…
Vi hör ofta om skolmiljöer och skolsituationer som inte fungerar som man skulle önska. Igår talades det i P1 om närmast systematiserad trotsighet som nästan omöjliggjorde undervisningen i en klass. Det är tragiskt när unga berövas och berövar sig själva den utveckling man behöver och kan få. Det talas mer sällan om skolmiljöerna som fungerar alldeles utmärkt, där ”jordmånen” är god mitt i all olikhet och utvecklingen påtaglig. De miljöerna finns på många håll och kan bli fler.

Igår hörde jag en erfaren lärare i mogen ålder berätta hur det var på hennes skola. Om trivseln, om positiva, mottagliga och kreativa elever som det är väldigt roligt att umgås med. Som ibland knorrar en smula över något som måste göras, men gör det. Där man då och då får en kram av elever, även i mellanstadieåldern. Där utveckling upplevs varje dag.

Skola är ett samspel, det glöms också ibland för alla utbildningens trender och modeord. En trend har ibland varit att lyfta allt ansvar från elev och hem. Det går inte när det handlar om ett samspel.
Skolorganisation och ledning, lärarna – huvudpersonerna, eleverna – de som är orsaken och målet för det som görs, hem och föräldrar och i viss mån samhället runt omkring. Alla bär ett ansvar, alla kan och behöver bidra positivt till skolans förutsättningar.

Det sker på fler ställen än vad som hörs. Skolan är väldigt bra på mycket fler ställen än det låter, särskilt under ett valår. Nerpratandet av skolan är bekymmersam, bland annat för att det skrämmer bort många goda lärarämnen från en av de roligaste och mest meningsfulla uppgifter och platser som finns.