Men jag fruktar den dagen då vi som lever i den fria delen av världen blundar eller ser bort på lidande och misär i vår omvärld. Den dagen när vi inte längre bryr oss om våra medmänniskor tror jag vi är riktigt illa ute.

 

Det svenska engagemanget i Afghanistan kommer att innebära stor fara och troligen dödsfall för en del av våra soldater. Den vetskapen känns tuff när man som jag har anhöriga på plats som dagligen utsätts för den faran. Det kommer att kosta avsevärda summor skattepengar både under den militära delen av insatsen men framförallt när själva civilsamhället skall byggas upp.

 

Men alternativet till det nuvarande arbetet är åtminstone för mig otänkbart. Det skulle innebära att vi faktiskt accepterar det förtryck och elände människor utsätts för där. Ett totalitärt och förtryckande samhälle där människor utsätts för ofattbara övergrepp. Små flickor som mördas i skolorna av vuxna män år för mig det yttersta beviset på nödvändigheten av svensk närvaro i området. Små flickor som mördas för att de inte skyler sina ansikten. Dessa ofattbara brott mot mänskligheten begås i ett land som många av oss flyger över på vår väg till solsemester i Thailand.

 

Einstein, Martin Luther King och säkert många fler kloka människor har med olika variationer beskrivit essensen i det som jag vill förmedla.

Det är inte de ondas ondska vill skall frukta. Det är de godas tystnad.

 

Edward Riedl, gruppledare i landstinget (M).