Grisen

Visst blir vi upprörda över hur grisarna i Danmark har det. Det finns säkert grisar lite varstans som har det uselt.
Tänk om grisarna fick ha det som min mormors grisar hade det. Varje år hade hon en eller två grisar under sommaren. Dessa grisar hade det ganska bra och vi ungar kliade dom på ryggen och samlade ’saltgrässet’ och ’almycket’ och då blev det fest i grishagen. Under sommkvällarna kunde jag höra hur grisarna ’grymtade’ Jänta kom med gröngräset.
Många timmar tillbringade vi barn vid grishagen för att gissa vikten och längden samt för att snacka med grisarna.
Ingen av oss tordes bege oss in in grishagen. Det överlät vi till de vuxna. Suggor kan faktiskt bli ofantligt stora.
När sedan hösten kom och grisarna sista stund var inne då fällde vi en och annan tår och hoppades att grissjälen kommit till grishimlen och att det fans’saltgräs’ i överflöd där, även om vi åt upp grisen till julen. Då var vikiingasagan om Särimner bra att ha.
Nu görs det EU-propaganda över hur olika partier skall värna djurens rätt i EU och därmed även i Danmark. Den som lever får se vad det blir av de löfterna. Jag tror inte på Pålsson.
Jag tycker att vi skall prioritera småskaliga jordbruk där grisarna får ha som på min mormors tid.
Om inte lille Boy vore min djur-idol skulle jag nog kunna tänka mig en liten svart minigris.
Då kunde det bli en liten gris till varje pris.
Jag undrar vad Andersson skulle tycka.