Etikett: missbruk

Att förstå sig själv

Av Kent Lundholm, 19 maj 2016 kl 01:09, Bli först att kommentera

I jakten att förstå mig själv och allt det som hänt under livet satte jag mig ner för fyra år sedan och började skriva minnesanteckningar. Jag läste dagböcker, satt i timmar med gamla fotoalbum och studerade bilderna av mig själv, min familj och mina vänner. Jag ritade en tidslinje, prickade in år efter år, och sakta växte en bild fram. Minnesanteckningarna blev underlag till en bok, en självbiografi. Men det som hänt på senare år låg för nära i tiden och jag hade inte den distans som behövdes för att texten skulle bli bra. Fyra gånger skrev jag om boken och först sommaren 2015 kunde jag lämna ifrån mig ett slutkorrektur. Nu är boken tryckt och många har hunnit läsa den: ”Spring Kent, spring!”

Under de senaste åren har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolärsjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har också träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som fastnat i ett missbruk av alkohol och narkotika. Det är inte ovanligt att dessa neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar krokar tag i varandra. Vill det sig riktigt illa kan man ha dem alla.

Att ångest och depression hänger samma kan nog de flesta förstå. Det ena ger det andra. Men för att bli frisk igen, så måste man behandla båda två. ADHD kan hos vissa kopplas samman med bipolär sjukdom, missbruk, depression, trotssyndrom, beteendestörning, dyslexi, Tourettes syndrom, tvångssyndrom och autismspektrum- och personlighetsstörningar. När det gäller bipolär sjukdom riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Ur detta kan man utveckla paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom. Det kan därför vara svårt att ställa rätt diagnos, då det ena skymmer det andra och vice versa.

I mitt fall så var jag nästa femtio innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och några år senare fick jag svart på vitt att jag hade ADHD. Innan det hade jag fått diagnoserna dyslexi och paniksyndrom. Mina synliga och osynliga diagnoser kom med tiden att ge mig stora konsekvenser, i relationerna med familj och vänner, på mina arbetsplatser. Jag hamnade i ett alkoholberoende och förlorade familj, vänner och jobb och till slut rasade min ekonomi samman totalt. Då hade jag levt i nästan femtio år med vetskapen att något var galet inom mig, men utan att ha fått rätt diagnoser.

Men jag överlevde och jag lever. Läs min bok om du vill veta mer, eller kom till de ställen under kommande höst och hör mig berätta min historia.

>>> Beställ boken.

>>> Turnéplan.

För övrigt fastar jag inför morgondagens provtagning. När det är klart så tar jag norrgående buss till Skellefteå.

En ojämn människa

Av Kent Lundholm, 5 maj 2016 kl 07:10, Bli först att kommentera

Sol utanför fönstret här på Anderstorp i AIK-land. Våren är visst här och det ska bli upp mot tjugo plus. Det är en tid för att landa, för att hämta andan och försöka ta hand om mig själv lite mer. Det har varit full fart en längre tid och det har inte blivit så mycket över till egna reflektioner eller skötsel av kropp och knopp. Jag måste återfinna känslorna kring det som är värdefullt – kärleken, livet självt, mina vänner, familjen. Jag måste hitta tillbaka till tacksamheten. Det finns så himla mycket att vara tacksam över – inte bara våren, utan även det faktum att jag lever. Att jag gång på gång lyckats överleva det sköra liv jag försökt leva.

Ända sedan barndomen har jag känt mig annorlunda, inte unik eller speciell, utan just annorlunda, med lutning åt att vara sämre än alla andra. Många gånger under livet har jag blivit förbryllad, ibland skrämd, över att jag uppfattat världen så annorlunda än alla andra. Ofta blev jag arg, och kanske var det därför jag började ta strid för min verklighet, vilket ledde till många konflikter och strider. Om man under en längre tid går omkring och tror sig vara annorlunda, så kopplas detta till Jaget. Det är jag som gör fel – något som göder skammen. Redan som barn lärde jag mig att skämmas – något som blev en hemlighet och som jag genom en mängd strategier lärde mig att gömma. Som ni vet är detta med att bära på hemligheter en mycket ensam och destruktiv sysselsättning.

