Häst på väg att lastas ur transport. Okänd häst som får vara stand in i stället för Topper!
Foto: Anna Gerdmarker, TR Bild

Topper var hästtransportörens häst och han gillade att åka hästbuss.
Det borde ha skrivits en hel bok om Topper och hans ägare och tränare.
Visst  – jag hade chansen en gång för många år sedan – men en bok skriver sig ju inte av sig själv.
Någonstans har jag också en bild av Topper och ägaren Tommy Arctaedius från Umeå. Men var?

Arctaedius kallades ”Arken” och lite såg det också ut som en Noaks Ark när hästtransportören var ute på sina eviga resor med hästarna.
Topper föddes 1974 och kom till Brattby utanför Umeå och Gustav ”Express” Lennartson som en utdömd individ som inte ansågs kunna hålla för tävling.
Hästen hamnade så småningom hos Anders Lindqvist och det blev faktiskt 363 starter starter i karriären för Topper. Ett strålande facit som ger Top Quality-valacken en åttondeplats på listan över varmbloden i Sverige som startat flest gånger.

Anders Lindqvist är känd för att han startade ofta med sina hästar under 1970- och 1980-talen.
Kanske är han den travtränaren i Sverige som varit bäst på att hålla sina hästar friska och hållbara under längre perioder.

– Jag resonerade som så, att om jag jobbade sju dagar i veckan på den tiden, varför skulle inte mina hästar kunna jobba två av dem och vara med i ett par lopp i veckan. Som regel var ju många av de här slitstarka hästarna äldre och hade hunnit bli lite ”oärliga” som vi säger lite slarvigt i sporten. Hästarna var lite bekväma och tog inte ut sig i loppen och kunde därför starta ofta, säger Lindqvist.

Gustav Lennartson fick bannor av sin frun Gunnel för att ha köpt en häst som det inte skulle gå att tävla med. Allt enligt Lindqvist. Gustav ville visa att det gick och byggde upp Topper i slåtterarbetet under sommaren då hästen bland annat fick dra en släpräfsa.
Topper såldes till Tommy Arctaedius och hamnade hos Anders Lindqvist.

– Det var en fin liten häst som ju äldre han blev mer och mer slutade att ta ut sig i slutstriderna. Men han tjänade fina pengar och det var delvis för de pengarna Arken kunde köpa halva Viroid (elitloppshäst och VM-deltagare) – en häst han hade tillsammans med Barbro Garderot (då Lundin), berättar Anders.

Men det här var berättelsen om Topper!
Eder bloggare åkte några gånger med Tommy Arctaedius och passade då på att intervjua honom om hans liv. Sagan om Topper var särskilt intressant.
1983 var ett år som alla andra med 52 veckor. Slitstarke lille Topper var i träning hos Lindqvist på Umåker. När året var slut hade Topper startat 81 gånger, ja det är alldeles sant. Åttioen lopp på 52 veckor!

När Toppers karriär var över hade han alltså gjort 363 starter, vunnit 26 av dem, slutat tvåa 39 gånger och trea 56 gånger. I pengar blev det 406 200 kronor.

>>>>Fortsättning om Topper och lastbilarna

Anders Lindqvist i sin ”etta med ratt” – utan dusch
Foto: Västerbottens-Kuriren

Arken och Lindqvist jobbade i team i många år och det skämtades om att de inte hade några hem. Bussarna var deras hem.

– ”En etta med ratt” som Västerbottens-Kuriren citerade mig på en gång. Jag hade ju lastbilar och var tvungen att få det att gå runt, och Tommy hade sin buss. För att få det bättre för sig och sin familj gällde att jobba. Men det där att hästarna startade ofta hände sig ju inte av sig självt om nu någon tror det. Det gällde att sköta om dem och framför allt tränades hästarna hårt periodvis inför säsongerna för att verkligen bli hållbara. Många pass på alla slingor och banor som ju finns kvar på Umåker än i dag, säger Lindqvist.

Topper fanns nästan alltid med där bak i Arkens nio hästar stora lastbil, senare hästbussen. Ofta skulle hästen starta sådana gånger men det var heller inget ovanligt att Topper bara följde med som resesällskap till de andra hästarna.
Det var svårt att lämna honom hemma nämligen.
– Topper skulle med han! mindes Arken under en resa när jag hängde i backspegeln i hans buss och ville veta ALLT.
Arken är borta sedan länge. Min tur genom Sverige i Arkens buss skedde många år efter det att Anders Lindqvist flyttat från Umeå.
– Tänk om den här bussen hade kunnat tala, då hade du fått veta mer, sa Arken på sitt stillsamma sätt.
Torbjörn H Karlsson, amatör från Umeå och numera pensionär (brukar läsa min blogg!) ramlade ner från loftet en gång i bussen en natt när han låg och sov på väg hem från tävlingar i Boden. Torbjörn H fick växelspaken i bröstet.
– Men det blev bara några blåmärken på Torbjörn. Jag lyckades hålla mig på vägen också, berättade Tommy Arctaedius.
Arken berättade om däckbyten i snöstorm, alla nätter vid ratten, tränare, hästägare, vänner, travbanor han varit på. Mil efter mil.

Topper skulle förstås ha blivit ett kapitel för sig i vår bok.
Arken berättade om den gången hästen var skadad och det var meningen att han skulle stanna hemma.
Det gick inte alls.
När de andra hästarna lastades på bussen slet sig Topper från stallet där han stod bunden och sprang upp och ställde sig i ”sin box” på bussen.

När hästen en period stod på en gård i Hörnefors (söder om Umeå) räckte det med att hästbussen stannade till på E4:an. Bryggan på bussen fälldes ner och sedan släppte Barbro Garderot Topper uppe vid sitt stall varefter hästen självmant sprang ner till motorvägen och upp i hästtransporten.
– Topper hade sin speciella plats och kunde backa sig in i boxen som en cirkushäst, berättade Tommy Arctaedius.

>>>>>>Mera om fantastiske Topper

Nej, detta är inte heller Topper utan EARL PELLEF…en slitstark häst det också. 344 starter och 40 segrr-60 gånger tvåa och 48 gånger trea. Foto: TR Media/P&R

Nutid:

Anders Lindqvist har för sig att Gustav Lennartson bytte till sig Topper på något sätt.

– Topper kom från Värmland tror jag och Skoghs Tivoli stod som ägare har jag för mig. Hästen hade bra stam men var utdömd och skulle inte kunna tävla sades det. Hästen älskade att åka buss. Släppte man honom lös från hagen sprang han hellre upp på bilen än in i stallet. I loppen körde jag många gånger invändigt, vid sargen och tog det jag fick med de här hästarna och det blev ofta fina pengar. Arken betalade av träningsavgiften fortlöpande med att köra hästarna på de där resorna. En fantastiskt snäll man. Arken hade nytta av mig och jag hade mycket nytta av honom. Vi hade fantastiskt roligt tillsammans, säger Anders Lindqvist.

Topp 10-listan över varmbloden som startat flest gånger i karriären ser Topper på plats åtta. Lindqvists egen Mr Nixon (född 1966) kommer aldrig att petas ner från förstaplatsen på den listan: 431 starter!

Svensk Travsports statistik över starter (varmblod) under ett och samma år har Topper toppat (!) under många år. Unor Boy fyra på 74 starter (Lindqvist ägde tillsammans med Stig Englund) och Lindqvists trotjänare Earl Pellef femma med 72 starter 1980.

Men hur är det med de här uppgifterna egentligen? Är detillförlitliga?
Topper kan faktiskt vara tvåa!
Börje Holmlund har slagit i Svensk Travsports årsböcker och hittat Kalle Swing.
– Jag tror att Kalle Swing har rekordet på antalet starter under ett år. Kalle Swing (född 1968) gjorde totalt 190 starter under karriären men av dessa gjorde han hela 84 (!) 1976. Dessa 84 starter, av vilka tre resulterade i seger, inbringade totalt 33 250 kronor, vilket gör ett snitt på knappt 396 kronor per start, säger Börje Holmlund i Sundsvall.

– Börje brukar ha koll så troligen är Topper ”bara” tvåa. Men det är inte fy skam, kommenterar Anders Lindqvist.

Varmbloden som startat flest gånger UNDER ETT ÅR
Topper (född 1974) med 81 starter 1983
(Börje Holmlunds uppgift: Kalle Swing med 84 starter år 1976.)
2. Mr Nixon (född 1966) med 76 starter 1974
3. Stinger (född 1973) med 75 starter 1982
4. Unor Boy (född 1975) med 74 starter 1984
5. Earl Pellef (född 1970) med 72 starter 1980

Varmbloden som startat flest gånger i KARRIÄREN
1. Mr Nixon (född 1966) med 431 starter
2. Fiddler Idala (född 1986) med 395 starter
3. Inbo Speed (född 1974) med 378 starter
4. Calle Lain (född 1968) med 374 starter
5. Stinger (född 1973) med 373 starter
6: Fanör B. (född 1966) med 369 starter
7. Nibs Bee (född 1971) med 366 starter
8. Topper (född 1974) med– 363 starter
9. Smash Basil (född 1961) med 360 starter
10: Moko Mite (född 1964) med 351 starter

>>>>>>>Benet lurade domaren

Till sist ett målfoto från Bergsåker 1980-tal där det dömdes dött lopp mellan Earl Pellef utvändigt med Anders Lindqvist och invändige Holly Way med Håkan Hellerstedt i sulkyn.
– Det dömdes dött lopp – men benet på Earl Pellef kom vid Holly Ways huvud och lurade måldomaren. Benet blev en förlängning av nosen. Earl Pellef skulle dömts som ensam vinnare, säger Lindqvist.

Var kan Lindqvist överklaga saken så här hundra år efteråt?

Ulf Bäckman firas som 50-åring av dottern Sarah – t-shirten fick han i gåva av sina dåvarande kunder med hästarnas namn på.
Foto: Mikael Wikner

Sarah Bäckman har blivit stor, flyttat till Danmark och blivit mamma.
Tiden går.
Hon är en av de utflugna ungdomarna från Umåker som man följt under åren.
Det kan ha varit trav på Åby eller i Boden över 100 mil från Halmstad. Vem har klivit ur Kari Lähdekorpis hästbuss och dragit det senaste om hästarna, om inte Sarah.
På bilden jag tog 1998 (?) firar hon sin pappa Ulf Bäckman på dennes 50-årsdag. Det var fest i föreningslokalen Spiltan på Umåker med vänner, många med koppling till travet.
– Jag minns det där och det var ju kul med huvudlaget någon hade satt på honom, säger Sarah.

I februari 2009 gick Ulf Bäckman bort efter en tids sjukdom, 61 år gammal.
Hustrun Margareta, Ulf och tvillingpojkarna Peter och Johan hade flyttat ner till Halmstad samma höst för att komma nära döttrarna Åsa och Sarah.

