…
Bakom denna oansenliga fasad, märkt av regntiders väta och mögel, döljer sig ett av de största glädjeämnena för min del under den här resan. Åttioen kvadratmeter övervinnande glädje mitt i bedrövelsen. Jag stegade faktiskt under en av de tillfällen jag gick ut för att inte visa att jag grät.
De andra väntar nu, vi ska fara vidare från Sanjays hem till Sonys hem i Chirala. Vet inte när jag kan skriva nästa gång. Återkommer om vad som sker här.
%20Handikappskolan.jpg)
…
Jag satte nyligen in några barnbilder härifrån Chebrole i Andhra Pradesh. 1993 såg den unge Spurgeon här nedanför ut nästan som pojken med slips på skolbilden. Han var fyra år då.
Barn är något oerhört viktigt och bland det första man frågar någon om som kommer på besök. Den här mannens då unga mamma, gift med Yobus ende son, "skötte om oss" när vi kom hit. Det uppstod snabbt en nära kontakt. Hon frågade Bengt om familj och barn och han berättade om Åsa och sina barn.
Sedan frågade hon mig och jag berättade om min Agneta och att vi inte hade fått några barn. Hon tittade tyst på mig en stund och sa:
"-Men, ta då min yngste son till Sverige som er son!"
Erbjudandet som skakade tillvaron var allvarligt menat, hon upprepade det senare. Jag vet inte om hon nämnde det för svärfar, familjeöverhuvudet, men han frågade några år senare om vi skulle adoptera Spurgeons storebror. Så saken hade troligtvis sanktionerats.
På den tiden var det en stor, dyr och vansklig apparat att ringa från Chebrole till Vännäsby. Jag fick fatta grundbeslutet själv. Spurgeon hade sin familj och släkt, människor som älskade honom runt sig. Han var i en kristen omgivning och i sin egen kultur. Att bli adopterad kan stundvis innebära att man känner sig som ett "ufo" bara igenom att man är olik sina adoptivföräldrar. Jag vet att adoption kan vara det bästa som händer en i livet, men det finns också vanskligheter och risker.
I det här fallet kändes "nersidan större än uppsidan". Spurgeon var ett barn i ovanligt gynnsamma omständigheter. Att adoptera honom hade känts som en rätt egoistisk handling. Ett fyllande av ett tomrum i hjärtat och ett utlopp för dess "ta-hand-om-behov" som samtidigt hade tagit en liten pojke från hans naturliga plats där så gott som alla ingredienser utom överflödet fanns. Förmodligen var utsikterna att han skulle fortsätta att vara en kristen också mycket större i Indien.
Jag förklarade vad jag kommit fram till för Spurgeons mamma och kontakten med henne blev inte mindre. När jag kom hem till Agneta frågade jag henne hur hon tyckte att vi skulle ha gjort. Hon kom fram till samma slutsats.
Spurgeons pappa dog när han var 33 år gammal, då Spurgeon var kring 11. Jag vet inte hur jag skulle ha tänkt om jag 1993 hade vetat detta, men jag tror att det blev rätt beslut.
…
Lägger till ett par bilder till från hushållsarbetet. I Indien i allmänhet överservar man sällan barnen som man kan göra på andra håll. På barnhemmet är det meningen att man ska veta hur man sköter sitt liv och hem när man kommer ut i livet.
Barnen ser ut att kunna ha rätt roligt tillsammans medan de gör sina sysslor.
%20Disk%20Chebrole.jpg)
Det är fler flickor på barnhemmet i Chebrole, det är det nästan på alla barnhem. En anledning är förstås hemgiftssystemet som har så svåra följder. Det är en katastrof om en familj bara får flickor, eller har en övervikt av dem. Det händer att flickor tar bort sig när de anar familjens situation.
Hemgiften är proportionell mot rikedom och inkomst. En läkare vi träffade 1993 fick ge bort sitt ena sjukhus, med 75 bädddar, för att få gifta bort dottern. Ett vansinnigt system som inte verkar gå att utrota då det sitter ihop med den största religionen i landet.
%20Tv%C3%A4ttbestyr%20Chebrole.jpg)
Här ovan ser du en indisk torkställning. Den är mycket bättre än den vi såg idag. Någon hade brett ut tvätten att torka i det dammiga gräset mellan motorvägshalvorna.
Nedan städpatrullen som säkert ligger bakom mycket av att centret i Chebrole trots allt känns renare än det mesta i det Indien vi sett hittills under resan.
…
…
Det är som sagt tredje gången Bengt Lunnergård och jag är i samhället Chebrole. Där leder den tidigare hindun Yobu (Fick namnet som betyder Job efter en sällsynt svår förlossning på ett engelskt missionssjukhus) leder en kristen verksamhet med stort socialt engagemang.
Skrev tidigare att jag inte såg så många skillnader mot 1997 i detta fattiga område. Tar delvis igen det. Den platta stenen som var tvättmaskin är utbytt mot just en sån maskin. Maten är överlag bättre och rikhaltigare. All mark, och särskilt vissa bitar, har ökat kraftigt i värde och satt församlingen i en lite annan situation, i alla fall teoretiskt.
Det finns skillnader, men köket är det samma. Nästan, det har fått tak. Här lagas dem mat till både barnhemmet, äldreboendet och en hel del personal. Miljö- och hälsoskydd har inte varit här. Då hade tuppen och hönorna nog fått kicken.
… %20Chebrole%20k%C3%B6k.JPG)
… Fru kråka brukar hjälpa till med grovrensingen innan disken.