Utåt sett har jag framstått som en man som ständigt varit på språng, alltid på väg in i olika äventyr eller uppåt i karriären. Jag har fått höra att jag utåt sett verkat lugn och samlad, och många är de som kommit till mig för att berätta sina hemligheter och söka hjälp. Men under den lugna fasaden har jag ju alltid varit en trasig och sårbar man med suddiga konturer och ett plågat inre. Lyckad utåt, trasig inåt.

Jag var och är en ojämn människa. Å ena sidan har jag kunnat uppträda inför hundratals människor, redogöra för filosofins utveckling från Platon och fram till Sartre, kunnat skriva ett flertal romaner, avslöja korrupta politiker i min roll som journalist – för att sedan komma hem till en lägenhet som var försatt i kaos och som jag inte visste hur jag skulle städa, jag klarade heller inte av att skruva ihop en Ikea-hylla eller jonglera med en boll eller någonsin lära mig att åka slalom. En ojämn människa. Det är en sådan vi blir som fått bokstavskombinationen ADHD. Först i dag, med mina kunskaper, har jag börjat förstå orsakerna till mina märkliga beteenden – problemet var ju att diagnoserna kom så sent i livet: Bipolär sjukdom blev ett faktum i 50-års åldern och diagnosen ADHD fick jag i en ålder av 54 år. I hela mitt hade jag levt med dessa diagnoser, mina demoner, så det var klart att jag tidigt började känna mig annorlunda och tidigt blev expert på att skämmas. För jag visste ju att det var nåt jävla knas inne i min skalle.

Med dessa krafter inom mig, bröt paniksyndromet ut i tjugoårsåldern vilket ledde till att jag under hela livet tvingats uppleva min egen död gång på gång. Tänk er en kraft, någonstans inom er, en ”verklig” känsla som slår till när du minst anar det och ”övertygar” dig om att nu ska du dö. Jag fick ingen hjälp. Jag blev en rädd människa – och till blev jag rädd för att bli rädd.Så jag sökte efter egna verktyg. När jag haft en ”hjärtinfarkt” för tionde gången och fått klippkort på akuten, så började jag ta ångestdämpande mediciner: rohypnol, valium … Sedan kom alkoholen in i bilden.. Resten är historia.

När jag i tisdags var och föreläste på behandlingshemmet Blåsippan i Umeå, så var det inför ett tiotal person som alla kämpade för att finna en väg tillbaka till livet. De var på god väg, för de hade alla tagit det första steget och kapitulerat inför det faktum att de alla var alkoholister och sedan hade de uttalat de magiska orden: ”Jag behöver hjälp!” För ensam klarar man inte av denna kamp. Man måste få hjälp – och sedan ta emot den. Genom att kapitulera har man erkänt att man har ett problem och att det är dags att släppa kontrollen och låta sig bli vägledd av de som lyckats ta sig ur ”träsket”. Det gäller att ta rygg på vinnarna.

För övrigt är det denna dag dags för veckans besök på apoteket. Alltid lika kul. Det är även Kristi himmelsfärdsdag – dagen då Jesus Kristus drog hem till himmelriket.

Ps! Läs mer i min bok ”Spring Kent, spring!” >>> BESTÄLL

ADHD och bipolär sjukdom

Av Kent Lundholm, 4 april 2016 kl 07:41, 14 kommentarer

Under arbetet med min självbiografiska bok ”Spring Kent, spring!”(2016 Ord & visor förlag) började jakten på kunskap för att om möjligt förstå mig själv och det som hänt under livet. De senaste åren har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, och tagit del av senaste rönen om vad som sker i hjärnan. Jag har genom åren träffat många människor med ADHD och bipolär sjukdom (ofta båda), och har otaliga gånger lyssnat på de som med dessa diagnoser fastnat i ett alkoholmissbruk. Tror mig veta vad jag talar om. När det gäller obehandlad bipolär sjukdom så lever man farligt, man riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Liknande siffror finns för vuxna med ADHD. Båda ger humörsvängningar och en ökad impulsivitet. Vilket i kombination med alkohol/droger ökar självmordsrisken.