Jag skrev om Bäckmans bortgång för Kanal 75. Kort och sakligt. Det blev inga utvikningar, exempelvis om det bästa han visste: resor till varmare breddgrader. Italien blev det flera turer till då Åsa bodde där. Att det där var en höjdare för Ulf var uppenbart. Han pratade ofta om de där resorna.

2002 och 2003 blev hans mest framgångsrika som kusk med nästan fyra miljoner kronor inkört båda åren. Segrar han ofta framhöll som sina roligaste var dem i V75 med sin och dottern Sarahs häst Rapid Blues.

Sarah Bäckman är född och uppvuxen i Umeå där hon som ung började jobba tillsammans med pappa Ulf Bäckman.
– Rapid Blues vann två V75-lopp, och så tror jag att han var på plats på V75 också några gånger. Jag fick honom av pappa då jag var 13 år då hästen precis blivit två år. Så det var en fantastisk resa vi hade med den. Det var en liten häst, nästan ponny-storlek på Rapid Blues, säger Sarah Bäckman.

Hon svarar i mobilen hemma i Odense när jag ringer. Hon gungar en barnvagn under samtalet.
–  Det blev en pojke. Jag fick honom för två månader sedan, så det är ju fantastiskt. Det är lite annorlunda nu för tiden! Han ska heta Louie. Vi har inte varit riktigt eniga men jag tror att vi har bestämt oss nu att han ska heta Louie.

Rapid Blues efter V75-seger på Bergsåker 2002. Sarah
åker på sulkyskalmen med pappa Ulf. 
Foto: Mia Törnberg, TR Bild

Efter lärlingsår hos Peter Untersteiner, sedan Italien, Kari Lähdekorpi och Marcus Lindgren styrdes Umeå-födda Sarahs steg över sundet till pojkvännen Jeppe Juel, den danske travtränaren som numera bor ihop med Sarah och nybliven pappa till gossen Louie.

Mamma Margaretha bor kvar i Halmstad och är på besök i Odense när vi ringer.
Danska ja… från tv har vi lärt oss att Jeppe Juel pratar den snabbare varianten av språket.

Hur är det nu – förstår Margaretha allt svärsonen säger?
– Ha ha! Det går helt okej. Men ibland ser jag på henne att hon inte förstår. Såna gånger svarar hon bara på något hon TROR att han sagt!

Sarah jobbar i stallet med sin man och bebben har precis fått börja hänga med på travresor, med amning i hästbussen mellan loppet och hela trav-kittet.
Hon har kört runt 90 lopp tror hon men nu ska det tydligen vara slut med det kapitlet i hennes travliv.
– Körde ju lite förra året men nu tror jag inte att det blir nåt mer. Jag var faktiskt med i danskt mästerskap för lärlingar men det gick inte så bra. Jag har en seger. Det är inte mycket att hänga i julgranen! Men den glömmer jag aldrig, det var ett sånt där Wången Cup och hästen hette Kakadou Laday och tränades av Petri Puro, säger Sarah.

>>>>>Bäckman vann med Faksens pappa

Ulf Bäckman efter V65-segern i Skellefteå 1992 med Järvsöfaks pappa Trollfaks
Foto: TR Bild

Ulf Bäckman blev lånekusk på heltid i början av 2000-talet. 2002 körde han in nästan fyra miljoner och tog 94 segrar, 2003 blev det 95 förstaplatser och ett kuskchampionat på hemmabanan.

En annan seger han ofta tog upp var den i V65 (den tidens V75) sommaren 1992 på Skelleftetravet.
Hästen hette Trollfaks och blev Ulf Bäckmans första vinnare på rikstoton efter fem år som proffs (han startade proffskarriären sent).

Trollfaks klingar väl bekant? Det är ingen mindre än Järvsöfaks pappa, amatörtränad i Sverige på den tiden.
En hyfsad häst (det var ju bara en slump att Järvsö Anna gick till just den här hingsten) som tjänade 800 000 kronor i karriären.
Segern tillsammans med Ulf Bäckman i Sprinterpokalen i Skellefteå var värd 65 000 kronor och blev hingstens största i karriären.
Kallblod 1992: Favoriter i loppet var Spiltakungen (17 för 10) och Salsnes Troll (28 för 10), den senare med Jan-Olov Persson i sulkyn.
Ö-vikshästen Gyllfen var förhandstippad men ströks (Elisabeth Strandbergs, f.d. Solängets sekretariats ögonsten).

Trollfaks galopperade kort i starten och spurtade till seger längst ut i banan till skrälloddset 170 för 10 för svart och vit kusk.
Segerdefileringslåten hemma på Umåker var inte Black Or White – den hade Ulf Ohlsson som sin på Bergsåker.
Bäckman körde med Sten & Stanleys hit ”Jag vill vara din, Margareta”.

>>>>Inte nog med att Sarah blivit mamma

Kevin Oscarsson intervjuas av Johan Amsköld på Umåker 2005. Foto: Mikael Wikner

Apropå alla kids som växer som ogräs.
Kevin Oscarsson ska bli pappa!
Hörde det på omvägar och fick skicka ett meddelande och undersöka riktigheten.
Kunde det stämma att Lill-Kevin inte bara blivit 25 år, utan också skulle bli pappa?
– Det stämmer! Barnet är planerat till 18 november. Cathrine Strömberg heter min tjej.

Då fick jag anledning att reprisera en bild jag publicerat i Wikners TRAVliga blogg tidigare. En där Johan Amsköld intervjuar en då verkligt liten Kevin efter en ponnyseger på Umåker 2005. Kevin stammar från Västerbotten och Umeå där pappa Jim Oscarsson växte upp.
Det är ett fint ögonblick jag fick till med min kamera den dagen då lillkusken hade vunnit ett av sina många ponnylopp i Umeå.
– Den pojken kan det bli något av, tänkte vi nog.

>>>>>>Apropå Järvsöfaks

Vad rörde sig i huvudet på Järvsöfaks före segerloppet på Umåker? Vad stod han och funderade på? Snällare häst fanns inte. Foto: Mikael Wikner

Den störste på kallblodssidan Järvsöfaks är död.
Förlorade gjorde han ju väldigt sällan. 201 segrar på 234 starter.

200 segrar passerades precis i slutet av hästens karriär på Umåker. Med mindre än en månad kvar till tävlingspensioneringen jubilerade Järvsöfaks på Umåker.
När Järvsöfaks gästade Umeå i december 2009 för att ta sin 200:e var eder bloggare i stallet före loppet och fotograferade. Minns att skötaren Hanna Edvinsson lämnade Faksen på gången utselad och klar till den första värmningen.

Faksen bara stod där och dolade på lite. Hanna var inne i en box och ordnade med något. Jan-Olov ute på stallbacken någonstans. Det gick några minuter och jag plåtade kallblodskungen ur alla upptänkliga vinklar.
Han lät mig hållas.
Egentligen är det rätt fantastiskt hur lugna många topphästar är. Man läser ju om stjärnor med humör och högpresterande individer med egen vilja. Det finns sådana också. Men Faksen var inte en sådan. Snällare fanns inte.
(En annan nästan coolare kallblodsstjärna var Bork Rigel. Honom behövde de inte ens sela fast. Borken gick lös på stallgången inför en start på Bergsåker då jag var inne och tittade på honom en gång).

Järvsöfaks, den snälle som medelmåttorna i Jan-Olov Perssons stall var på och vill spöa ibland. Robert Okpu som skrev boken om Faksen berättar att kallblodskungen var illa ute en gång.
Järvsö Harry, den luvern, hade tydligen laddat länge för att trycka till Faksen en gång för alla. Så skedde också i ett obevakat ögonblick och personalen fick gå emellan.

– Järvsöfaks är ju ingen som vill slåss. Han är extrem åt det hållet för att vara en hingst. Tjuren Ferdinand liksom, berättar Kanal 75-redaktören Robert Okpu.

Tillbaka till decemberkvällen på Umåker. Faksen ville ut i stället för att stå där i stallgången och hänga. Skrapade lite med en framhov. En försynt protest.
Hanna tillrättavisade honom:
– Äsch, Faksen. Sluta med det där!
Faksen ryckte till och tittade åt Hannas håll. Såg nästan ut att sucka lite. Halvtimmen senare tog Järvsöfaks sin historiska seger nummer 200.
”Monstret” Järvsöfaks bad väl de andra hästarna om ursäkt när han passerade dem.

>>>>Arga insändare efter Faksens besök

Bilder från Järvsöfaks Umeå-besök 2009. Foto: Mikael Wikner, TR Bild

Ett större fyrverkeri pangade över Umeå den där decemberkvällen då Järvsöfaks hade nått milstolpen 200.
Marknadsbossen Kristian ”Mugge” Rågfeldt hade tryckt upp t-shirts och brassat på lite extra i marknadsföringen och det var tjockt med folk den här decemberkvällen för 11 år sedan.
– Det är ett av mina starkaste minnen av en av sportens största, berättar Mugge.

Men ett fyrverkeri – på en travbana?
– Ja, fyrverkeriet blev ingen lek. Jag hade köpt lådan av ett företag som garanterade att denna låda var harmlös Man hade bland annat använt fyrverkeriet vid hundutställning sades det. Lite vackert bara och ljudet beskedligt.

Det blev arga insändare i lokaltidningen och uppretat hästfolk som tog kontakt efter tävlingsdagen. Hur hade Umåker tänkt egentligen?

– Harmlöst fyrverkeri. Jo, tjena! Det pangade på rätt bra. Bert Jonsson som jobbade på anläggningen satte sig på lådan i ett försök att stoppa bombanfallet. Tur att Järvsöfaks var så klok och lugn. Han bara spatserade stolt och lugnt runt banan under tiden fyrverkeriet pågick. Sedan fick vi diverse insändare i tidningen kring livrädda hundar och skenande hästar, Faksen blev i alla fall kungligt hyllad, säger ”Mugge” Rågfeldt.

>>>>>>Lissi bakom drömfilmen

Lissi Gustavsson får Remy Nilsons pris av Remy Nilson 2014. Längst till vänster ATG:s dåvarande ordförande Mats Denninger. Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

Järvsöfaks har gett oss fantastiska minnen.
Av alla dokument, filmer och texter som serverats oss genom åren står producenten Lissi Gustavssons film i en klass för sig tycker jag.
Den 23 minuter långa dokumentären ”Drömmen om Järvsöfaks” från 2010 ligger ute på youtube.

