I dag när jag satt på jobbet så kom jag på en hel massa bra idéer. Tyckte jag i alla fall, maken var väl inte lika förtjust i dem som jag var.

Idé nr 1: Att maken skulle storstäda HELA huset nu när jag ändå var på jobbet.

Idé nr 2: Att maken dessutom skulle göra ”raspeballar” och använda julskinkan som fyllning.

Idé nr 3: Det var att maken skulle ta bort allt ”gval” som vi av någon outgrundlig anledning samlat på oss i det gamla köket.

Glad i hågen så ringde jag maken och berättade de två första ideérna. När han sa (med en ganska så arg röst faktiskt) att; jag istället för att sitta och fundera ut en massa olika jobb åt honom borde fokusera mer på att arbeta med det jag får betalt för.

Då tordes jag inte riktigt nämna min tredje idé.

Hmm?

Undrar vad han egentligen menade med det? Som kvinna så kan jag faktiskt BÅDE arbeta med mitt jobb samtidigt som jag kommer på olika jobb till min man att göra hemma. Det är en ynnest endast förunnat oss kvinnor. Att tänka och arbeta samtidigt!

I morgon skall jag lämna en ”TO DO LIST” till maken på köksbordet innan jag far. Vi får se hur det accepteras!

Inte så bra tror jag.

I dag har jag bombarderat min stackars kollega med mitt surr. När han ger mig små förtvivlade blickar som bara skriker ”Snälla…var tyst” så envisas jag med att säga;

–nehepp, du får stå ut nu i två dagar. Sen får du det lugn och ro du alltid velat haJ

Tyvärr för honom så var det nästan bara vi två på avdelningen i dag. Så det var han som fick ta allt mitt surr idag.

För sån är jag nu…Surrig men framför allt glad.

Men, tänker ni läsare? Vad har denna människa att vara glad över? Hon blir ju arbetslös?!

Ja, jag vet. Men jag kan inte rå för det. Jag tror nämligen att det finns något som väntar därute på mig. Något jättebra och jag är bara ett litet stenkast iväg från det. Mitt nuvarande arbete har varit superbra, jag har lärt mig oerhört mycket och jag har trivts med alla mina kollegor och även med dem från intillliggande avdelningar. Men jag känner på mig att jag inte kommer att gå arbetslös så himla länge. I alla fall inte vara sysslolös.

I dag har jag dessutom gjort nödvändiga ”slutaarbetetgrejs” för att kunna lämna över ett bra arbete. Det kändes skönt.

Sedan så gör solen, snön och alla glada människor inte mitt humör sämre.

Jag skulle bara önska att min rackarns förkylning kunde försvinna så att jag kan få dra på mig joggingskorna och ta vinterpremiären!

Jag skulle även vilja göra som Ronja Rövardotter: skrika ett Vinterskrik (stället för hennes sommarskrik). Men, risken för att övriga boenden i Obbola får för sig att jag behöver omhändertas av personer som innehar vita tröjor med knytningen därbak så avstår jag.

Jag hojtar lite här istället:

IIiiiiiiiiiIIIIiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!                  

Det är nästan så att jag förstår hur nyfrälsta människor känner sig. Jag skulle vilja sprida mitt budskap om LYCKA till varenda människa. Men, av samma anledning som tidigare så avstår jag. Ett klokt beslut anser jag.

Så, nu var det gjort!

Ha en fortsatt underbar dag/kväll!

15 år sedan så föddes min äldste son.

Vilken lycka det var att få andas in hans underbara bebisdoft och se det skrynkliga lilla ansiktet göra de mest fantastiska grimaser. I mina ögon så var han (och är naturligtvis fortfarande) det mest perfekta lilla barnet som någonsin satt sitt lilla skrik till världen.

Just i dag, denna speciella 15 årsdag, så är han inte hemma, han är med sina vänner och lanar.  Jag har hög feber, måhända av äldstesonssaknad? Kan man få det av längtan efter sina barn månntro? Nja, jag tror mer på bassilusker faktiskt!

Det kan även bero på att när vi var ut annandag jul på folkan här i Obbola så gick jag och maken till folkan och tillbaka…Det är väl OK, om man klär sig efter vädret. Vilket jag naturligtvis INTE gjorde. Jag hade en stor, skön vinterjacka, en ljuvlig rosa mössa (som svärmor stickat) och fina vita varma handskar (som min mor gett mig)….vad hade jag på benen då?

Jo, eftersom jag hade klänning på mig så var jag för förnäm för att ta på mig täckbyxor, så jag gick 4 kilometer i bara strumpbyxor!!! ja, jag vet. jag är korkad ibland. Men, det kändes som en bra ide då, inte dagen efter när jag fortfarande frös om benen. Där fick jag för att jag skulle göra mig till!!!

I går tog jag med min mina två äldsta söner och min lillebror (13 år) på bio. Det var supertrevligt om jag bara hade förstått hälften av vad de pratade om…pojkarna alltså, inte filmen! Det var Guilds hit och dit. Ja, jag börjar på att bli gammal.

Nu, tänker jag kura ihop mig i soffan, njuta av att maken har tagit med sig barnen någonstans och huttra lite till under mitt täcke. Jag tror bestämt att jag tar och gör mgi en kopp Thé till!

Kram!

med resten av Umeås befolkning…det har jag och min familj gjort idag. Varför? ja, det vet jag faktiskt inte.

