att man växelvis odlar olika grödor för att minska jordutarmning och skadedjur. Ofta odlar man klöver och andra vallväxter växelvis med sitt spannmål. Vallväxter är ett utmärkt foder för t.ex. kor. Kor producerar förutom kött och mjölk även gödsel – utmärkt att använda som jordförbättrare. Man skulle alltså kunna utnyttja synergieffekter, och producera kött och spannmål på ett bättre och mer effektivt sätt ur ett ekologiskt perspektiv genom att, tvärt emot vad ekonomerna säger, inte speciallisera sig. (Idag så har man dock övergett dessa tekniker på grund av den rika tillgången på konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket gett ekonomerna vatten på sin kvarn)

Sen så har man uteslutit transportkostnaderna. Skulle det t.ex. kosta mer kol att transportera kolet och vetet mellan länderna så blir allt detta ganska lönlöst.
Det tredje antagandet är att omställningen i de olika länderna att ställa om produktionen är försumbar. Innevånarna i de olika länderna får dessutom mindre karriärvalsmöjligheter, de blir mer eller mindre tvugna att jobba inom den bransch som respektive land är bra på. Minskad valfrihet innebär ofta för ekonomer ofta en förlust i välfärd.

Till sist, det kanske viktigaste antagandet för att teorin om relativa fördelar ska fungera, är antagandet att kapitalet inte är rörligt – dvs man kan inte flytta fabriker och maskiner mellan länder. I exemplet ovan med kol och vete så är det ju bara kolet och vetet som rör sig över gränsen. I fallet med Zlatan och gräsklippning så är dock kapitalet orörligt – Zlatan kan ju inte äta upp grannpojken och sedan dela sig, utan de förblir separerade.
 Men inom den verkliga internationella handeln är det en annan femma. Med immobilt kapital så är man så illa tvungen att speciallisera sig på det man kan relativt bäst – medans man med mobilt kapital så är det den absoluta fördelen som gäller. Det spelar ingen roll om ett annat land kan producera varan relativt billigare inom det egna landet, då företagen enkelt kan smälla upp en fabrik i landet där det är billigast – i absoluta mått. Detta innebär att länder som är relativt bra på något, men inte bra på något i absoluta mått, kommer helt ignoreras av investerare.

Relativa fördelar, ett av ekonomernas flaggskepp, är alltså ytterligare en hittepågrej som endast fungerar under vissa, aldrig uppfyllda förutsättningar. Grunden för frihandeln och globaliseringen – det som enligt Vår ekonomi ska ge "högre total produktion – och därmed utrymme för konsumption och materiellt välstånd – för alla de inblandade länderna." – visar sig alltså vara byggt på felaktiga grunder. Det visar sig alltså, att i en värld med globalisering och frihandel, att företag kan söka sig till ett land med absoluta fördelar och utnyttja detta utan att ge något tillbaka – altså utan den i boken utlovade ökningen av det materiella välståndet i båda länderna.

Min fråga blir då: varför väljer man i detta avsnittet i denna hyllade lärobok i ekonomi, Vår ekonomi, att inte nämna ett sådant viktigt antagande? Om det är för att man är medveten om antagandet (som ju falsifierar hela konceptet med relativa fördelar),  varför väljer man att skriva om relativa fördelar över huvud taget, då det så uppenbarligen aldrig kan stämma?

Med effektivitet menar ofta ekonomer att man inte kan öka produktionen av en vara utan att minska produktionen av en annan vara. Det antagandet som görs är att fördelningen av välståndet och inkomsterna är givna – efterssom fördelningen mellan t.ex. kanoner och smör baseras på förmågan att betala, och den beror på välståndet och inkomsterna. Om man i exemplet i boken t.ex. är jättefattig så föredrar man nog smör hellre än kanoner, medans om man är rik så är det kanske tvärt om – man tar smör och mat för givet och hellre vill ha skydd i form av kanoner.

Dessutom så menar man i boken att så länge man befinner sig på "effektivitetslinjen" så är ekonomin effektiv. Dock så tar man inte hänsyn till att nyttan kan vara olika för olika personer. Den totala nyttan av att producera en stor andel smör, så att alla blir mätta, och få kanoner, kan vara större än att producera en stor del kanoner och lite smör, där den totala summerade individuella nyttan är – trots att den är "lika effektiv".