Lissi Gustavsson var producent på Kanal 75 när hon gjorde filmen. Eftersom redaktör Gustavsson inte kom från travdjupen, närmade hon sig Järvsöfaks på ett sätt ingen annan hade gjort tidigare.
Fanns där inte någon storebror med i bilden också? Hon gick en hel del på det spåret.
Ingemar Perssons historia ville Lissi berätta. Brodern till Jan-Olov lyftes in i rampljuset efter ett helt liv i bakgrunden med att försöka avla fram den perfekta individen.
Köpet av Jäntungen 1966 och alla nitar efter det.
Det blev kostsamt och höll på att sluta i ett enda stort intet.
Känslor, drömmar. Vi får följa blodslinjen grafiskt i filmen.
Det blev Järvsöfaks till slut. Bra att Ingemar Persson fick komma fram.
Det där pirret vi känner när vi minns tillbaka på kallblodskungen är delvis Lissis förtjänst med den här dokumentären. Hon använder människor och musik och en kallblodskung och är som alltid underbar med sin speakerröst.

Jag brukar alltid få något vått i ögonen när jag ser filmen. Faller dit gång på gång. Jäkla Lissi.
2014 blev Lissi Gustavsson den första att ta emot Remy Nilsons Pris. Stipendiet delas ut till personer som verkar i Remy Nilsons anda. Enligt beskrivningen någon som ”vågar vara nyskapande, gå sina egna vägar och på sitt sätt skapar intresse för hästsporten”.

Det var allt för den här gången i bloggen som varvar nonsens med travnostalgi. 

Columbo och Lennart Nygren på en bild tagen ”ringveckan” i maj 1998 då det blev seger i brons på Dannero.
Foto: Mikael Wikner

En kompis är delägare i en travhäst som vinner ibland.
Hästen är riktigt bra faktiskt.
Men tro inte att man får någon insajd informäjtjön inför loppen för det.
– Han är så pass bra att han kan vinna det där, undslapp sig den spände hästägaren inför en start i somras.

Hästen var favorit.
Ett 1 X 2-svar. Goddag yxskaft.

Det är klart att man ser spöken och blir rädd när ens egen ägande häst ska starta. Men lite mera geist hade jag nog väntat mig av vännen nu när han kommit upp i smöret.
Vi som brukar citera Lennart Nygren för varandra och under åren haft roligt åt Nygrens bevingade
– Framidär!

Där framme någonstans. Framidär.
Nu kör kompisen med Nygrens ”säg”.

Snälle snälle Lennart Nygren var tränare på Umåker och tog en bit över 1 200 segrar som kusk. Han gick bort 2013 och var amatör de sista åren.
Som tippare i Umåkers travprogram och i VK hade jag bra hjälp av ”Nygga” i jakten på vinnare. Men där en del tränare kan tala fritt och målande om sina hästar, var det som om något knöt sig för Lennart. Förmodligen hade det med blygsel att göra.
Nygren fick man läsa mellan raderna, och där står det ofta en hel del.
Umåkertränaren tog sällan till överord. Även underorden var få. Oftast var det varken jättebra eller särskilt dåligt.
När Lennart Nygren hade lagt ut texten om en häst och inte visste hur han skulle ta sig ut ur det hela – ja, då var det ofta han drog till med ett framidär.
– Han har ganska bra form och ska väl kunna vara med fram i där, sa Lennart.

Det var ju fasta telefoner som gällde mest på den här tiden och Lennart svarade tålmodigt både i stallet och hemmavid om kvällarna.
Inte bara reportrar ringer ju, utan förstås även hästägare – och tipsjägare/folk som håller i större travsystem.

>>>>>Inget svar om Columbo

Brons på Dannero i maj 1998 vinns av Columbo och Lennart Nygren. Tvåa Baronet Won, Åke Kristoffersson (knapp favorit) och Lars-Åke ”Kakan” Gustafssons Hoot Hammering med Örjan Kihlström i sulkyn.
Foto: Petri Johansson, TR Bild

Inför en V75-omgång på Dannero 1998 fick Lennart emellertid nog. Stallets Columbo var i form och nu skulle hela Sverige ringa.
Oroade han sig.
Lennart orkade inte riktigt med det den veckan. Han tog det dumdristiga beslutet att helt sonika låta stalltelefonen vara.

RRRrrrinnngggg, rrrriiinngggg!!!
Herre vad det måste ha levt om av ringsignaler i Nygrens stall den majveckan!
Ibland är det bättre att svara när det ringer. Annars ringer det igen. Men Nygren härdade ut.

Travronden och Guiden skällde i artiklar och krönikor på travtränaren som inte ställde upp. Inte blev det bättre av att Columbo ”bara vann” den lördagen i början av maj på Dannero. Hästen såg ut som en bomb i både värmning och lopp.
Gassande sol. Dannero på solsidan. Oddset 3,88. Tack för kaffet säger vi som var där!

Lennart hade inte sagt något i utropsteckenväg om Columbo den veckan heller, det lovar jag.
Vi som var förbi stallet under veckan (och ringlinjerns folk på tävlingsdagen) fick veta att hästen var i form och kändes mycket bra och kanske skulle kunna vara med och slåss om segern.
Kanske sa han framidär, jag minns inte.
Det var intrycket på hästen den dagen som avgjorde spelen. Antagligen romantiserar jag bilden och minnet något – men det är sällan eller aldrig jag sett en häst så fin i värmning.

Solväggen (den värmande) på publikplatserna på Dannero. Vackert väder, fullt med folk och skjuts med Stig Långströms buss ner till Kramfors.
Ett gäng Nygren-anhängare kunde läppja på några öl.
Vad man saknar trav på plats nu. Verkligen.
Columbo (e. Choctaw Brave) var så fin den dagen och Lennart Nygren så glad.
Men vilken liv efteråt alltså – efter rrriiiingveckan.

>>>>>>Vasal kom ut ur dimman

Västerbottens-Kurirens etta i december 1979. Vasal (uttalades Vassal) och Lennart Nygren hade vunnit Julstjärnan, det högst doterade loppet på Umåker annandag jul det året. Jan-Ola Bernhardsson från Umeå ägde hästen.

Det har varit en dimmig höst i år. Tankarna som vandrat iväg till barnaåren.
Staketet på travbanan, upploppet och en dimmig tävlingsdag på Umåker.
Vasal och Nygren kom ut ur dimman på Umåker en gång 200 meter från mål i stor ledning och vann. Minns att Jörgen ”Slagge” Lindqvist redan varvet från mål sa till oss andra där nere vid staketet att han visste vilken häst som först skulle visa sig i den vita muren i stallbackskurvan.

– Det blir nog Vasal som kommer här om ett tag – Norrlands just nu bästa häst, sade Slagge, son till Sune Lindqvist som jobbade med marknadsfrågor på Umåker.

Slagge var en kännare och vi lyssnade.
Den där stunden av väntan kändes lite högtidligt minns jag.
Inramningen var stämningsfull. Dimma och en punkig liten häst vid namn Vasal.

Den stubbade manen kom sig av att valacken nötte manen rejält. Därför höll man alltid Vasals man kort som på en punkare.

– Det var en matnyttig liten fin häst det där, det var ”bra distans” i honom, sa Lennart Nygren när jag intervjuade honom en gång. Jag hade honom i träning ett tag som treåring och visste att han var bra. Föreslog därför Jan-Ola Bernhardsson att köpa honom som fyraåring och sedan blev han kvar. Priset var nog 25 000 kronor. Han tjänade nästan 300 000 kronor vilket var bra i snabbloppet på den tiden.

Bästa hästen Nygren hade? Saxar från en intervju jag gjorde för Västerbottens-Kuriren:
”Claude Rollo vann flera V65-lopp, som rikstoton hette på den tiden. Startsnabb. Snabb. Han kunde accelerera något oerhört. 1.40-tempo till 1.15-tempo på bara kanske 20 meter, berättar Lennart Nygren”

>>>>När Nygren var 35

Ny eller gammal bild på Lennart Nygren har liksom aldrig spelat någon roll. Nygga såg likadan ut i hela sitt liv. Här är Lennart 35 år efter segern i Julstjärnan under årsavslutningen på Umåker 1979.
Håkan Hellerstedt – också han 35 år 1979 – tog hem championatet.
Men Nygren var nära det här året. Hellerstedt 24 segrar, Nygren 20.

Vasal hade varit bra 1979 och tränades av Nygren själv. Han var även stående kusk på Julle Nick den här tiden – en helt otrolig häst som var efter Anders Lindqvists Jalle.
194 starter, 73 segrar, 30 andra- och 11 tredjeplatser blev facit för Julle Nick som i perioder tränades av ägaren i Örnsköldsvik. Så även det här året då Julles 21 vunna lopp (!) gjorde honom till den segerrikaste varmblodstravaren i Sverige 1979.

– Först och främst ska jag och Ros-Marie ta en dryg veckas semester på Teneriffa. Sedan sparkar det nya året igång med V65 på Bergsåker 12 januari, sa Nygren där annandagen 1979.

Annandagstravandet har tagits över av andra banor i dag.
På juldagen är det trav på Umåker med V75-spel. Med eller utan publik.

Silverörnen är huvudnumret i Solänget V75 på lördag och kanske blir det hemmaseger på ägarsidan.
Stig H Johanssons Diamanten ägs av Peter Forsberg och pappan Kent. Foppa har vunnit Silverörnen två gånger tidigare, första gången med Orbit Air 1999. Orbit Air var ju kompishästen/Modo-hästen som tränades av Staffan Osterling.
2011 vann Robert Bergh med franskfödde Real de Rabut som Foppa var med på.

Det sägs att Peter ”Foppa” Forsberg kan spela lite när han är på trav.
Jag vet inte…det kan inte vara så överdjävulskt spännande att spela på hästar om man är en sådan som Foppa. TÄNK om jag vinner pengar! Typ.
Som tur är har han hittat andra dimensioner i travsporten. Peter Forsberg är en hängiven hästägare.
Orbit Air var den förste travaren Peter Forsbergs var med i. Och där kan man snacka om ”hockeyhäst”. Ett kompisgäng från Modo Hockey köpte Orbit Air för 8000 kronor och satte honom i träning hos Staffan Osterling på Solänget. En sju-åtta man var med på Orbit Air och kallade sig Stall Fura Fighters.

Det blev en saga det där. Orbit Air tjänade nästan två miljoner kronor.

Apropå Foppa. Har ni druckit ”Foppa-dricka” någon gång?
När Peter Forsberg var som bäst i slutet av 1990-talet upplevde jag hypen på nära håll i hans älskade Örnsköldsvik. Ungarna drack som besatta.
Läsken Trocadero kanske hade en rad i butikerna i min hemstad Umeå. I Ö-vik handlade det ett tag om fyra-fem backbreddar, enligt mina undersökningar på plats ( i dag skulle det ha handlar om kartor med burkar eller pet-flaskor).
Colorado Avalanche var klubben Peter Forsberg spelade i när jag hade halvt om halvt bodde i Örnsköldsvik. I den stan är hockeyn stor och ”alla” kände till de där paketen som brukade gå över Atlanten med saker Foppa saknade hemifrån. Trocadero var en viktig sak.
– Foppa-dricka! sa ungarna.
Understundom tager jag mig själv en sådan läsk. Trocadero är nämligen en så kallad Norrlands-klassiker. Än mer populär blev den tack vare Foppa.