Medan ADHD inte är en sjukdom, utan är ett neurologiskt fenomen, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som leder till svårigheter att koncentrera sig, att reglera nivån på aktiviteterna, och att hålla tillbaka sina impulser, så är Bipolär sjukdom en kronisk hjärnsjukdom där det svänger mellan mani/hypomani och djupa depressioner. Medan man fått allt finare verktyg att diagnostisera ADHD, så är bipolär sjukdom fortfarande underdiagnostiserad. Man räknar med att så många som 70 procent av de bipolära i början får en annan diagnos och att 35 procent är obehandlade i tio år. Det kan leda till många konsekvenser om man inte får rätt diagnos. Riktigt många konsekvenser. Det är jag ett levande bevis på, men så tog det 30 år att sätta rätt diagnos på mig.

Ett av problemen med att ställa diagnos, är att vi som är bipolära dyker upp hos läkarna när vi är i en depressiv fas – inte då vi känner oss uppåt och energiska i en hypoman fas och i en mani så är man Kung över djungeln. Manierna är livsfarliga. Kroppen går på högvarv, det finns ofta psykotiska inslag i manin, man säger och gör dumma saker. Då är det klokt att bli inlagd. Det är en myt att man i manin skulle vara himmelskt lycklig. Jag har varianten typ 1, där jag under skoven svänger snabbt mellan mani och depressionen. Jag har varit manisk på förmiddagen och djupt deprimerad om kvällarna (med en djävulsk ångest). Fallet blir högt, från toppen av manin, och ner i mörkret. Det är stor risk för suicidförsök. Då är risken stor för att man självmedicinerar sig med alkohol/droger.

Det är vanligt att bipolär sjukdom och ADHD går armkrok, och ibland går symtomen i varandra. Det kan vara svårt att säga vad som är vad. Det är en annan orsak till att det är svårt att diagnostisera BS. En annan orsak kan vara att ett missbruk ”ställer sig i vägen” för upptäckten av BS. Vi som bär på dessa tillstånd brukar ofta bli ojämna människor. Det är rätt så vanligt att vi utåt sett är högpresterande och kreativa, att vi skaffar oss höga utbildningar, bra jobb – för att sedan leva ett dubbelliv där vi har svårt att klara de mest elementära vardagsuppgifterna. Jag har alltid haft svårt att städa min lägenhet, att öppna brev som innehåller räkningar och jag har dessutom varit rejält ”oteknisk”. Senast jag höll i en borrmaskin, för åtta år sedan, då lyckades jag borra mig i armen. ”Detta är inte möjligt”, sa läkaren på akuten. ”Jo, det är fullt möjligt”, svarade jag.

ADHD är inte bara elände. Ofta blir vi kreativa och det är inte ovanligt att vi får kreativa superkrafter, då vi blir intresserad av ett ämne och sätter allt fokus på det. Mitt superfokus blev skrivandet och när jag väl börjar skriva, kan jag bli sittande i 10 timmar – men så har det resulterat i sex romaner och en sjunde på gång. Däremot klarar jag inte av att lösa de mest elementära matematiska problemen. Åter igen – ojämnheten. Vanligt är att vi får en usel motorik, blir lite klumpiga. Jag kunde aldrig lära mig att jonglera med en fotboll, åka slalom, balansera på stockar.

Vi lider brist på dopamin. Eller snarare, vi har ett för dåligt upptag av denna signalsubstans. Med denna brist i vår kemiska fabrik (hjärnan) får vi svårt med koncentrationen, att sitta stila och arbetsminnet blir uruselt (minnet som vi använder i Nuet). Om jag ska gå till affären och köpa en banan och en liter mjölk, så återvänder jag med en toaborste och diskmedel + en massa annat som jag impulsivt inhandlat. allt som ska göras, köpas in måste finnas nedskrivet på en papperslapp. Jag fick ett ”nytt” liv då jag sattes in på ADHD-medicinering – men jag fick vänta till dess jag var 54 år innan jag ens fick diagnosen.

