Igår kväll gick det att läsa om att en stor grupp svenska soldater var involverade i kraftiga stridigheter som pågick under flera timmar. Eftersom min lillebror inte hörde av sig till familjen under natten förstod vi att han på ett eller annat sätt var inblandad. Med den ökade mediarapporteringen från Afghanistan försöker han ständigt höra av sig när något händer. När han inte hör av sig är han oftast inblandad. På morgonen blev jag uppringd av min mor som precis hade blivit uppringd av min svägerska som i sin tur precis pratat med min lillebror. I ett kort samtal hade han berättat att han var oskadd och på väg tillbaka till campen. Om allt går som det ska kommer vi snart att ses när han är hemma på en kortare ledighet. Förhoppningsvis hinner vi njuta av lite svensk sommar innan vi sedan ses till jul. Hans äldsta dotter är fast bestämd att hon skall köra min båt när vi snart ses och att hennes pappa skall sitta brevid.

Jag är politiskt en stark förespråkare av att Sverige har ett stort internationellt ansvar för människor som har det sämre än oss. Min uppfattning är dessutom att den svenska styrkan bör utökas för att ytterligare stabilisera denna oroliga del av världen. För utan internationell hjälp kommer människorna i Afghanistan att återgå till stenåldern i bildlig bemärkelse. Småflickor som precis börjat nära drömmar om ett friare liv kommer åter att tvingas skyla sina ansikten, förpassas tillbaka till hemmets fyra väggar och underordnas män utan möjlighet till egna drömmar om framtiden. 

Samtidigt blir det även väldigt personligt när anhöriga på plats utsätts för de faror och våldsamheter som dagligen går att läsa om. När vi hemma i Sverige nästan ögonblickligen via media kan ta del av vad som händer på plats. Många gånger pågår stridigheterna när vi kan ta del av de första rapporterna.

Jag kommer under en tid att skriva lite mer personligt och nära kring konflikten i Afghanistan. Dels därför att det är min fulla övertygelse att vi inte kan vända människorna där ryggen. Dels för att med nära familj på plats också kunna spegla den personliga sidan av allt detta. För hemma i Sverige sitter det många oroliga fruar, äkta män, flickvänner, pojkvänner, barn, föräldrar, syskon och vänner. Både de soldater på plats och de anhöriga här hemma måste ständigt veta att arbetet som de utför är livsnödvändigt och har vårt fulla stöd. Både politiskt och folkligt. Förhoppningsvis kan ett mer personligt anslag bidra till detta.

Edward Riedl, gruppledare i landstinget (M).