En förlängning av detta är alltså att om alla andra får det bättre, och du inte får det sämre, så är det mer effektivt. Detta antar dock att du är en "homo economicus", alltså en rationell och känslokall människa. Detta är dock såklart också felaktigt, vilket ger att om du då är avundsjuk på att alla andra utom du får det bättre, så mår du sämre, och det är inte längre då mer effektivt.

Effektivitet är alltså ännu en ekonomisk skrivbordsprodukt som bygger på ett antal felaktiga antaganden, och som lärs ut till blivande ekonomer, ofta utan att utryckligen ange dessa antaganden. Dessa ekonomer kommer sedan ut i företag och politiken och försöker med kraft förverkliga dessa felaktgt baserade idéer. Vill ni läsa mer om detta så läs gärna boken Ecological economis av Herman Daly, där detta diskuteras i detalj.

"Att resurserna är knappa medför ett allmänt krav på god hushållning med resurserna. Det innebär att ekonomi i hög grad handlar om att välja. Och att välja betyder att avstå från något. Vi kan inte få allt vi vill. Det gäller att välja vilka varor och tjänster som ska tillverkas, liksom det gäller att välja mellan att konsumera i dag och att spara resurserna för att kunna konsumera mer i morgon. "

Mer imorgon står det. Mer, som i mer imorgon än idag, för att imorgon har tillgången växt lite. Genom att skriva mer sådär i förbifarten så tar man alltså tillväxt för givet, man räknar kallt med tillväxt och bryr sig inte om att uttryckligen skriva detta antagande. Att vi får mer imorgon bygger alltså på antagandet att ekonomin alltid växer. Hur sant det är diskuteras på andra ställen på denna bloggen, men kort sagt så skulle jag vilja hävda att den tillväxt vi sett de senaste 200 åren beror på ökad energianvändning, mest från fossila bränslen. Och utan en sådan kraftig energiökning hade denna tillväxt inte varit möjlig.

Sedan går boken in på produktionsmöjlighetskuran. Kurvan i boken anger vilken maximal produktion av smör som är möjlig vid en viss given produktion av kanoner — och vice versa. Är det inte så att detta gäller om resurserna är helt och fullt utbytbara, samt att det inte finns några andra begränsningar för produktionen, t.ex. ekologiska eller sociala? Inget av dessa villkor gäller hursomhelst. Mer om detta kommer ev. senare.
 

På sidan 25 i boken "Vår ekonomi" står att läsa:

"Ekonomi handlar om människor som samverkar". Detta är ett mycket människocentrerat synsätt. Ett annat som jag hellre skulle vilja använda är att det handlar om hushållning av resurser. Saxat från wikipedia: "Ekonomi (från gr. oikos, "hus" och nomos, "lag") är läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet." Visserligen tar boken upp detta lite senare, men fokus ligger inte på detta, utan på människor och deras vilja. Dessutom verkar miljöperspektivet helt uteslutits i detta kapitlet (läs mer om detta i ett tidigare inlägg på denna blogg, om det ekonomiska kretsloppet och hur det gör råvaror till avfall)

Vidare här så skulle jag visa på hur den ekonomiska läran missar målet då det gäller mål och medel. I boken "Ecological economics" av Daly så finns ett mål-medel-spektrum, illustrerat nedan. Som det visar, och som även framgår av detta kapitlet i vår ekonomi, så missar man helt de slutgiltiga målen, samtidigt som man inte alls har koll på det slutgiltiga medlen.

I denna bok står också att läsa

"I denna vida mening är våra behov omättliga. De är elastiska och föränderliga. Om vi har tillräckligt med mat och kläder för att slippa hungra och frysa, strävar vi att tillfredställa andra behov. Det är svårt att förverkliga den utopiska visionen av landet som flyter av mjölk och honung, där alla behov är tillfredställda, där alla människor är helt nöjda och ingen vill ha mer av något".