Med min bok ”Spring Kent, spring!” hoppas jag sprida en del ljus över vad ADHD och BS är, och jag skriver även öppet och ärligt om vad konsekvenserna kan bli om man lever utan diagnoser. Ett helt liv. Jag har alltid känt mig annorlunda, nalta eljest, vilket gjort att jag ofta känt en skam. Skam, rädsla och ständig ångest gjorde att jag började kurera mig mig själv. Jag drack alkohol när jag försökte komma ner från de maniska topparna och upp ur de svarta hålen. Till slut blev jag alkoholist – vilket per definition är ytterligare en allvarlig hjärnsjukdom.

Nu har jag i 10 år (2021) levt ett nyktert liv. Jag är bra medicinerad, vilket dämpar en del ADHD-symtom och håller min BS i schack. Men resan tillbaka var svår och många gånger var jag på väg att ge upp. Trodde ju i min enfald att bara jag slutade supa, skulle allt bli bra. Men det var då som helvetet började. Alla de känslor som jag under åren bedövat exploderade och forsade in över mig, på en och samma gång. Men jag gav aldrig upp. Jag hade ju överlevt och skulle därför fortsätta att leva. Beställ boken!

Nu har jag funnit kärleken och med den även hoppet. Jag finns i ett sammanhang och trots att jag även fortsättningsvis känner mig annorlunda, så lever jag i en flock som accepterar mig för den jag är. Nu är nästa steg att få komma ut i ”verkligheten” och berätta om BS, ADHD, missbruk – om hur man ska undvika att hamna i den nedåtgående spiralen. Den som tar våra liv. Har en del på G, men får återkomma med det.

Kan även rekommendera KBT – som hjälpte mig att bli av med mina rädslor.

För övrigt har jag varit trött de senaste dagarna. Orsaken torde vara att mitt blodsocker har legat på tok för högt. Har ju levt under hög stress de senaste veckorna och då pumpas kortisol ut i kroppen – som minskar insulinets effekter och då ökar blodsockret. Jag som har BS måste då vara observant eftersom förhöjda mängder av hormonet kortisol kan leda till en depression. Ibland är vi inte annat än kemiska fabriker.

Sedan denna text skrevs har jag drabbats av en stroke och Parkinson.

Läs mer under Kategorier! (145 blogg inlägg om ADHD och Bipolär sjukdom)

Min webb: Kent Lundholm, författare

Ständiga strategier

Av Kent Lundholm, 1 april 2016 kl 07:19, Bli först att kommentera

Jag och Uffe tog igår en kvällspromenad och hälsade på vår gemensamma vän Rose. Kaffe och nybakad sockerkaka, sedan bytte vi minnen och en hel del skratt. Jag och Rose gick gymnasiet ihop i Lycksele och har sedan hållit kontakten. Ibland intensivt, ibland med långa uppehåll – men vi alltid kunnat återvända till vår vänskap. Vänskap som håller över tid är värdefull – vänskap som inte slits itu av förflugna ord och som tycks växa genom kriser ska man vara rädd om och vårda. Jag har några sådana vänner. Det finns en trygghet i att veta att de finns, att känna att de kommer när det tar emot och som jag kan besöka och dela ett tokskratt med.

Har försökt landa efter urladdningen i onsdags, som kulminerade under kvällen med boksläppet av ”Spring Kent, spring!” Väl hemma satte jag mig i soffan och blev en grönsak. Var helt tom i skallen.Sedan en ovanligt tung sömn. Inga drömmar. Igår lufsade jag och Ulf Isenborg runt på stan och köpte presenter åt lillan – min alldeles egna Hanna fyller 17 år till veckan. Men vi ska fira henne idag, eftersom jag är i Skellefteå till veckan för att köra berättarföreställningen i Bodbysund utanför Bursträsk. Efter det väntar Skellefteå berättarfestival med fyra föreställningar och ett par veckor senare är det dags för boksläpp nummer två i Lycksele. Det rullar på.

Jag har fått många hejarop och ryggdunkningar efter boksläppet och det som blivit sagt och skrivet i olika medier. Många har talat om mitt mod och om hur viktigt det är att vi talar öppet om de bekymmer jag drabbats av: ADHD, bipolär sjukdom, paniksyndrom, dyslexi och missbruk.