Men, nu är det gjort i alla fall och även om jag ibland kan glorifiera vårt tidigare stadsboende, så kände jag i dag att, Nej!!! Jag vill inte bo inne i stan längre. Vi har gjort det. Jag tror att hela familjen drog en lättnadens suck när vi kom hem till Obbola igen! "Sweet home Obbobola"

I kväll kommer det att bli riktigt trevligt, hoppas jag. En väninna som det var länge sedan jag umgicks med skall komma på besök, eller, vi skall träffas i alla fall! Det skall bli spännande och vansinnigt roligt!

Så var vi vakna relativt länge och såg på Sista filmen i triologin om "Sagan om ringen".

När vi äntligen tog våra trötta, gamla steg till sängen för att sova ett litet tag så var klockan säkert 01:30, om inte mer.

Nå, vi sa godnatt till tonåringen och hoppades att han skulle ha vett nog att förstå att även om det för honom var mitt på dagen så var det faktiskt natt för resten av familjen. Jag och maken ligger och småslumrar när vi väcks av ett himla liv, något dunkar och slamrar nere från J´s rum.

Vi avvaktar ett tag för att se om ljudet skall avstanna eller om någon av oss är tvungen att gå ned till sonen för att se vad det är som händer. Ljudet bara fortsätter och fortsätter så maken besluter sig för att gå ned och se om det har hänt något.

När jag börjar höra höga, upprörda röster från källaren så förstår jag att det har hänt något som inte skall hända. Så jag kilar ned för att se om det är något jag måste medla i, eller om de fixar situationen utan min inblandning. Då har sonen av någon outgrundlig anledning öppnat fönstret för att han tyckte att det var så himla varmt i hans rum (istället för att dra ned elementvärmen) tydligen så tyckte inte hans fönster om den ovarsamma hanteringen så fönstret lossnade från ramen och ramlade ut på snön nedanför. Sonen, som (ibland) har samma logiska resonemang som alla andra tonåringar tänker att det är nog lättare att försöka få in fönstret genom ramen istället för att gå ut och hämta fönstret…därav alla dunsar och smällar.

Lägg då dessutom till att inne i hans rum så är det just nu sviiinkallt! Efter ett hårt kämpande så fick han trots mina farhågor fönstret på plats. Man kan bara hoppas att nästa gång han tycker att det är för varmt så sänker han värmen på elementet istället.

Tonåringar…? Vad är det som försigår i deras skallar egentligen? Hur går tankebanorna? Någon som vet?

samtidigt som man är småbarnsförälder är inte alltid det lättaste, eller för den delen det roligaste.

När vi i dag packade in våra småbarn för att hälsa på barnens morfar så var äldste sonen så trött att han ville stanna hemma. OK, tänkte vi. Han kliver väl upp i relativt rimlig tid ändå?

Hmmm??? När vi kom hem klockan 18:00 (!!!!) så låg pojken FORTFARANDE och sov! Detta innebär att när vi lägger de små för kvällen, så har femtonåringen fortfarande morgon!

Detta kommer att bli ett tungt jullov!

Pojkarna fick pengar av sin morfar och Alfred tjatade hela dagen idag att han ville fara och handla leksaker. Så, efter besöket där så tog vi honom till Maxi!

Där inhandlade han bland annat en Spidermandräkt. Storebror blev faktiskt lite avis, vilket ni kan se på bilden ovan. Men, sover man bort hela jullovet så hinner man faktiskt inte köpa någon Spidermandräkt!!

Tomtenissen Alfred kikar på alla julklapparna innan Stora tomten kommer!

Vi var tolv personer som trivdes tillsammans! Supertrevligt.

God Fortsättning!

I dag har jag arbetat som en besatt för att få allt julgodis klart, jag har gjort två satser med Knäck, två satser med chokladCornflakes, skumtomtefudge (tack för tipset Anne-Marie) och tryfflar och lite annat smått och gott.

Nu på slutet så gjorde jag chokladkola…jag tänkte att det skulle vara gott för de små barnen. När vi (jag och maken) sitter och delar kolorna så kommer jag på att jag faktiskt har kvar en karta blockchoklad. Skulel det inte vara roligt att göra lite Riesenkola?

Hur svårt kan det vara egentligen tänkte vi?

Sagt och gjort, vi tar kolorna och provar först att doppa dem, en och en i den smälta chokladen. OK, det gick väl sisådär…Det ser inte så kul ut med fingeravtryck på sidorna av varje kola tänkte vi. Vi blev lite "wild and crazy" och sa; vad händer om man slänger ned alla kolorna i choklade, och fiskar upp dem??

Med resultat att kolan smälter och klibbar i hop!

Behöver jag säga att Den där Riesenkola grejjen? Den skiter vi i!?

Alfred har sprungit omkring i sin pyjamas hela dagen, knappt ätit något annat än godis, kikat på alla julklappar som Tomten tog hit i går kväll!! Är det dagen före Dopparedagen så är det

Nu så säger jag GOD JUL!!!

Barnen är lyriska.

Jag har nu gjort Knäck, Chokladtryffel, cornflakeschoklad x 2, och chokladkola.

Jag skulle göra mintkyssar, men av någon konstig anledning så har min pepparmintsolja försvunnit. Dessutom så har jag ingen bil så jag skippar det…för nu i alla fall.

 I går så skrev jag "jg hendföötea"… Vad nu det kan betyda.Vi har ett trådlöst tangentbord och även om jag bytte batterier i går så tar inte alla knappar. Mitt tangentbord beter sig väldans skumt även i dag. Irriterande är det. Iofs så kan mitt tangentbords skumma beteende bero på att de batterier jag bytte till kommer från IKEA!! Inga högkvalitetsbatterier precis. Sedan är ju som bekant jag och IKEA inte direkt kompatibla med varandra.

Nå, nu skall jag återgå till godisskapandet.

GOD JUL TILL ER ALLA!!!