Om behoven är omättliga, varför försöka mätta dessa behov med fler prylar? Det bästa i livet är gratis sägs det, och jag antar att dom syftar på kärlek, gemenskap och andra liknande mjuka värden. Varför inte satsa på det, istället för att utarma vår stackars planet bara för att producera mer prylar som inte ens gör oss lyckligare? Kan det vara så att mer prylar, ökat "välstånd", får oss att må sämre? För att citera Oxfordprofessorn Avner Offer: "Affluence breeds impatiance, and impatiance undermines well-being", ungefärlig översatt till "välstånd göder otålighet, och otålighet underminerar välmående". Vi är knappast mer lyckliga nu än på 1960-talet, trots en mångdubbling av den materiella standarden. I många länder så slutar välmåendet öka efter en viss nivå av BNP. Ändå tycker ekonomerna att vi ska öka tillväxten och fortsätta mata konsumpionsmonstret som förstör vår planet och slutligen också vårt välmående. Jag skulle vilja säga att ekonomer missar målet, både i varför vi konsumerar, och vad vi konsumerar och vilka konsekvenser detta får, något som också illustreras i bilden ovan.

Sedan ger boken en liten historisk tillbakablick. "För en generation sedan fick en åldring som klagade över dålig syn en vit käpp, och sen var det inget mer med det. I dag är samma åldring en pigg och vital pensionär, som är ilsken över att bara ha fått en starroperation på det ena ögat, och nu tvingas vänta fyra månader på det andra. Kraven stegras. Ribban högs." Detta talar precis om det jag menar ovan. Förr var åldringen nöjd och tacksam för en bra vård och en vit käpp, idag är åldringen otacksam,  och mindre nöjd, trots bättre vård.

Att författaren skriver "kraven stegras. Ribban höjs", är totalt strunt och ett bevis på en stor okunskap. Menar han att om man bara hade högre krav för hundra år sedan så hade vi haft det materiellt bättre, att bara om det hade haft viljan så hade standarden automatiskt höjts? Liknande uttalanden hittas också, bl.a. "Också vad gäller social omsorg, utbildning och vård stiger ambitionerna. Vi sätter in ökade resurser i sjukvård för att bota krämpor och sjukdommar och krämpor…". Precis som att bara vi vill så går det. Tala om att ta naturresurser för givet. Vill man så går det, som visserligen är väldigt sant, men den begränsade faktorn är inte viljan, utan tillgänglig energi och naturresurser (naturresurser som också i huvudsak är begränsade av tillgänglig energi). Detta verkar helt ignoreras. För att citera nobelpristagaren Frederick Soddy: "no phosphorus no thought" – inget fosfor ingen tanke. Alltså utan fosfor skulle vi inte kunna leva, hur mycket vi än vill. Och den befolkningsexplotion vi sett de sista 200 åren beror på att fossila bränslen möjliggjort brytning av fosfor och andra konstgödselprodukter, vilket har lagt grunden för tillväxten. Vi växer för att vi kan, inte för att vi vill  – så som denna boken vill mena på. Jag skulle hellre ta viljan att växa för givet än att ta möjligheten att växa för givet. Början av kapitel 2 tycker jag kan summeras i ett ord: okunskap.

Boken tar också upp ett avsnitt om utbytet. Jag skulle vilja visuallisera utbytet med två motriktade flöden. Ett flöde av varor och tjänster åt ena hållet, och ett motriktat flöde av pengar. Då dessa två flöden är motsvarande, eller lika om man vill, så har ekonomer helt fokuserat på det ekonomiska, och är ofta okunniga om det andra flödet. Men mer om detta i ett senare inlägg.

Här fortsätter analysen av boken "Vår ekonomi". Hoppar över avsnittet "Teorier och modeller" och sparar det tills jag läst mer om modellering och vetenskapsteori. Tar mig istället an avsnittet "Politik och ideologi"

I detta och några kommande inlägg kommer jag gå igenom boken Vår Ekonomi, en bok  som används flitigt i undervisning på våra universitet och högskolor och som rekomederas varmt av ledande ekonomer. Observera att kritiken i hög grad kommer vara värdeladdad och normativ, och sett ur ett mer naturvetenskapligt perspektiv.

 (Denna bloggens interface och redigeringsmöjligheter är inte de bästa och lämnar mycket att önska, men jag hoppas min poäng framgår)