Peter Forsberg 1994 med hästen Zeb Trot.
Foto: TR Bild

Diamanten vann ”äntligen” senast i Rättvik och verkar vara i form. På lördag drog hästen ett perfekt tredjespår och piper till ledningen med Erik Adielsson.
Håller det hela vägen?
I så fall hoppas jag att Foppa sprättar en Trocadero.
Solängets chef B-O Månsson sätter naturligtvis tipsettan i banprogrammet på Diamanten, Hjärta eller hjärna-tips, eller en kombination?

>>>>>Berth Johansson saknas i Hall Of Fame

Bilden på Berth Johansson när han kopplar nacksving på Jan-Erik Erikson har jag publicerat förr i min TRAVliga blogg (bloggen med kuriosa och nonsens).
Dannero i maj 1987. Ett V65-lopp (dåvarande V75) Jan-Erik vann med Speedy Pim, själv blev Berth tvåa i samma lopp med Big Swede.
Jan-Erik var en av ”Johanssons pojkar” med lärlingsår hos Berth. Erikson är amatör sedan några år och inte så verksam längre. Men han har några hästar och det vore förstås kul om han kunde vinna dussinet till som tränare och komma upp i 1000 tränarsegrar.

En annan lärling hos Berth i raden är Jonas Karlsson – ”Lill-Jonke” som vi i kompisgänget kallar honom trots att han bara är några år yngre och växte upp till en lång stör.
Karlsson har länge undrat hur det kan komma sig att Berth inte valts in i Travets Hall Of Fame ännu.
– Jag pratade mycket med Magnus (Berths son) om det där och vi planerade att samla material för att bära fram till kommittén som väljer in travets storheter. Det känns som om Berth sällan ens nämns i det här sammanhanget, säger Jonas Karlsson, i dag amatör i Vännäs tre mil från Umeå med två hästar i stallet.

Håller med. Det är många som känner att just deras favoriter är sidsteppade i diskussionerna om Travsportens Hall Of Fame. För oss i norra Sverige gäller samma problem som alltid. Få travjournalister och åsiktsbildare kommer från den norra landsänden och vi har helt enkelt svårt att göra oss hörda. Alla är sig själva närmast också och egentligen är ju alla sådana där Hall Of-fame-saker mest hjärta och tyckande.

>>>>fortsättning Berth Johansson

Al Joe och Berth Johansson vinner SM på Åby 1982, tvåa Dartster F. och Olle Hedin.
Foto: P&R

Över 1000 kusksegrar blev som amatör för Berth Johansson. Som amatör alltså..i.nnan han blev proffs och kunde börja jobba heltid med hästarna.  Länge varvades hästarna med ett vanligt dagtidsjobb. Segrar i hela Europa och deltagande i Elitloppet flera gånger av en tränare bosatt i den norra landsänden.
Ta lille knatten Al Joe till exempel som var med i både Prix d’Amerique och Elitloppet.
Det blev segrar i derbyt och två gånger i Hugo Åbergs Memorial med Big Spender – ja, det där kan vi. Stallet höll sig framme under V65/V75-finaler på Solvalla.
Johanssons stallet var litet men kvalitén hög. Trots alla resor höll sig Berth karriären igenom alltid med någon häst i eliten i Sverige. 1709 kusksegrar hann det bli i karriären.

Jonas Karlsson är vän med Dan Beier på Gotland som vill vara med och säga sitt om sin gamle chef. Karlsson förmedlar ett mail.

Med tillstånd av Berth Johanssons gamle lärling Beier publicerar bloggen följande inlägg i debatten om Berth Johansson i Travsportens Hall Of Fame

Dan Beier skriver: ”Mission” att försöka få in Berth Johansson i Svensk Travsports Hall of Fame.  Jag hade förmånen att jobba hos Berth två år i mitten av 1980-talet, och slogs tidigt av hans skicklighet när det handlade om att hitta rätt med hästarna i såväl träning, balansering, utfodring och matchning.
Men framför allt var han duktig på att hålla hästarna i god psykisk och fysisk författning.
Det innebar att Berth – eftersom han oftast var kusk – disponerade hästen utifrån dagsformen. Alltid med hästens bästa i första hand. Spelarna var ibland besvikna. Men dom som kände Berth visste när han hade ställt i ordning och då var Berth en kusk i världsklass.

Berth Johansson hade även blicken att hitta rätt hästar och många av hans gulddivisionshästar var inhandlade för en billig penning. Jag har fått berättat för mig att Berth hade denna förmåga till affärer i tidig ålder. Berths pappa Ragnar ville inte att Berth skulle gå i hans fotspår. Men Berth hade löst det på så sätt att han köpte ett kallblod som han hade i Skellefteå. Och åkte ditt på helgerna och loven. Och så klart sprang hästen in en massa pengar. Pengarna stoppa Berth i madrassen i sin säng och det hela avslöjades när mamma Tyra skulle bädda sängen”, skriver gotlänningen Dan Beier.

Beier fortsätter:
”Berth Johansson var inte rädd för att anmäla till dom stora loppen och hans storloppssegrar är många. För att nämna några så tänker man förstås på Derbysegern 1985 med Big Spender där Berth sätt blickstill i sulkyn och vann med en nos.
Berth ville göra allt med stil och höll alltid hög standard. Han vann flera storlopp bland annat Hugo Åbergs memorial. Tävlade framgångsrikt i Frankrike och Italien.
Många är Berths topphästar såsom Big Spender, Al Joe, Gissle, Song Key. För att nämna några.
Berth har också gett namn till ett av Sverige största och viktigaste femåringslopp som körs på Umåker varje vår i samband med V75. I Berth Johanssons Memorial brukar många av Sveriges framtida topphästar mötas.
Berth var en inspirerande människa, värdig en plats i Hall of Fame”.
///Dan Beier, Gotland

Slut från Wikners TRAVliga blogg för den här gången. 

Tjejernas gubbar går i pension. Bloggarens artikel om Vikanixen och How Powerful i VK i december 2002.

How Powerful var en profil när han kom till Umåker från Jägersro, och fortsatte att vara en stjärna i Ove A Lindqvist träning.
Susanne Åströms Vikanixen visste alla som gick på trav vem det var. En hemmaprofil med sex segrar i karriären kanske mest känd för sina elva raka år på Lyckseletravet.
I december 2002 gjorde jag ett avskedsreportage med hästarna för Västerbottens-Kuriren när det var dags för tävlingspension.
Vikanixen skulle fylla 16 och How Powerful 13.
Vad som skulle hända med kallblodet Vikanixen?
– Han ska vara kvar hos ”mamma”! Något annat är inte att tänka på, sa Sussi Åström.

Vikanixen hade varit hos Sussi sedan födseln och hon körde också de flesta av de 174 loppen med hästen. I slutet av tävlingskarriären var hon nöjd bara Vikanixen placerade sig bland de sex främsta och tjänade pengar.
– Inga ålderskrämpor. Glad och positiv. Han har alltid kämpat och gjort det man kunnat och sprungit sina vanliga 28-tider, säger Susanne i reportaget jag skrev.

Maria Näslund (tidigare sambo till Ove A Lindqvist) intervjuades om sin älskling How Powerful.
Lars Gustafsson (1943-2011) tränade hästen på Jägersro och han hade 1,1 miljoner när hästen kom i Ove A Lindqvist träning och därefter tjänade det dubbla fram till tävlingspensionen.
36 segrar på 180 starter.
Skåningen hade problem med värme och tävlade alltid som bäst den kalla årstiden. I Malmö regnade det även på den tiden. Klimatet i norr passade perfekt.
– Det var mycket därför vi fick köpa honom av uppfödarna i Malmö som åttaåring. Uppfödarna Tina och Pelle ska få honom igen efter nyår då han ska få flytta ner till Mallmö igen där han kommer att få det bra, sa Maria som hade börjat gruva sig för avskedet.
Om How Powerful tävlade sämre i något lopp var man tvungen att ta striden med Maria. Hon tog alltid hästen i försvar och vägde orden jag som tipster skrev i Umåkers program på guldvåg.
Ove var också noga med vad han sa till pressen inför loppen, vaktade sin tunga om How Powerful (hästen som by the way gillade att sova länge på morgnarna och alltid åt sin morgonmat liggandes).

Vikanixen fick man ofta ranka sist i loppen. How Powerful var oftast bra men när han var sämre från tredjeparet utvändigt i något lopp skulle det ju skrivas det med, som en konsumentinformation till den spelande publiken.
Men det kunde göra ont att ge sig in i sarghörnorna med travfolket.
Folk ÄLSKAR sina hästar. Ibland går det till överdrift. Men oftast är det charmigt.

>>>>>>Lind sa att Goggen var ful

From The Mine inför starten på Bergsåker. Åttaåringen har nu 1,7 miljoner på kontot.
Foto: Privat

Kom att tänka på How Powerful och Vikanixen när jag pratade med Catarina Norqvist efter From The Mines seger i silverdivisionens final på Bergsåker.
From The Mine är ju stjärnan på Umåker – tänk vilken travare vi har i Västerbotten  – som nu travat ända upp i gulddivisionen för amatörtränaren från byn Ström strax söder om centrala Umeå.

En stjärna lätt att tycka om så klart. Men Norqvist har många hästar och huldar lika mycket om dem alla.
Den store favoriten är 15-årige Van Gogh som i dag är ridhäst på gården.
Van Gogh var hästen Roger Walmann hintade Catarina om att hon borde ge upp med i TV4-programmet ”Hjälp på traven” där Solvallatränanaren hjälpte tränare som fastnat att komma vidare.
Inte ville Catarina gör sig av med Van Gogh! Hästen vann också i samma veva ett lopp (sommaren 2011) i Lycksele tillsammans med Jan Norberg.
Hästen hon fött upp, tränat och äger är inte byggd som en travare ska riktigt. Överdrivet kan man få in två fotbollar mellan hästens framben.
Kenneth Lind – tipster i Umåkers webb-program ”Upp eller ner” – hade sagt något om det där för 14 år sedan när Van Gogh var föl och vet nog inte om att han fortfarande inte är förlåten.
– Lind sa att ”Goggen” inte var så vacker och det glömmer jag aldrig, sa Catarina någon gång i våras.
14 år sedan alltså.

