Sex and the City, tjejserie?

 Ibland ska man ju bara hålla truten. I ett samtal med ett par kvinnor om TV-serier säger en av dem att Sex and the City var en bra serie. Då säger jag

"Typisk tjejserie, sånt orkar jag inte med." BAD IDEA.

En aning irriterat: "Hur menar du nu, finns det särskilda tjejserier? Varför är Sex and the City en tjejserie?"

Ja, hur menade jag egentligen? Jag kom ju bara ihåg att min dåvarande sambo brukade se på den ibland, men att jag aldrig började se den på allvar. Möjligen såg jag ett par avsnitt, jag kommer i alla fall ihåg att huvudpersonen hette Carrie. Men ibland har man ju extremt tur. Telefonen ringde, och efter samtalets slut kollade jag på klockan och det var dags att rusa iväg på ett möte. "Vi får ta det där imorgon, jag måste kila."

Jag kom hem och hittade en "backup" av några avsnitt. Två avsnitt borde ju räcka för att plocka ut några stabila argument.

Ärligt talat så började det bra, det visade sig vara en HBO-serie. Ett bolag som gett oss The Sopranos och The Wire kan ju sina saker. Två avsnitt senare var jag uttråkad. Det kändes som att jag satt och tittade på en modevisning (de byter kläder hela tiden, och det är snygga kläder de har) med dialog, ibland rätt så explicit sådan.

"I caught him eating another womans pussy."

"I´m done with great love, I´m back to great lovers"

"Ladies, seamen twelve o´clock" "I pray when I turn around there are sailors"

"I´m gonna have sex with a sailor tonight"

"An interesting pussy might pass his path now and then"

Inget sex fanns med i de två avsnitten, vilket förvånade mig, men jag kanske haft en felaktig uppfattning om serien. Några djupa urringningar, bara bröst och sexuella anspelningar var dock på plats.

Visst fanns det några roliga scener, och repliker, men är det ens en komediserie? Eller ett tunt drama? Att behöva se en 2000-talsserie där kvinnor börjar gallskrika när det börjar regna gör ju att man bara vill ta upp sin iPad och lägga några ord i Wordfeud istället för att titta vidare.

Jag funderar på om det är meningen att de fyras gäng ska utstråla girl power på något sätt. i så fall tycker jag inte att de lyckas så bra. Samantha kastade i och för sig en drink i ansiktet på en kille som hon varit ihop med men som hon lämnade efter hon kom på honom med en annan kvinna. Några smöriga telefonsamtal senare och en fet diamantring till henne blev de ihop igen.

Så är det då en tjejserie? Vete fan hur det kan vara en serie för nån. Man kanske måste se massor av avsnitt för att "lära känna" karaktärerna. Lite potential finns det allt i Samantha, men Carrie är ju så tråkig att man häpnar.

Hur det gick då jag fick stå till svars för att jag sagt att det var en tjejserie? Ja, jag sågade serien men garderade med uttryck som "JAG tycker att", "smaken är ju olika", "ibland vill man ha nåt lättsmält". Tjejerna såg igenom mina billiga knep och frågade upp om det där med TJEJserie. Med känselspröten ute kunde jag ana en aning dålig stämning när jag trasslade in mig i resonemang om jakten på den perfekte mannen tilltalar kvinnor osv, men såhär några dagar efteråt verkar de ha glömt mina fördomar.

Etiketter: , , ,

2 kommentarer

  1. Anna

    Tycker att det är imponerande att du ändå såg två avsnitt. Du kunde ju ha tagit den snabba vägen ut och bara googlat SATC!
    Men idag ser nog de flesta familjekostellationer så ut att vännerna är en stor del i den. Kanske därför att just denna serie varit så populär bland inte minst tjejer eftersom det glorifierat singelskapet. Samt att kvinnors sexualitet också har fått fokus då det tidigare inte varit sådant man talat om.

  2. Linda

    Kanske borde epitetet ’tjejserie’ skulle ha givit dig en hint om att du inte kommer tycka om SATC. En stor del i seriens storhet är just att man som tjej känner igen sig i karaktärernas drömmar, farhågor och problem. Naturligtvis är alla dessa delar överdrivna för att göra det hela mer underhållande. Under flera års tid får vi lära känna Carrie, den självständige, smått modetokiga singeln som redan under första avsnitten kärar ner sig i en man – Mr Big, som sviker henne gång på gång. Trots att hon försöker kan ingen ersätta honom. Vi får också lära känna Charlotte, den hopplösa romantikern som tror på evig kärlek, moral och dygd samt Miranda, den karriärlystna som får sig en släng av verkligheten när hon blir gravid. Din analys av Samantha är fel, att hon skulle nöja sig med en fet diamantring för att förlåta otrohet, det gör hon inte. Jag antar att det är Richard som hon får ringen av. Han är hennes första stora kärlek. Det är första gången som hon tror hon har hittat någon hon kan hålla ihop med för resten av livet. Samantha är en livsnjutare som tar det hon vill ha, vilket även Richard är. Detta gör att det inte håller. Man skulle kunna säga att alla fyra är olika delar av en kvinna, vilket gör att man känner igen sig i alla, till en viss del, även fast de flesta ser sig mest som Carrie.
    Men allt detta (och mer) är inte lätt att få en känsla för genom att bara se två avsnitt. På två avsnitt kan även jag se att handlingen ter sig ytlig och banal. Men för att göra en jämförelse med mer hemtama serier. Låt säga att du skulle se två avsnitt av Seinfeldt eller Sopranos, några säsonger in, det skulle inte ge något. Du skulle inte förstå skämten för du vet inget om karaktärerna och du skulle inte förstå handlingen på ett djupare plan av samma anledning. Därtill är SATC en tjejserie i det att den tar upp sådant som jag vet tjejer funderar på. Fast frågan är om inte även killar funderar på sex, relationer, kärlek, karriär och barn…. Nä det gör de nog inte.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.