…
Det ar egentligen ren idioti av mig att sitta har. Klockan ar over ett pa natten. Det skiljer 4,5 timmar(!) mot svensk tid. Klockan fyra, om tre timmar ska vi aka harifran och jag har inte packat. Det ar mycket osakert nar jag kan skriva igen, darfor gor jag det nu. Jag har ingen mobiluppkoppling an sa lange.
I morgon ska vi till en handikappskola som ELS och Marihemskyrkan delvis betalar for och till ett barnhem som bekostas helt och hallet. Det blir en mastodontdag.
De har platserna ligger i omraden dar den maoistiska gerillan, naxaliterna, verkar. De har blivit annu mycket tristare och angriper nu ibland aven skolor. Jag tror de framst valjer de statliga.
Forra gangen hamnade vi i en av deras vagsparrar en natt. En traktor med stenlastat slap hade "fatt punktering" 90 grader over vagen nar vi skulle till flyget en sen natt. En dryg handfull man tittade in i var bil och ville se vara pass. Vi anade vilka de var redan innan vi sag att nagra var bevapnade.
Pastor Yobu berattade vilka va var och vad vi gjorde har. Det blev stilla och tyst en stund och de tittade pa en man som stod vid vagkanten. Han hade runda glasogon och en kpist pa ryggen. Efter ett antal langa sekunder nickade han pa indiskt vis och vi fick kora ner i diket och passera vagsparren. Veckan innan hade det varit en sammandrabbning mellan gerilla och polis och nio gerillaman hade dodats. Vi hade ju kunnat bli en bra handelsvara for gerillan, eller nagot annu varre. Ibland har man funderat vad som hant om mannen inte nickat. Med den har senare generationen gerillasoldater hoppas jag att vi slipper en liknande upplevelse.
Visst har saker andrat sig har i Indien, men de regioner dar vi ar nu har inte sett mycket av tillvaxten. Det kanns som inget alls har forandrats, mer an tillgangen pa mobiler och Internet. Lararlonerna pa de ickestatliga skolorna verkar t.o.m. ha gatt ner. Maten gar daremot stadigt upp. Befolkningen blir storre, men inte jordbruksmarken. Tyvarr tas den pa manga hall i bruk for industri och andra byggnationer.
Nu sager jag godnattI
…
Det har varit en handelserik dag, trots att jag sovit fem timmar sedan jag kom hit i morse. Kanns som man varit har en vecka.
Vi bor pa ett center dar det finns bade barnhem, aldreboende, bibelskola och kyrka. Vi har besokt skolan och traffat larare och elever. Jag har ocksa tagit larare at sidan och lyssnat till vad de vill saga om behoven och annat "off the record". Kan vara bra att fa flera vinklingar.
Har en del fina bilder harifran ocksa, men de far vanta. De flest av eleverna ar lagkast eller "oberorbara", men sadant spelar ingen roll i det har sammanhanget.
Vi har pratat massor med nya och gamla bekanta. Ikvall har vi varit i en grannby och invigt ett aldreboende som forsamlingen byggt. Standarden ar liiite annorlunda an pa aldreboendet som invigs i Vannasby m,edan jag ar borta. Toastandarden t.ex.
Vi har ocksa predikat pa engelska, tolkade av pastor Yobu.
Kalle, jag tror inte de har tillsatt chefsjobbet pa aldreboendet. Ska jag lyssna om de behover en boss?
…
Tyvarr vet jag inte hur man far fram prickar, men ni far lasa bast ni kan.
Efter middagen i Hyderabad skulle jag med taget till Vijayawada 0945. Jarnvagsstationen ar ett enormt myller av manniskor. Manga tittar oppet och lange pa den vite, aven i en stad som Hyderabad.
Taget var spannande. Det var inte vad jag vantat direkt. Har akt tag i Indien forr, men da har det i alla fall funnits draperier for baddarna. Har sov alla oppet, 8 i varje kupe, utan dorrar emellan.
Britsen var gjord for indier, inte for en svensk som ar ganska axelbred om magen och hofterna. Kedjorna som holl upp mig och britsen kandes i sidhullet. Var skulle jag ha kameran och de andra vardesakerna? Det kandes spannande, minst sagt. Jag svettades och fros och det blev inte battre av kalluften som sprutade ner fran taket. Fyra meter bort stod tagdorrarna i vagnens ande oppen bade till hoger och vanster. Ut mot banvallen alltsa. Dar fanns ocksa vagnens handfat, i gangen, helt oppet. Man fick valja pa toa "western style" eller indisk. Jag holl pa att saga "skit samma".
En indisk familj intog de andra platserna. Trevliga och hjalpsamma, men jag lag jams med gangen dar det hela tiden passerade folk som tittade pa mig och mina saker. Jag band ihop allt utom stora vaskan som jag lagt under en nederbrits, stoppade in det under filten vid fotterna pa den ca 178,5 cm langa britsen. Somnade till sist av utmattning och fick val ihop ett par timmar. Allt gick bra. Allt var kvar och jag kande mig inte sjukare pa morgonen.
0400 vaknade jag och 0425 var vi framme i Vijayawada. Dar blev jag hamtad av Sanjay som bott i Umea och av Joshi, en man som var en liten pojke senast jag var har, for 13 ar sedan. Nu vantade 2,5 timmars spannande bilfard till Chebrole.
Indiska vagar och indisk trafikkultur ar eljest. Mycket. Jag fick tva kuddar och baksatet for mig sjalv. Lite somn blev det. De 3 som foljt med for att hamta svensken hade mycket att prata om i den aldre Tatajeepen. 2 satt fram och tva i "skapet" bakom mig. Nar man inte tutade pa allt som rorde sig pa vagen talade man med varandra.
Men man menar val! Man servar med allt man har att serva med. Framst tid.
Jan
Senaste kommentarerna