 >>>>>>Söderholm om en tax

Snart jubilerande Krister Söderholm efter segern i i Svenskt Travkriterium 1987. Fr v tränaren Ove Sjöström (Claes pappa), skötaren Anna-Lena Örneholm samt Oves bror och kompanjon Björn Sjöström. Foto: P&R

Att Krister Söderholm bara har två segrar kvar till totalt 2000 pinnar i karriären vet ni säkert.
Bilden är från segern i Svenskt Travkriterium 1987 med Carolo Min – Söderholms största i karriären.

Tränaren Ove Sjöström hade gjort sig illa en tid innan loppet och det blev Söderholm som fick köra Carolo Min.
Jag var på plats den där gången och såg mitt första kriterielopp ”live”. Minns den häftiga slutstöten på den sista bortre långsidan där Söderholm lät Carolo Min gå för fullt och bara sköljde över fältet i en satsning som räckte ända hem. Segermarginalen hela sex längder.

Att Karln kommer från Piteå går inte att ta miste på när han pratar. Det är som för Mats Rånlund och hans bodenmål som bloggen avhandlat tidigare. Ränderna går aldrig ur.
Proffslicensen kvitterades dock inte alls ut i Norrbotten, utan på Solänget 1974. Söderholm hade varit amatör ett tag innan det och även hunnit med en lärlingssejour hos Sören Nordin på Solvalla. Han blev champion i Ö-vik 1977 och 1978. Sedan gick flytten till Solvalla där han stannade ända till 1994 då flytten gick upp till Umeå.

Söderholm har en stor favorithäst, Lena Fox. Stoet hade ett tag 22 raka segrar. Ina Scot var hästen som slog den sviten (det blev 31 raka till slut). Inas svit slogs i sin tur av Järvsöfaks (som i sin tur hann med att vinna 42 raka).
Lena Fox var en familjehäst Söderholm hade som amatör i Norrbotten och som följde med till Solänget.
Hon vann sammanlagt 48 segrar på 94 starter. Detta trots att hon var skör och inte tålde en träning som kunde ha gjort henne ännu bättre.

– Hon var en elithäst men kunde ha blivit bättre än då, säger Söderholm.

Krister Söderholm är en renlevnadsman vars enda last är godis. Ja, det där är allmänt känt i travnorrland.
En godisgris (mindre nu än tidigare dock). Skämten har varit många under åren då han vunnit lopp under Umåkers påsktrav där det alltid varit påskägg i priser.
När seger 2000 kommer lär det bli godis igen!

Apropå att travfolket älskar sina hästar och vakar över allt som sägs.
Söderholm lurade mig en gång då han i en passus la in att kallblodet Mini Best (född 1990) hade så korta ben att den kunde kallas ”Sveriges snabbaste tax”.
Lite kärleksfullt så där.
Det där var ju ett roligt uttryck. Jag testade att köra med det i en tipskommentar.
Gissa om jag blev illa omtyckt i hästens hemby efter de raderna.
Skönhetsfelet till trots tävlade Mini Best med stor framgång den aktuella säsongen och jag trodde att det där kunde passera. Vadå, hästen HADE ju korta ben.
Hästen kom från Lycksele (uppfödd av Maria Johansson) och amatören Leif T Dahlberg, då hovslagare, bar fram hälsningar.
– Du ska veta att de inte är ”nå go’” på dig nu!

I mitt facebookflöde har jag Kia Wiik, Jenny Persson, Catarina Norqvist, Erica Sandström, Lena Åström med flera med flera.
Hästfolk som säkert har kunnat småbråkat sinsemellan
Hästarna hålls alltid utanför. Inte ett ont ord om dem.
Minerad mark om familjemedlemmar.

Gamla bilder. Kan inte få nog av dem. Hittade denna när jag botaniserade i pappersarkivet på Västerbottens-Kuriren för några år sedan. Mats Rånlund när han var tränare i Boden.
Bilden är aktuell i dagarna när Rånlund flyttat hem igen efter 35 år som travtränare i Skåne.
Han har fem hästar på träningslistan och de två starterna han hunnit med sedan flytten har slutat med en seger och en andraplats med hästen Ellen DeGeneres.

Detta måste vara en vinterbild. Rånlund har toppeluva på sig.
Fy fasen vilken rejäl hjälmreklam! Namn och telefonnummer. Punkt. Inga blixtar eller pilar eller reklam för annan verksamhet utan pang på med det viktigaste – telefonnumret till det egna stallet.
0920 är riktnumret till Luleå.  Mats Rånlund flyttade ner till Skåne från Norrbotten 1985 och har inte låtit sig påverkas i snacket trots dryga tre decennier på Jägersro.
Dialekten har inte färgats det minsta lilla. Rånlund är helt klart ett unikum i det fallet.

Jag minns ett samtal jag hade med Per Nordström för några år sedan. Nordström har inte heller ändrat den norrbottniska dialekten nämnvärt sedan han flyttade ner.
Pers fru brukar dock höra när han tillbringat allt för mycket tid med sin gamle chef Mats Rånlund.
– Hon hör direkt på hur jag pratar och brukar säga att nu har du varit hos Rånlund igen!

Nordström började som lärling hos Mats Rånlund och följde med flytten ner till Jägersro 1985.

Mats Rånlund brukar framhålla segern i Svenskt Travderby 1995 med Good As Gold som karriärens höjdpunkt.
På bilden har han blivit kuskchampion i ”V65-mästaren”. Året var 1987 och två andra norrlandsprofiler blev etta och tvåa.
Visst känner du igen dem?
Lars Lindberg och Berth Johansson.

>>>>>>Lite om hästajäkeln Express Gaxe

Express Gaxe flankerad av två flygvärdinnor. Gunnar Axelryd i bakgrunden. Foto: TR Bild

Det var V75-trav från Örebro i helgen och i sändningarna pratades det lite om banans genom tiderna bästa häst Express Gaxe (född1973, död 1995).
På bilden har Gaxe vunnit ett SAS-lopp och två flygvärdinnor är med i vinnarcirkeln.

Gunnar Axelryds stjärna tog 54 segrar på 93 starter och ståtade ett tag med 20 raka segrar. Större segrar i karriären var Svenskt Travderby, Kungapokalen, Åby Stora Pris Hugo Åbergs Memorial (två ggr),  Oslo Grand Prix. Express Gaxe blev trea i Elitloppet.

Express Gaxe såg jag några gånger som liten. Den kände hästfotografen Einar Andersson ägnade travet och hästarna ett helt liv och jag brukade försöka få den minnesgode Einar att berätta så mycket som möjligt när vi jobbade tillsammans på Kanal 75:s redaktion i Stockholm.
Express Gaxe hade Einar Andersson ett alldeles speciellt minne av.
Hästen var arg.

– Han blev jag sparkad i baken av en gång. Jag stod på en sida av en stor sten och Gaxe på den andra. Det skulle bli en fin bild. Men han var så arg hästjäkeln att han kom åt att sparka på något sätt ändå. Det blev ett riktigt avtryck, en hästsko där bak! skrockade Einar.

Saken kollades upp med ”Hingstfotografen” Clas Kärrstrand. Var Gaxe en arg en? undrade jag. Och jodå även Kärrstrand mindes att hästen kunde vara en vrång jäkel.

Kärrstrand berättar:
– Den enda fotografering jag tvingats avbryta för att återuppta igen var den med Gaxe. Han bråkade så in i helsicket mycket att vi var tvungna att ta en liten paus. Det tog fyra timmar att få några bilder till en hingstkatalog utan att jag kände mig riktigt nöjd med slutresultatet, säger Claes Kärrstrand.

Express Gaxe och Axelryd efter segern i Kungapokalen. Foto: TR Bild

Enligt gamla intervjuer med Gunnar Axelryd var hästen inte elak. Snäll på hemmaplan och i den dagliga träningen. Det var när hästen kom till en bana som han förvandlades till den vrånga typen som ville ge sig på andra hingstar och så vidare.

Claes Kärrstrands teori är att Gaxen sprang på sitt humör. Hästen tålde helt enkelt inte när andra hästar kom upp på utsidan!
Jag minns en tv-intervju med Gunnar Axelryd där han berättade om ett lopp där hästens fighter-egenskaper kom fram alldeles extra tydligt.
Express Gaxe i ledningen som så ofta annars. Hästens låga huvudhållning var hans signum. I loppet Axelryd berättade  om hade Gaxe matat undan och gick in i stor ledning och någonstans på upploppet satt upp huvudet i tron att segern redan var klar.
– Då kom det en häst farande lite längre ut i banan. Gaxe såg konkurrenten och körde ner huvudet igen, trampade i och vann. Ett beslut taget av honom själv. Ingen skulle ta sig förbi Gaxen!

>>>>>>>>>> John D Cambell juckade när han körde

En sparad Expressen från 1988. Mack Lobells ägare Lou Guida i glädjetårar.

Ett av mina främsta elitloppsminnen är en story jag blev blåst på som besökare.

1988 kom den omtalade Mack Lobell till Solvalla. En liten häst som inte alls såg ut att kunna springa särskilt fort. En kusk med en körstil vi inte var vana vid att se.
Det såg inte klokt ut kommer jag ihåg. Långa tömmar och så satt karln liksom och juckade fram sin häst i sulkyn. John D Cambell.

I starten svarade jänkaren ut den envetna holländskan Action Scoatter i en 1.07,5-öppning (vi var nöjda med 1.10-öppningar den här tiden). ”Macken” var bara bäst.
”What a horse, what a driver”, som Bosse Rydgren skrek när ”Macken” klev undan.
Ägaren Lou Guida störbölade i vinnarcirkeln. John D Cambell la ut texten. Mack Lobells tränare Chuck Sylvester såg man inte till så mycket. Han försvann liksom i skådespelet.
Allt detta såg vi på plats på Solvalla. VHS-spelaren stod laddad hemma och det var först när jag såg den bandade tv-utsändningen och läste kvällstidningarna på måndagen det gick upp för mig vad som utspelats på innerplan efter loppet.

>>>>>>>>>36 miljoner – 1988

En man med roliga glasögon förkunnade att Mack Lobell skulle bli svensk. Jag har sparat Expressen-tidningen från 1988 där det går att läsa att John-Erik ”Goya” Magnusson köpte tre fjärdedelar i Mack Lobell för 36 miljoner kronor.
Andelarna fördelades lite på flera olika händer. Hästen skulle bli avelshingst på Blädingeås Stuteri i Småland.

Det var så allting började. Friskt vågat. Magnusson blev en av våra största uppfödare.
Sommaren 2018 gick John-Erik Magnusson ur tiden, 66 år gammal, i en olycka hemma på
gården i Kentucky, USA.

Bengt Adielssons artikel om Mack Lobell, Goya och Elitloppet 1988.

Läktaren på Umåker en V75-dag i slutet av april 2007. Foto: Mia Törnberg, TR Bild

Det var tungt och ovant att inte få vara på plats när hemmabanan Umåker arrangerade V75 för någon vecka sedan.
Ingen publik tillåts i coronatider.
Det är nästan så att man längtar tillbaka till tiden med ”Mobiltelefon live” och alla jämrans amatörreferenter som terrat en på travläktarna i alla år.