Vi är ju rätt så många som försöker leva våra liv med neuropsykiatriska funktionshinder i ett samhälle som det kan vara svårt att anpassa sig i. Vi tvingas uppfinna strategier för att passa in, söka genvägar eller ta stora omvägar för att lösa problemen som ständigt uppstår. Jag skriver ju också om en problematik som var okänd på 60-talet, då rastlösa och okoncentrerade ungar stämplades som odågor och som på olika sätt skulle straffas. Det var en tid då föräldrarna till ADHD-barn anklagades för att haft en slapp uppfostran som gjort så att ungarna inte kunde sitta stilla eller hålla käften. Det skapade skuld och skam. Ungefär på samma sätt som de grupper som idag högljutt ropar ut att den medicinska behandlingen av ADHD-barn kommer att skapa en massa narkomaner – när det i själva verket är så att obehandlade barn leds in i missbruk och kriminalitet. Sånt trams skapar skuld och skam både hos barn och föräldrar. Vi som levt med obehandlad ADHD vet hur plågsamt livet kan bli.

Har inte hunnit (eller haft ork) att skriva på min roman den senaste veckan. Men det må så vara, tror att jag måste lägga det projektet åt sidan några dagar till. Ibland ska man bara leva, lägga sig på rygg i floden och flyta medströms; ligga med utsträckta armar och se den blå himlen passera ovanför, medan mängder av människor kämpar och sliter för att simma motströms.

För övrigt kan jag konstatera att det är rysligt ensamt att bära på hemligheter. För att bli fri från dem måste vi söka bundsförvanter att dela hemligheterna med; några som förstår vad det handlar om; några att spegla sig i.

När Umeå kommun gjorde bort sig

Av Kent Lundholm, 20 december 2012 kl 07:48, Bli först att kommentera

Det var ett intressant och smått rörande reportage om Eilert Laestadius i Folkbladet 27 november. En läsning om en mans resa från livets botten till en formidabel revansch; från alkoholismens bakgård till upprättelsen som föreståndare vid missbrukshemmet Blåsippan i Umeå.

När storyn om Eilert var glödhet i mitten av 1990-talet, var jag en av Folkbladets journalister som kom att följa dramat. Det var ett av de uppdrag som jag minns allra bäst och som upprörde mig mest. Eilert var ensam mot kommunens höga tjänste- män och den tidens framstående politiker. Det är troligt att han även dömdes i allmänhetens ögon – varje fall i början. Förmodligen vände det när historien rullades upp och sanningen berättades. Folk gillar en människa som kämpar.

Eilert slogs mot den obotliga sjukdomen alkoholism. Men okunskapen kallade detta för ”en människa med taskiga karaktärsdrag”. För Eilerts handlade det om liv och död. Det var därför som han sökte vård – han ville leva. Jag fick intrycket att många av tjänstemännen och politikerna var livrädda för Eilert; dels för att han var en stark man, dels för att de insåg att de själva handlat fel.

Skandalen var att han trots genomgången rehabilitering fick sparken. En dyrköpt och dum åtgärd för de ansvarig i Umeå kommun. Den fatala missbedömningen gav Eilert en miljon kronor i skadestånd. En summa som han var värd, vartenda öre. Kommunen hade inte bara brutit mot arbetsmarknadens regelverk, man hade även agerat uselt mot en människa i nöd. Det var en skandal.

Jag brukar då och då stöta på Eilert. Han är en man som nu funnit lugnet och han är inte heller bitter – något som märks i hans ögon och hörs på hans hjärtliga skratt. Han har för länge sedan kommit till AA:s tolfte steg som i korthet går ut på att hjälpa andra alkoholister att bli friska och leva ett sunt liv. Genom att göra det så håller han sig själv nykter.

Visst är det fantastiskt när det går bra för oss människor. Säger bara: Karma!

God Jul!

Kent Lundholm

Etikett: missbruk

Att förstå sig själv

En ojämn människa

ADHD och bipolär sjukdom

Läs mer under Kategorier! (145 blogg inlägg om ADHD och Bipolär sjukdom)

Ständiga strategier

När Umeå kommun gjorde bort sig

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv