OM ni kanske tror att jag smutskastar min älskade vän Q så måste jag genast dementera det.

Jag älskar henne till vansinne. Egentligen så är hon min storasysters väninna, men jag, som den onda lillasyster jag är, snodde henne en gång då min syster tittade åt andra sidan…

Säkerligen så har det något att göra med lillasystersyndromet att göra. Kunde jag inte vara min storasyster så kunde jag iallafall ta hennes vänner. Nu blev det bara Kära Q som jag snodde. Min syster, hon träffade mannen i sitt liv och har nog inte så mycket emot sin systers enorma svek (hoppas och tror jag iallafall).

Nu, tror jag att det är jag som är den äldre av mig och Kära Q även om så faktiskt inte är fallet. Det kan ju ha något att göra med att när jag har fötterna på jorden så svävar Kära Q uppe i det blå. När jag säger nej, så säger hon Jo, men Linnéa nu är du tråkig. När jag storhandlar på Ica Maxi så handlar Kära Q på lillaffären och förstår inte varför matvarorna är gröna och verkar röra sig. När jag skriver på min blogg och knåpar på en stackars roman, skriver svindlande dikter som jag genast deletar så skriver Kära Q diktsamlingar på löpande band. Sprutar ut romaner och skriver då och då artiklar för tidningar. Där hennes fantasi och inspiration sprudlar sitter jag som en stenstod i flera dagar. Undrandes om jag kanske inte ens skall tänka på en skrivarkarriär. Där Kära Q skriver djupa, innerliga tankar så skriver jag lättsamt, roligt och generellt.

När Kära Q låser in sig av rädsla för diverse virus, naturkatastrofer, brottslingar så gör jag tvärtom. Man kan kanske säga att vi kompletterar varandra? På ett konstigt, skruvat sätt.

Jag skulle aldrig skriva något ofördelaktigt om henne, utan att hon hade godkänt det först. Hon är, trots alla hennes nojor, små egenheter, roliga små uttalanden, ibland lite (!!) plumpa beteende den underbaraste som finns.

Kära Q, Säg till om jag skall sluta skriva om dig på min blogg så slutar jag på en gång. Men, du bara levererar och levererar till mig 😉

 P & K

Så snopet livet kan bli.

Om ni kommer ihåg mitt sista inlägg så skrev jag att jag skulle säga Hejdå till min arbetsplats.

Vilket jag faktiskt gjorde. Jag gick runt där, snyftandes och strök lite på väggarna. Tänkte på första gången jag var där 2002. Hur mitt liv var då och hur det blev senare. Tänkte på alla de boende som passerat, all personal som gått i korridorerna. Med tungt sinne, vetandes att detta skulle vara absolut den sista gången jag arbetade natt i dessa lokaler. Jag tänkte på hur mycket jag trivts med chefen, med personalen, med de boende och även om jag utbildat mig till ett helt annat yrke, alltid kommit åter till denna arbetsplats. På hur det har känts som hemma. Ett tryggt ställe, med fina medarbetare.

Dagen efter ringer chefen och frågar om jag kan tänka mig att fortsätta en vecka till! Vilket jag naturligtvis gör, med glädje. Men, det känns lite snopet. Skall jag säga Hejdå en gång till nu? Måste jag det? Törs jag det?

Jag hoppas att alla mina småspöken har saknat mig, denna enormt långa tid som jag varit borta  😉

Nu då??

Nu skall jag göra något jag inte gjort på… någonsin. Jag skall gå på BIO, själv!

Det känns lite läskigt, kan man göra det? Får man det? Tänk om biopersonalen stoppar mig i dörren och frågar vart mitt sällskap är. Tänk om jag inte får komma in?

Samtidigt så är detta en del i mitt nya liv, att tordas göra saker på egen hand. Att inte låta mig stoppas av mitt eget sällskap. Vem vet, jag kanske bara avgudar mitt eget sällskap?

Puss & Kram

Nackdelen med att sitta ensam, vakande natt och arbeta, dessutom på ett ställe där tiden går så sakta, är att tankarna snurrar runt, runt. Om räkningar, kläder, skor. Barn och man.

Jag har gått från depp till ilska, från ilska till lycka och från lycka tillbaka till depp igen.

Och INGEN annan är vaken.

Bara jag & alla småspöken. Mina småspöken är inte så duktiga på att konversera som man kan tro.

Vad gör dom då? Ja, de svävar omkring här och bara gör små ljud. Släcker lite lampor, smäller i lite dörrar. Men prata? Nej då! På sin höjd så känner jag dom, kikandes fram bakom hörn. Men det är fattigt med surrandet från dom.