ATG Live har inte funnits så länge faktiskt. Kåseriet nedan skrev jag 2007 för Västerbottens-Kuriren. 13 år sedan alltså. Då var det fortfarande så att folk satt och refererade lopp i mobiltelefonerna på landets travläkare.

Ett jäkla tjat. Men jag saknar det nu. Allt är förlåtet. Kom tillbaka gubbar i keps med dålig engelska.

Kåseriet:
Terrorn på travet – av Mikael Wikner
(Västerbottens-Kuriren i juni 2007)

Hästarna kommer in på upploppet och spänningen stiger.
– Nu köm Brunte Brunter i spåren här! Nu köm flera bakifrån. Han galopperar. Nej, han håll’ sig på benen. Nu kommer Lindqvists häst tillbaka igen…men det blir visst tian som vinn´från ledningen ändå!

Kaffekopp, travlopp och lite lugn och ro. Sådana sköna stunder brukar saboteras av någon i bänkraderna nedanför på läktaren är utsänd med mobiltelefon.
En travläktarens Arne Hegefors.
Folk har inte tid att åka på trav. Men nog ska de veta vad som händer ändå. ”Mobiltelfon live” är populärt. Alltid ska det vara direktsändning från en plats nära mig.

Rrriiinnnngggg!
– Ja, det är Gunnar. Ja, hej hej. Vi ska snart köra första V5 här. Hur har du det då? Livet leker. Haha! Ja, V5 är inlämnat nu.
(Några minuter senare)
– …ja, haha. Men nu får vi skärpa oss. Nu är hästarna bakom bilen här! OCH IVÄG! DET BLIR ETTAN SOM TAR LEDNINGEN OCH NIAN HÅLLER SIG PÅ BENEN. HÖR DU VAD JAG SÄJ!?

I högtalarsystemet får publiken en utmärkt vägledning av banans loppreferent. Med någon sekunds fördröjning kommer samma information av mannen med mobiltelefonen.
Sittplatsläktarens Göran Borgås måste skrika för att nå fram till sin vän på den andra änden av linjen.
– Det gick snabbt första varvet. Omkring 14. Men nian se ba´fin ut. HÖR DU VAD JAG SÄJ?
Speediga Rebecka ligger mitt i fältet någonstans. Dom har inte nämnt na’ än.

HO HOOO! Eko. Trav i en ekodal.Kan man strypa karln med halsduken?
Till råga på allt kanske det går bra för mobilterroristen och hans vän. Teletrafik mellan Umeå och Bjästa så länge V5:an lever.
Är det riktigt illa har vi att göra med en inte alls så travkunnig människa. En sån som inte kan läsa loppen och tror att samtliga tolv hästar har segern på gaffeln 300 meter från mål.
En travblind jävel. Det blir fel hästar till spets, rättelser, tungvrickningar, enögdhet för de egna streckade hästarna och upplopp där hela fält har chans i den sista kurvan.

Störande för omgivningen som försöker koppla av där på läktaren.
– Femman ligger i ledningen! Va? Nej, FEMMAN SÄJ HAN SOM REFERERAR! Hör du vad jag säj? Och nu börjar Nygren på att avancera här!!!

Det refereras travlopp och telefonjäkeln har ström som räcker en hel tävlingskväll.

>>>>> Elitloppsromantik med balsampoppeln

Solvalla stallbacke i solnedgång 2006. Foto: Anna Gerdmarker, TR Bild

Elitloppet utan publik!
Blir inte det tomt och vemodigt?
Kanske det måste till fejkade applåder och publiksorl i tv-utsändningen? För stämningen skull.
”Skratt på burk” kallas det när ljudspår med skratt läggs på efter skämten i komediserier.
I elitloppsutsändningen från Solvalla skulle det sitta bra med lite åpplåd-åskor och skrik under loppen.

Tänk alla morgonpromenader till Solvalla tidiga morgnar i elitloppstider. Vi låg oftast och sov utanför grindarna på stallbackssidan.
Läser på twitter att någon yngre förmåga har samma vemodskänsla i kroppen som jag nu när det inte går att vara på plats på grund av viruset.
Han skriver om alla dofter som hägg, syren och äppelträd runt Solvalla.

Det han försöker komma fram till är nog balsampoppelns doft.

Det är balsampoppeln som doftar på stallbackassidan på Solvalla.
Doftminnet är människans starkaste och för några år sedan luskade jag fram att det är trädet balsampoppel som bidragit till elitloppsstämningen under alla år.

Jag var med om att starta hysterin med köandet nattetid utanför grindarna. Natten mot Copiads duell mot Pine Chip 1994 tog allt fart på allvar. Det hade köats nattetid innan det också men just det året blev det extremt.
Alla tidiga morgnar och nätter vi tog oss till Solvalla för att köa från stallbackssidan. Något i luften. En doft. Just den doften kom över mig under min och dotterns väg till dagis en morgon för några år sedan. Alltid på samma ställe vid några träd.

En morgon fick jag chansen att fråga några trädbeskärare vad det var för ett slags träd.
Balsampoppeln. Solvallas stallbackssida har många av den sortens träd. En underbar majdoft. ”Namnet anspelar på de angenämt luktande nya knopparna”, som det står i en uppslagsbok.

Elitloppsromantik är också alla dessa morgnar då vi bara satt och pratade eller gick runt på E-läktaren och skakade hand med alla man bara träffade den gången på året. Tiden då det inte var så mycket kommers och lopp under förmiddagarna.

Rätt som det var sprakade det till i högtalarna.
– Hej, det här är ”Skräcken”. Snart åker jag ut och värmer.

Skräcken och Demon Sid värmer 2003. Foto: Mia Törnberg, TR Bild

Yankee Lo galopperar kort före mål i Guldbjörken 1997. Segern till Storstadsbusen.
Foto: Thomas Blomqvist, TR Bild

Han är en av de bästa travtränarna i världen genom tiderna.

Men det räcker inte med det.
Stig H Johansson var även en av de bästa kuskarna.
Inse vilket helvete konkurrenterna måste ha haft.

Efter sjuårige Diamantens fina comeack och knappa förlust i årsdebuten blir det förstås en godbit om den skadeförföljde hästen kommer till V75 på Umåker nästa lördag.
2018 vann Diamanten femåringsloppet Berth Johanssons Memorial. 2020 kan det bli seger i Guldbjörken.

Stig H Johansson har vunnit Umåkers största lopp fem gånger.
1997 gjorde han det för andra gången med Storstadsbusen som även hade vunnit Guldbjörken året innan.

Guldbjörken 1997 blev mycket dramatisk. Håkan Skoglund fick galopp på Yankee Lo (288 för 10 på vinnarspelet) kort före mål med segern klar. Det blev i stället jättefavoriten Storstadsbusen och Stig H Johansson som vann loppet.
Stämningsfullt, dramatiskt och packat med folk som vanligt när den lilla banan i norr hade bjudit på stor sport. Att Storstadsbusen var ägd i Piteå (Busbrothers) och tränad/körd av Stig H Johansson bidrog till stämningen efter loppet.

Travbanechef var Robert Karlsson under sin första period på banan. Karlsson stod och mös i vinnarcirkeln.
Stämning, pompa och ståt.
Men vardag också. För Stig H.

Banan (läs: Robert Karlsson) hade tagit till i med cirkatiderna mellan loppen och en olycksincident tidigare under dagen gjorde också sitt till.
Allt var försenat. Sista V75-loppet kördes inte förrän några minuter efter halv sex.

– Karlsson! Gulddivisionen går så här sent, hur förklarar du det? sade Stig H Johansson inför segerdefileringen när segerintervjun med Johan Edlund var avklarad och blommorna utdelade.

Den församlade pressen, prisutdelarna och styrelsefolket lyssnade andäktigt när Robert Karlsson, helt oförberedd i festyran, fick ihop någon slags förklaring.
– Jaaooo…

Jag glömmer det aldrig. Robert Karlsson letade ord (vilket i sig är ovanligt), stod och hävde sig från häl till tå och liknade mest en skolpojke som just hade fått en tillrättavisning av rektorn.
Det var festyra på Umåker men arbetsdag för Stig H Johansson som skulle passa ett plan samma eftermiddag.

>>>>>>Till en annan Johansson

Stefan Johansson leker travkusk som liten med tesilar som glasögon.
Foto: Privat

En annan Johansson är 33-årige travtränaren Stefan Johansson på Umåker.
När han gick tränarkursen försökte jag påverka honom att byta efternamn.
– Se på Robert DUNDER vilket jäkla artistnamn han kommer att få. Johansson? Har du ingen mormor eller farmor som du kan låna flicknamnet av? sa jag halvt på skämt, halv på allvar.

Stefan Johansson skrattade bara åt mitt förslag.
– Har du aldrig hört talas om Stig H JOHANSSON?! sa den unge Johansson.

Och jo, en gång ringde jag fel. Stefans namn stod bredvid Stig H Johanssons i travsportens telefonhäfte.
När jag skulle till Stig H kom jag till Stefan J.
– Ja, du ser där! sa Umåkertränaren triumferande.

Det är Stefan Johansson som är pojken med tesilen som glasögon på bilden (mer om tesilarna längre ner).
I somras vann han Kriteriestoet på Dannero med Guli Anna. En enorm seger för en ung tränare.

Guli Anna – ägd av Tomas Byberg och Nils-Olov Zetterblad – fick 350 000 kronor in på kontot efter Kriteriestoet och kan få en mellansäsong i år.
Kanske kan det bli frågan om det kända att hästar får ”svårt att bära pengar” – det där som ofta händer efter en seger i något av de stora unghästloppen.
Guli Anna har nästan tjänat en halv miljon kronor nu och det ska bli spännande att se om hon kan växa in i sin nya klass.

Wikners TRAVliga blogg fokuserar ju på nonsens och nostalgi.
Lättsamheter.
Vi ringer till Stefan Johanssons mamma Carin Johansson och hör vad hon och maken Leif hade för sig den där augustidagen i fjol då sonen slog till med en stor seger på Dannero.
Carin var förkyld den helgen och paret hade vänt med bilen redan i centrala Umeå.

– Jag vill vara där och dela upplevelsen med honom när han skulle få köra ett mästerskapslopp med egen häst. Men Leif tyckte att jag var för dålig och vi vände. När vi ringde och meddelade det där sa Stefan bara att ni kan ju komma nästa år i stället, jag ska vara med då också! berättar mamma Carin.

Kriteriestoet 2019 var mycket händelserikt. Efter att några av konkurrenterna kommit bort styrde Stefan Johansson till ledningen i den sista kurvan och körde undan med Guli Anna.
Bakom kom Öystein Tjomsland snabbt med Brenne Berna – men Tjomsland tog sig inte förbi.

– När man sitter i sitt eget vardagsrum vågar man ju släppa loss det lite mer. Vi höll ju andan Leif och jag och var helt inriktade på att han skulle bli tvåa. Tjomslands häst var ju den som skulle vinna. Håll henne i trav håll henne i trav, Håll henne i trav, håll henne i trav!!! skrek vi. Sedan såg vi att det skulle gå vägen.

– Stefan vinner ju! Det var ju jättestort. Och ja…jag tror att hunden blev lite rädd faktiskt!

>>>>>>>>fortsättning pojken med tesilarna

Stefan Johansson kör lopp med gunghästen i dressen hans farmor sydde upp.
Foto: Privat

Stefan Johansson gillade hästar och trav från späd ålder. Pappa Leif har tränat hästar på amatörbasis men mest delägt hästar tillsammans sina bröder Gunnar (tvillingbror) och Sven-Åke.
”Sventa” Johansson är den som varit mest aktiv i travet. En travamatör som i dag har han tre hästar på träningslistan.
Det är Sven-Åkes gamla avlagda hjälm Stefan bär på bilden.
– Det stod SÅJ på den och vi tog bara bort ”Å:et”. Hans farmor var skräddarutbildad och en duktig sömmerska, så hon sydde den där dressen till Stefan när han var liten. Berta Johansson hette hon och var från Finland och farfar Runo var från Ström, där de bodde.

Pojken med tesilen då (bilden längre upp)?
Jo, det är en tesil av den runda varianten Stefan har på ögonen.
– Han hade sett på någon V75-sändning att Olle Goop hade sådana när det var en skitig bana. Goop hade nätglasögon. Jag stod och gjorde te en gång med en sån där kula och Stefan såg hur jag vek upp den för att fylla med te. Han såg genast möjligheten och tesilen blev kuskglasögon, berättar mamma Carin Johansson om sonen som började med travskola och ponnytrav, brorsan Thomas körde ponny som liten han också men valde en annan yrkesbana och är maskiningenjör i dag.

>>>>>>>>>>Stig H och Emile

På väggen i Solvallas sekretariat. Vackre Emile.
Foto: Mikael Wikner, TR Bild

Den här vyn alldeles innanför dörrarna till sekretariatet på Solvalla fastnade jag för. Det blev en bild av installationen när jag var där för ett par år sedan.

Om Emile-tavlan och Stig H:s dress är kvar på samma plats i dag vet jag inte.
Bilden är från ett försök till Elitloppet 1988 då Emile hade innerspåret. Det blev ingen final för Emile 1988 (då Mack Lobell och John Campbell vann).
1987 blev Emile trea i finalen bakom Rex Rodney och Utah Bulwark.

Emile var ju känd för sin startsnabbhet. Och för att han var VACKER.

Hästen var en uppenbarelse. Emile var en sådan där häst man gärna kollade in lite extra. Höga knäuppdragningar. Få kunde utmana honom bakom bilen.
Stig H Johansson vann många stora segrar med Emile som levde till 2012. Född 1981.

Det diskuterades startsnabba hästar en gång i ett tv-program och Stig H Johansson nämnde holländskan Action Skoatter, från Elitloppet 1988, som en av de raskare hästar han sett.
Sedan fick han frågan om han själv haft någon riktig startkatapult i träning…

Jag…och och vem vet hur-många-andra ute i landet… fyllde unisont i luckan när Stig H tvekade ett par sekunder:

– EMILE! sa vi tittare i Svedala

Stig H Johansson blev påmind av Ralf Vadsmo i studion den gången.

– Ja, Emile var väldigt startsnabb. Men jag har inte haft någon sådan där extremt startsnabb häst.

Vi minns det där framsteget och hästens startsnabbhet. Jag är inte alls kunnig på området …men exteriört var han väl oerhörd, Emile? Eller var det pampigheten i rörelse vi gick igång på? Synd att han var valack.

Apropå Stig H Johansson och Diamanten. Tänk om Diamanten vinner Elitloppet i år på ett folktomt Solvalla. Alldeles tyst när Erik Adielsson avgör med Diamanten och Stig H vinner sitt sjunde elitlopp som tränare.

99 veckor galen och uppgiven när man spruckit.
Kanske lite glad den hundrade lördagen.
V75. Spelet som upprör, gläder och förbryllar. Ett spel för den uthållige.

Jag har inte haft någon vidare tipskondition de senaste åren och har för länge sedan lagt ut V75-tippandet på lego. Problemet är att mina kompisar också har svårt för det här…
Tippare X skickade ett sms i höstas om att han stod över bolagstippandet en lördag eftersom han låg nedbäddad i hög feber.
Perfekt ju! Skulle den killen ha kastat alvedonet och rattat ihop ett system i feberyra kanske vi hade vunnit. När vi spelar friska och vid våra sina sinnens fulla bruk fungerar det ju bevisligen inte. Inte ofta i alla fall.

Vägen till sju rätt. Kanske man ska lägga om kursen och lämna in redan fredag eftermiddag?  Att lyssna på alla experter och kolla de sista värmningarna kan vara bra men lika ofta är det nog en distraktion. Fredagstanken!

V65 hette det stora riksspelet i starten när det drog igång 18 augusti 1974.
Sedan blev det byte av upplägg och sedan 1993 har vi spelat V75.

V65-omgång i Örnsköldsvik någon gång på 1970-talet och Säterbest med sin ägare Bertil Ödmark är med under festligheterna på postkontoret ”Övik 1” inne i centrala stan. 

Bloggen vänder sig till Umeåbon Martin Jansson, född i Härnösand, uppväxt i Sundsvall som flyttade till Örnsköldsvik och sedan Umeå. Jansson var styrelsemedlem på Umåker 1989 till 1994 och då marknadschef för Posten i Västerbotten.

Det har handlat mycket om det kungliga postverket under åren för honom. Eftersom travintresset alltid funnits där har Martin Jansson kunnat kombinera nytta med nöje i sitt jobb.

Som den gången då han kunde bjuda in populäre Säterbest med sin ägare, tränare och kusk Bertil Ödmark från Arnäsvall till en happening i centrala Örnsköldsvik när V65 ”var i stan”.
Endast så kallade kontaktkopior (av negativ) finns kvar i Martins ägo av alla bilder som togs på Säterbest och Bertil utanför postkontoret ”Övik 1” inne i centrala Ö-vik.
Suddigt. Men ni kan föreställa er.

– Säterbest var världsrekordhållaren från Arnäsvall och ägaren Bertil Ödmark som oftast körde Säterbest en folkets man som snackade med publiken och alltid var så glad och bjöd på show när han vann. Och med Säterbest blev det ju många segrar. Säterbest var verkligen vacker och hade samma utstrålning som hans senare kommande broder Järvsöfaks, säger Martin Jansson.

Men till det stora spelet igen. V65 skulle länge lämnas in på fredagar.
– Det fanns ju andra depeschkontor förutom Posten där det gick att lämna in V65. Tobaksaffärer och så. Men Posten var dominant där på 1970-talet när det gällde travet. Det här var ju långt före digitaliseringens tidevarv som vi är inne i nu. Då var det så att man skickade alla papptalonger ner till Stockholm. Där öppnades kuverten och sorterades manuellt
– Allt sånt där i dag är ju klappat och klart i samma stund som du lämnar in V75. Men när V65 började var det mesta papper, precis som pengar var papper i form av sedlar, säger Martin.

Bloggaren är en samlare och förutom tablettaskar och annat i förpacknings- och nostalgiväg, har jag under åren köpt och fått en hel del travnostalgi.
V65-kupongerna är fina. Den här kupongen är nog från slutet av1970-talet någon gång. Travronden har en fin reklamplats (Trav och galopp-Ronden som ju organet hette till för bara några år sedan).

ATG hade en stor organisation igång i slutet av veckan med alla V65-kuponger som kom till Stockholm i postsäckar. Kvitton skulle räknas, och sedan rättades allt manuell eller näst intill.

Men om någon postsäck saknades då, vilket hände. Hur visste man att det överhuvudtaget var kuponger på väg in från orter som Bräcke och Nyland?

Martin Jansson:
– Att det var kuponger på väg in visste man ju alltid. Man hade en avprickningslista i Stockholm och prickade av kuvert för kuvert så att man visste att det hade kommit in spel från respektive postkontor, stort eller litet Om det på något litet postkontor någonstans ute i bygderna INTE hade spelats V65 en lördag, ja då var ansvariga där tvungna att skicka in ett kuvert ändå som talade om att det inte hade spelats någonting.

Postens man Martin Jansson om när postsäckar kom på drift:
– Då gick ett larm helt enkelt. Posten hade en organisation som drog igång och försökte efterforska var det här kuvertet eller postsäcken var någonstans. Oftast så gick det faktiskt att lösa. Man kunde hitta kuponger som kommit på villovägar i Västernorrland och Mellansel till exempel, det kunde ju vara felsorterat och ligga lite här och var. Men då gick det att faxa in talongerna. För fax fanns ju. Gånger när talongen inte hade kommit fram och någon vinnare satt hemma med ett kvitto som var värt flera tusen blev det en ganska knepig juridik. Men man försökte hela tiden att lösa det där då genom att kompensera de som hade vunnit, säger han.

Knutte Leering med Lars Söderholm.

Martin Jansson var Postens marknadschef för region Västerbotten när han bodde i Umeå. Under tiden i Örnsköldsvik jobbade han som postkonsulent och var länken mellan Solänget och Posten under reklamdriverna för V65.

På den suddiga bilden ses Lars Söderholm köra hästen Knutte Leering i centrala Örnsköldsvik inför premiären av V65 i augusti 1974 (en omgång som kördes på Solvalla).
Krister Söderholm var tränare på Solänget under några år och brodern Lars var anställd.
– Vid V65-premiären hade vi Knutte Leering och Lars Söderholm som körde runt på stan. Knutte Leering var totalt orädd för både människor och fordon. Så han gick Storgatan upp och ner och gjorde reklam för sporten och spelet, berättar Martin Jansson.

Tillbaka till Säterbest. Många Ö-vikare (och andra) har i efterhand vittnat om att kallblodsidolen blev många travintresserades väg in i sporten.
Bertil Ödmark från Arnäsvall gillade ”folk” och bjöd alltid på sig själv. Eder bloggare har minnesbilder från ung ålder när en farbror segerdefilerade och lät sin häst gå sakta fram för att kusken skulle ha tid att prata med publiken: Säterbest och Bertil Ödmark!

382 starter gjorde hästen med facit 82 segrar 37 andra- och 48 tredjeplatser.
En solig V65-dag på Bergsåker 1978 satte Krister Söderholm nytt världsrekord med tioårige Säterbest med tiden 1.25,4 över 1660 meter (tillägg!).

