Alla ni som är föräldrar till barn i skolåldern vet vad jag pratar om… För det är nu det börjas. De fasansfulla, intensiva höstveckorna med alla föräldramöten.

Jag uppskattar i och för sig föräldramöten, jag tycker om att vara delaktig i mina barns liv och utveckling men när man har fyra barn och de barnen dessutom har en del sporter så blir det mååånga föräldramöten.

I går hade vi två, på samma tid.

Vi väntar på flera nästa vecka…

Våren är lika jobbig, även om placeringen av möten är mer sproadiskt utplacerade så har alla avdelningar och alla klasser sammankomster för att fira ut terminen så att säga. Det kan vara brännboll ena dagen med en av barnens klasser för att vara grillkväll den andra med en annan.

Roligt, men rackarns så intensivt.

Men, det är bara att bita ihop, tänka att: Ja, detta är roligt och jag är intresserad av mina barns skolgång (för det är man ju). Tids nog så tar även detta slut!

 Nu är ju detta en definitionsfråga, är jag ÖVER – Viktig, eller bara Viktig eller är det ett ord, överviktig??

Nja, jag lutar nog åt det senare i just denna fråga. Även om jag anser att jag är nog en ganska så viktig person så är det inte det jag skall diskutera just nu…

Hur blev det på detta viset då?

Ja, de senaste 8 åren har jag faktiskt hållit samma vikt till och från. Jag skyller naturligtvis ifrån mig på en gång och säger att jag aldrig haft problem med vikten innan jag träffade maken (ha, ha) men jag vet ju innerst inne att det hela ligger endast på mig själv. Det kan ju iofs ha ngt med alla barnafödande år att göra men… andra kan ju gå ned. Jag är ju inte sämre än någon annan…eller?

Nå, i vilket fall som helst så har jag kämpat på med soppdieter, viktväktarna, GI, LowCarb osv i all oändlighet. You name it, i´ve tried it! Alla läkare jag träffat har velat göra tester på mig för att se om jag eventuellt har låg ämnesomsättning (Döööhhhhh, klart jag har. Annars så skulle jag ju bränna allt jag stoppar i mig på en gång) men alla värden har legat inom gränserna för vad som kan anses som normalt. Lite lågt men inte tillräckligt lågt för att jag kan skylla på det. Egentligen…Jag kan ju gå ned i vikt.

Nu i fredags så var jag till läkaren för att diskutera en eventuell viktoperation.

Det, mina vänner var inte det roligaste jag gjort i hela mitt liv.

Att sitta inför en helt främmande människa och behöva försvara sig själv och ge godtagbara skäl till varför jag anser att jag är en bra kandidat till en viktoperation. Hmm, jag kan komma på minst EN MILJON roligare saker att göra.

När jag så sitter där och vänder ut och in på mina matvanor, förklarar, bortförklarar och mår faktiskt lite illa så säger läkaren till mig, Du måste nog stärka din självkänsla, du är ju en vacker kvinna. Du måste sträcka på dig, ta mer plats i livet. Ge dig själv en klapp på axeln.

??? Va?

For jag till läkaren för att höra henne säga det till mig?

Ni som känner mig vet, att om jag tar mer plats så ryms inga andra. Jag älskar att stå i centrum, jag älskar att prata inför andra. Jag skulle nog snarare behöva få höra att jag måste ge andra människor mer utrymme… OK, trevligt att få höra att jag trots min viktighet är vacker, men… det var inte det jag kom dit för. Ville jag prata med en psykolog så hade jag bokat en tid hos en riktig psykolog inte en allmänläkare som lider av hybris.

Nå, då jag är den jag är så VET jag att hon inte får neka mig en remiss så nämnde jag det. Förhoppningsvis så skickade hon den på en gång.

Nu ligger ju denna operation (om den ens blir av) minst ett och ett halvt år framåt i tiden. Förhoppningsvis så har jag väl fixat min viktighet själv till dess. Men, nog är det väl själva fasiken, att man som väldigt viktig person, inte skall få be om hjälp ens av läkarna utan att de ifrågasätter en?

Inte är det så konstigt att folk drar sig för att gå till läkaren?

Maken och äldste sonen har jag däremot lyckats smitta så de hostar, febrar och är allmänt ynkliga!

Nästa helg så är det cykelfest här i Obbola, vi i vår familj har fått äran att tillaga middag till två par. Så nu kommer jag till min fråga:

VAD skall jag laga för middag?

Vi tycker om att prova på nya saker när vi bjuder folk.

Ge tips… snälla ni! Min fantasi står helt still!

Jag har världens skummaste sjuka just nu.

Det hela började i måndags, med illamående, feber och frossa. På tisdagen var febern bättre så då lovade jag min chef att "jag känner mig piggare nu, så jag kommer på onsdag".

Yeah right!

På onsdagen (dvs idag) så kände jag mig faktiskt rätt pigg, lite yr bara men ville stanna hemma en dag till, bara för säkerhets skull. Jag hade tänkt fara på jobbet i morgon, men…min yrsel vill inte riktigt ge med sig. Jag kallsvettas fortfarande och mår illa.

Jag tror inte att det är Svininfluensan men ett riktigt irriterande virus är det ialla fall.

För att vara på den säkra sidan så stannar jag hemma resten av veckan. Glor på dum-tv´n och svettas/fryser.

Så, tills dess att jag känner mig piggare så tar jag ett litet blogguppehåll. Tangenterna snurrar bara omkring.

Piiis!

eller Förseningskassan? Kärt barn har många namn heter det väl.

Nå, igår så glömde jag totalt bort att anmäla att jag var hemma och VAB:ade. I dag, glad i hågen så ringer jag till dom för att kunna ordna till detta.

Jag möts istället av en telefonsvarare där en man med ett irriterande klämkäckt tonfall uppmanar mig att knappa in personnummer,  Mannen ger mig en massa alternativ där jag då skall trycka på ettan om allt är korrekt! I säkert 5 minuter. Men, jag står ut. Tänker att tids nog så får jag säkert komma till en verklig människa. Men icket!

Nu kommer jag i alla fall att få en blankett hemskickad, men en dag kommer att saknas. Skall jag ignorera detta och fylla i gårdagen? Eller skall jag gå miste om en dags ynka ersättning? Sen så måste ju förskolan fylla i om vi verkligen var hemma eller ej? Och varför? Egentligen? För försäkringskassan ringer ju ändå till arbetsgivaren och frågar.

Jag förstår varför de gör på detta sätt, det är för att det var så många som fuskade… men ändå!!! Bök hit och bök dit!

Gaaahhhhhh!!! Detta är en av anledningarna till att jag hatar att vara hemma.

*håller tummarna att barnen aldrig mer blir sjuk*

I morse när jag och pojkarna vaknade så var Affe på ett riktigt "piss" humör. Han bråkade och gnällde och ingenting var bra, inte ens hans coola Batman-linne kunde få han på lite bättre humör.

Korkad som jag är så trodde jag att han vaknat på fel sida. Det kan ju hända även små, söta pojkar vet ni. Nå, vi klädde på oss, redo för dagis när Ebbe, min smarta 8-åring säger till mig;

-Men mamma. På skolan så säger dom att man skall vara hemma när man är sjuk. Behöver man inte det på dagis?

-Jo, klart man behöver. Säger jag och fortsätter, men Affe är ju inte sjuk. Lägger min hand på Affes panna för att visa Ebbe att Affe minsann inte har någon som helst feber…Stackars min lille prins. Affe är alldeles brännhet, glansig i ögonen och ser på mig med tårar i ögonen och säger;

-Mamma, jag känner mig faktiskt sjuk!

Ja. Så idag är jag hemma med höstens första sjuka barn. I vår familj i alla fall.

Tur att jag har så smarta barn hemma att dom påminner mamma om att man måste vara hemma när man är sjuk!