Det händer nästan aldrig att jag måste jobba på kvällen. Men ikväll är en sån kväll. Det är väl för att det är så sällan som jag uppskattar det.

Lugnet, inte en människa i sikte, ingen som mailar eller ringer. Känslan av att inte veta om jag är klar och kan gå hem klockan 9 eller efter midnatt. Friheten att spela musik. Ingen som hör om jag svär. Men också saknaden av saltlakrits och vissheten om att det inte kan bli någon sovmorgon imorgon.

Njutning och lidande i en svårförklarlig symbios.