– Bertil och hans brorsa Sven som fött upp Säterbest hade ett sätt att uttala hästens namn på nolaskogs som ju måste anses som det rätta. ”Säääterbest” sa man. Med betoning på den första stavelsen. Ja, Säterbest var min första stora idol på hästsidan. När han hade vunnit som han gjorde ofta, kunde Bertil kliva av i vinnarcirkeln och bara låta Säterbest stå där med tömmarna på ryggen. Hästen stod där lugnt och stilla och väntade på att intervjun med Bertil skulle ta slut. Skratt och show och alltihopa. Hästen var totalt cool och jag behöver väl inte säga att den duon var den bästa reklamen för V65 vi hade kunnat få i Övik när vi tog honom till postkontoret. Mest blev det att Bertil stod utanför med hästen på det lilla torget och visade honom för allt folket men Säterbest var faktiskt inne en kort sväng i lokalerna också och hälsade på kassörskorna, säger Martin Jansson.

”Number One Dad” skrev Camilla Johansson om sin pappa Magnus. Här är Camilla inte stor och har somnat under en tur med en av stallets hästar. Foto: Privat

– Ungdomen! sa Magnus Johansson och tittade på mig.
Han himlade med ögonen och fyrade av det där Magnus-leendet.
Det var för några år sedan det här på gården på Ringvägen på Teg. Jag var där för ett reportage inför en V75-dag på Umåker, då familjen skulle dela ut pris i femåringsloppet Berth Johanssons Memorial.
”Ungdomen”. Det var dotter Camilla han menade. Hon var den som fick saker att hända och tog kommandot när hon för några år sedan blev sugen på egna travhästar och tyckte att Magnus skulle börja träna för tävling igen.

Magnus var försiktig som vanligt men med Camilla har det aldrig ”suttit fast” som man säger Hon fick som hon ville. Pappa Magnus kvitterade vid 50 års ålder ut amatörlicens. En stor och fin nyhet inte bara i Västerbotten utan i hela trav-Sverige.
Berths-pojken hade följt i pappans fotspår och börjat träna hästar med tävlinglicens efter  många år. Han som länge tyckte att det räckte med att låna andras hästar ibland när det värsta suget kom över honom.

Sedan pappa Berths död 2009 hade ruljangsen på gården sett ut ungefär som vanligt. Amatörer med travhästar hyrde in sig i det tolv boxar stora stallet. Liv och rörelse.
Undantaget den gången var att Magnus Johansson själv nu var en av de licensierade.

– Jag har väl alltid hjälpt till lite med hästarna som står här. Mockat och kört lite. Men aldrig haft egen tränarlicens. Pappa ville nog innerst inne att jag skulle fortsätta, men blev maskiner och annat för mig i stället. Tävling var kul men jag hade inte det som största drivkraften. Jag gillade mest att ta hand om hästarna och få dem att tycka att livet var roligt, sa Magnus i artikeln jag skrev om honom 2014.

Magnus Johansson hade gått en kamp mot cancern och berättade att han hade varit trött efter behandlingarna. Alla  turer med rockarden längs körvägarna på Teg med egna hästen Split the Bill under vinter hade varit rena medicinen.

– Jag var riktigt trött där ett tag. Tänk om folk skulle förstå hur harmonisk man blir av att sitta bakom en sån här. Alldeles tyst, bara du och hästen. Det är terapi det! sa Magnus.

>>>>>>>>Magnus är borta

Magnus och Camilla utanför stallet på Teg 2014.
Foto: Mikael Wikner, TR Bild

Magnus Johansson förlorade kampen. I höstas gick han bort, 55 år gammal.
Det har tagit emot att ens tänka på att skriva något om Magnus. Det har inte känts rätt att riva upp saker som kanske lagt sig tillfälligt i familjens sorg.
Med Camillas och övriga familjens tillåtelse skriver jag nu en travblogg om Magnus, Tegskillen som var så omtyckt för sitt positiva och snälla sätt.
På farsdag. Number one-dad.

Kristian ”Mugge” Rågfeldt, tidigare marknadsansvarig på Umåker, skrev en fin sak efter Magnus bortgång. Mugge skrev: ”Tror att alla som lärde känna Magnus kan blunda och höra hans fnittriga skratt. En sann kompis som hade en sällsynt gåva, nämligen att berömma folk runt omkring honom med glada tillrop.Jag kommer att sakna dig Magnus, så jag hoppas och tror att du får det bra vid nästa hållplats”.

Ja,  snäll är nog det första ordet som dyker upp när jag tänker på Magnus Johansson.
Och hur det var den där gången för några år sedan då jag besökte gården på Teg. Det hade varit tomt i de egna boxarna ett tag och Camilla ville fylla på med någon travare igen efter en uppväxt med mestadels ridhästar för egen del.

– Vi har inga egna hästar just nu, jag och pappa. Men jag håller på att övertala honom om att vi ska skaffa nya. Det går lite trögt men jag vet att han vill, innerst inne, sa Camilla och skrattade.

Ur artikeln:
”Under några säsonger har han hållit igång lite smått med ett par egna hästar efter sin lilla comeback. Av barnen har det hela tiden varit Camilla som varit den mest intresserade.
Och faktiskt drivande.
Magnus Johansson teaterviskar när han svarar på frågan om framtida satsningar.
– Nog vill jag lite grand. Camilla vill betydligt mer om man säger så. Vi får se då. Jag har hela tiden sagt är att det ska vara lugn och ro och harmoni när man tränar häst och efter att ha jobbat mycket under en period ska det förhoppningsvis bli lugnare framöver, säger Magnus Johansson, vars firma har haft hand om skötseln av anläggningen på travbanan under några år.”

Ungdomen! sa Magnus, ungdomen skulle då alltid ha så bråttom.
Det blev fler hästar i stallet och även några segrar. Camilla var den drivande och pappa Magnus medgav att det var rätt bra ändå det där med den ungdomliga otåligheten.
Häst kunde han sannerligen men aldrig att jag kunde få honom att ta åt sig av äran av alla framgångar han hade tillsammans med Berth.
Sådan var han, Magnus. Hästskötaren nummer ett (sett till framgångarna) i Västerbotten genom tiderna var mer intresserad av att lyssna på andra än att prata om sig själv.

>>>>>Lyssna på bloggen med Magnus.

Segertavlor i fikarummet på Teg. Magnus Johansson skötte många stjärnor
Foto: Mikael Wikner, TR Bild

Umåkerpodden med Magnus Johansson

Lyssna på travchefen Robert Karlssons intervju med Magnus Johansson som spelades in februari 2018. Karlsson har spelat in många bra ”Umåkerpodden”. Detta är i mitt tycke den bästa.
Om…alla topphästar det Johanssonska stallet hade: Big Spender, Song Key, Prince R.S., Noble Key, Gissle, Golden Iran med flera med flera.
Om…att pappa Berth kunde vara auktoritär.
– Pappa var väldigt intresserad av hästar. Det var en kanonpappa på alla sätt och vis men kanske att han var lite väl fokuserad på sina intresseområden och kanske inte alltid tänkte på resten av familjen. Men det var en annan tid och kanske lite mer frågan om överlevnad än vad det är i dag, säger Magnus i intervjun.
Om…Magnus tips att se på ögonen hos hästen.
– Det är egentligen inte bara hästar utan egentligen vilka djur som helst som du har kontakt med… att du kan se otroligt mycket på ögonen. Ett djur kan inte prata och på ögonen ser du hur de mår rent mentalt. Ögonen är det viktigaste jag ser på en häst, säger Magnus i Umåkerpodden.

>>>>>Hans G Lindskog minns Dunderderbyt

Big Spender på bakbenen i juli 1987. Magnus har berättat att Big Spender var mycket tacksam att posera med på bild. Foto: TR Bild/P&R

Magnus Johansson och pappan Berth tog sin största seger på landets sydligaste bana, Jägersro. 1985 besegrade Big Spender Stig H Johanssons Mack the Knife i en mycket omtalad duell i Svenskt Travderby.

Bloggen ringer Hans  G Lindskog som var färsk som sportchef på Jägersro om ett alldeles speciellt minne av ”norrlänningarna” Berth och Magnus.

– Jag började som sportchef på Jägersro 1983 och det var inget bra derby det året ska vi vara ärliga att säga. Sedan gjorde jag om derbyt till nåt som hette ”Pripps Dubbel”. Alltså om samma häst vann kriteriet och derbyt skulle det ge dubbla förstapriset. 1984 vinner ju då Big Star. Det var återigen ett inte så roligt derby och vi på Jägersro började känna oss lite molokna, berättar Hans G Lindskog.

Haussen runt 1985 års derby lovade mer. Där fanns en Tangens och en Mack The Knife och dessutom en Big Spender. Svenskt Travderby var en angelägenhet i hela Sverige.

– Vi fick plötsligt till det med bra hästar och för första gången en norrländsk häst som hade chans. Det var så oerhört spännande. Det var ett jävla sus kring derbyt. Vi marknadsförde det som Dunderderbyt och det blev ju verkligen dunder också!

Hans  G Lindskog berättar att han valde bort publikplats stora delar av den här dagen för att i stället promenera runt på stallbacken och prata med de aktiva.
Stämningen inför ett storlopp…nervöst, koncentrerat.

– Jag vandrande runt och såg till så att folk hade det bra i stallen. En stund innan derbyt gick jag in  stallet som Leif Lövgren disponerade. Stallet på höger sida när man kom in på stallbacken. Big Spender hade jag gett fyra boxar längst ner i Lövgrens stall. Där var det lugn och ro.
– Vi hade en säkerhetsvakt utanför så att det inte skulle bli något strul. Inne där… knäpp tyst. Kanske hade Big Spender fått gå ut? Jag gick sakta ner till de fyra boxarna vi hade reserverat och där satt de. Inne hos Big Spender satt Berth och Magnus och koncentrerade sig och var sällskap till sin häst. De satt på ströet i boxen alltså. Jag sa inte mycket utan bara morsade på dem. Visste att de ville vara ifred. Det var så lustigt och fint på något sätt. Magi, en fin stämningsbild som är kvar hos mig. Jag glömmer inte det. Sedan tog de väl ut Big Spender, selade på honom och vann loppet. Upploppet där Berth sitter blick still, absolut som en tennsoldat och Big Spender vinner med huvud och hals.
– Jag var färsk som sportchef i travet och hade kommit från arbetsgivarföreningen och kände inte så många i sporten. Travfolk norrifrån hade jag väldigt liten koll på. Det är mitt ögonblick i livet som jag kommer ihåg med mitt umgänge med Berth och Magnus. Den där tystnaden före loppet, den var fin, slutar Hans G Lindskog.