Kapitel 2: Beslutsregel för rationella val

Här fortsätter min analys av Klas Eklunds Vår ekonomi. Han skriver:

"Mot denna bakgrund — rationella beslutsfattare, som möter stigande marginalkostnader och fallande marginalintäkter och marginalnyttor — kan vi formulera en beslutsregel för rationella val: Utbytena i ekonomin ska genomföras så att marginalkostnaden i varje enskilt fall blir exakt lika med marginalintäkten. Man bör alltså öka resursinsatsen ända tills den sist insatta resursenheten ger exakt lika mycket i avkastning som den kostar i uppoffring. Detta illustreras i figur 2.3. Så länge marginalnyttan eller marginalintäkten av en viss transaktion eller resursinsats är högre än marginalkostnaden, lönar det sig att sätta in mer resurser eller fortsätta utbytet. Det gäller oavsett om frågan gäller hur många äpplen vi ska äta, hur många timmar vi ska arbeta över eller hur många miljoner som ska satsas på ett visst investeringsprojekt. "

Ekonomi sägs vara en positiv vetenskap, och inte normativ. Att vara normativ innebär att man säger hur det ska eller bör vara. Hur många normativa påståenden kan du hitta?

"Så länge jag tycker att jag får ut mer av att äta ett äpple till än vad äpplet kostar mig, sålänge ökas min totala nytta av att jag fortsatter att äta äpplen."

"Så länge jag tycker att ersättningen för övertiden är större än uppoffringen att jobba extra, ökas min totala nytta av extraarbetet."

"Så länge marginalintäkten av investeringen överstiger kostnaden för investeringen ska investeringsprogramrnet drivas vidare."

"Så länge värdet av de nyanställdas marginalprodukt överstiger lönekostnaden ska företaget fortsätta att nyanställa. "

"Om avkastningen däremot är lägre än uppoffringen, lönar det sig att minska de insatta resurserna och skära ned verksamheten i fråga."

"Om jag inte tycker äpplena är värda priset och om jag tycker att uppoffringen att arbeta extra är större än övertidsersättningen, då bör jag sluta äta applen och dra ned på övertidsarbetet."

"Om företagets investeringskostnader (till exempel räntan på de pengar det lånar för att investera) är högre än marginalavkastningen och marginalproduktens värde inte täcker lönekostnaden, så ska det skära ned sina investeringaroch minska antalet anstallda."

Maximera marginalnyttan bör man – annars dör man! Eller hur var det nu? (Ironi) Hursomhelst ser vi ovan 7 olika påståenden som radas upp efter varandra i boken för att indoktrinera läsaren i att maximera marginalnyttan – många (alla?) av dom är normativa.

Vidare står att läsa:

"Slutsatsen är att den totala avkastningen i form av nytta eller vinst — som kan antas vara det som rationella individer och företag strävar efter — når sin högsta nivå när avkastningen av den sist insatta resursenheten är exakt lika stor som uppoffringen att avstå denna. I figur 1.3 är detta den punkt där den stigande marginalkostnadskurvan och den fallande marginalintäktskurvan skär varandra. Upp till den punkten bör resursinsatsen (eller övertidsarbetet eller konsurntionen av äpplen, eller vad det nu är analyseras) ökas, därefter bör den minskas. Men konsumenten spenderar ju inte bara sina pengar på en enda vara, utan på flera. Hur ser beslutsregeln ut då? Hur ska konsumenten välja mellan olika varor? Vad är det som avgör i vilka proportioner hon kommer att konsumera olika varor och tjänster? Och hur ska företaget välja mellan olika alternativa investeringar? Svaret följer direkt av det ovanstående. Maximal nytta får konsumenten om hon ser till att marginalintäkten per satsad krona är den samma för alla varor. Det gäller alltså att göra sina inköp så att nyttotillskottet för den sista enheten är lika stort överallt. Innebörden är att människor ska spendera sina pengar så att utbytet av den sist satsade kronan blir lika högt för alla varor. Det är något som vid närmare eftertanke är ganska självklart. Om man inte gjorde så — om vi i stället skulle fördela inköpen så att det nyttotillskott vi får från en viss vara är mindre än det vi får från en annan — så har ju resurserna använts på ett sätt som ger mindre total nytta än vad de skulle kunna ge. Nyttan kan då nämligen ökas genom att vi spenderar mindre på den vara vi bara får ett litet nyttotillskott av och i stället köper mer av den vara vi tycker bättre om. Den konsument som vill maximera sin totala nytta kommer då att omfördela sina resurser just på det sättet — och det kommer hon att göra ända tills nyttotillskottet blir lika stort för de respektive varorna. Beslutsregeln för att konsumenterna ska nå maximal nytta är alltså att de ska se till att det marginella utbytet blir lika stort för alla varor och tjänster. Precis samma regel gäller för företagen när de ska välja mellan olika investeringsalternativ eller produktionstekniker: De ska investera så att marginalavkastningen blir densamma för alla projekt. Om alla beslutsfattare i hela ekonomin följer den regein, då blir produktionen och den totala nyttan så stor den kan bli. "

"För att välståndet i ekonomin ska bli så högt som möjligt gäller också att bytena — av behovstillfredsställelse mot uppoffringar — ska ske med så små friktioner som möjligt. För att medborgarna, företagen och myndigheterna ska kunna fatta korrekta och rationella beslut måste de ha tillgång till god information om kostnaderna för och konsekvenserna av sina respektive val. Kostnaderna för att samla in informationen och för själva utbytet — de så kallade transaktionskostnaderna — bör vara låga. Ju högre transaktionskostnaderna är, desto mindre effektivt sker utbytet. Det betyder att det är en viktig uppgift att se till att transaktionskostnaderna är låga, informationen god och att utbytet på marknaderna fungerar smidigt."

Detta avsnittet är alltså fullt med normativa påståenden och är som jag ser det ett led i att vagga in läsaren i det neoklassiska ekonomiparadigm vi befinner oss i idag. Men detta är inte det värsta. Detta i sig gör mig inget – folk måste ju få tycka olika. Det värsta enligt min mening är ekonomer tror att dom inte är normativa, vilket de ju klart och tydligt är! Hela den ekonomiska läran har på denna punkt mycket dålig självkännedom. Och då tycker jag det är konstigt att ekonomer ofta hamnar på ledande positioner; god självkännedom är en viktig egenskap hos en bra ledare – och självkännedom och självrannsakan är knappast en av ekonomernas paradgrenar.