Jag får stå för allt pratande själv minsann.

I och för sig, så fullkomligen älskar jag mina svar. För jag säger alltid de rätta orden tycks det som. Synd bara att ingen är här och hör mig.

Nu verkar det som om tiden rinner fortare och fortare. Snart får jag gå hem. Kanske sova en stund, inte för länge dock. Jag måste ju kunna somna ikväll.

Så… detta var jag, rapporterande för sista gången just denna dag.

Hm, jag skulle behöva ta en liten tripp in på CSN i morgon! På banken, till Umeå Energi, till ett annat ställe, möta mina vänner, jag vill gå på bio… Hinner jag månntro?

Anyhow… Så sitter jag här, mitt i natten.

Jobbar min sista natt på detta stället.

Sorgligt tycker jag. Sorgligt tycker nog alla.

Inte för att jag slutar, även om jag gärna vill tro att jag betyder så mycket.

Utan mer för att en epok går i graven.

Nu då?

Vad skall jag göra nu?

Jag vill verkligen inte stämpla, det verkar bökigt, bängligt, arbetsamt.

Jag blir ju knäpp om jag bara går hemma (hm, knäpp undrar ni. Är det möjligt för henne att bli knäppare?).

Jag måste jobba.

Jag vill jobba.

Jag skall jobba.

Nu, skall jag gå en runda. Titta på min kära arbetsplats. För sista gången. Definitivt.

Se där… ni känner mig inte.

Ni vet visst inte vilken stjärna jag är på teater? Måhända skall jag kanske söka mig att spela teater igen, som jag gjorde i min ungdom?

Jag skulle göra succé!

Ni vet inte.

Bara jag vet.

Nu, i alla fall. Skall saker förändras.

Mer mig, mer liv, mer av allt.

Magkänslan hade rätt.

Om jag finge önska vad jag ville. Då skulle alla mina drömmar gå i uppfyllelse…Just nu är jag lyckligt olycklig, på ett sånt där konstigt sätt ni vet. Med en magkänsla av att det finns mer. Mer i livet. Mer av mina drömmar.

Mer av mig, mer av allt.

Sippar på en kopp underbart gott kaffe. Lyssnar på Clapton, Vreesvijk, Maud Lindström och kastar in lite Cohen då & då. Skulle mer än gärna ta emot lite tips på bra musik att lyssna på.

Laddar inför nattjobbet inatt. Mina fina skall inte sova med mig utan jag skall sova själv. Två dagar själv. Skönt.

Det händer ju inte så mycket med mig då, när jag jobbar menar jag. Jag jobbar, sover, jobbar & sover.

P & K

Tänk er vad skönt det vore om någon kom och styrde upp ert liv. Som bestämde vad ni skulle klä på er på morgonen, vad ni skulle ät för frukost för bästa näringsriktiga sammansättning.

Om någon skulle säger till er vad ni skulle läsa för böcker, vilka tv-program ni skulle se. Vilket umgänge ni skulle ha. Vilken väg och hur långt ni skulle springa era turer. Hur ni skulle se ut i håret, sminket, hårbandet.

Tänk om ni slapp tänka själva. Visst skulle det vara skönt ibland? Att slippa ta alla dessa tråkiga, viktiga vuxenbeslut. Att någon kom till er och sa: ” Gör du på detta viset så blir det bäst i slutändan”

Just så känner jag mig nu. Jag skulle vilja att någon kom och styrde upp mitt liv.

Även om jag vet att jag skulle få ett rabiat anfall på den som försöker bestämma över mig så vill en yttepytte liten del av mig bara sitta där, lätt tillbakalutad och se på när andra bestämmer över mitt liv. Jag har bestämt så länge nu att jag börjar bli less. Nu är det dags att någon annan bestämmer ett tag. Jag är på semester.

Idag, påsklov med mina fina.

Jobb mitt i veckan.

P & K

Jag vet…jag är nästan osynlig på bloggen nuförtiden.

Varför? Ja, det har sina anledningar. Privata som jag egentligen inte är så sugen på att lämna ut via media på detta sätt.

Är ni nyfikna? Ni vet hur ni får tag på mig:-)

Jag finns dock, jag läser… även om jag inte har tillgång till internet på samma sätt som tidigare.

Så, nu ett tag framöver så får ni vänja er vid att jag inte är så flitig. Jag kommer tillbaka snart.

Puss & Kram