Onsdagen bisarra händelse fick mig osökt att tänka på hur det kan vara för den som tillhör Verklighetens Folk. Här kommer en True Story från de inre delarna av Nordmalings kommun:
Vid samtalet med kommunens omsorgssamordnare för två veckor sedan bestämdes att vi skulle träffas här hemma i Brattsbacka kl 10.30 onsdag den 5 januari. Ämnet för mötet var planering inför framtiden för min 91-åriga svärmor. Onsdag morgon satt därför jag, min hustru Britta och min svärmor med spänd förväntan prydligt uppradade och väl förberedda i kökssoffan väntande på tjänstemannen. Men – klockan gick och efter över en timmes väntan kändes det inte helt fel att ringa kommunen och efterhöra om mötet av någon anledning blivit uppskjutet. Så var det dock inte, men svaret som kom från den berörda handläggaren var helt bisarrt.
På Brittas fråga varför damen ifråga inte dykt upp kom det oväntade svaret med stor bestämdhet från tjänstemannen: ”Men, jag har ju precis besökt din mor”. En mycket förvånad Britta förnekade naturligtvis att någon tjänsteman besökt oss, men trots detta hävdade handläggaren bestämt att hon precis träffat modern personligen.
”Men hör du inte vad jag säger, vi har inte haft något besök här idag, varför skulle jag då ha ringt och undrat var du tagit vägen?” svarade en mycket irriterad Britta. Men trots detta vidhöll handläggaren att hon har varit ”däruppe” och intervjuat en äldre kvinna i det stora vita hus på höger sida av vägen som vi anvisat samt att den äldre kvinnan bekräftat att hon var den person som skulle utredas. Damen hade dock å det bestämdaste avböjt någon som helst hjälp från kommunen.
Vem handläggaren träffat och vilka eventuella beslut som togs under detta möte förtäljer dock inte historien eftersom socialtjänstens handläggare är belagda med tystnadsplikt. Svaret på varför hon inte hittat rätt hus på onsdagen fick vi svar på vid mötet vi hade följande dag. ”Det var nåt krångel med GPS:en, men nu har jag ställt om den” var hennes förklaring.
Han krattar manegen
Den neofascistiske partiledaren och hans anhang åkte till Jokkmokk med avsikt att kratta manegen för kustens nybildade kommunpartier genom att hugga mot den för honom främmande samiska kulturen. Strategin är naturligtvis att spela på den utbredda misstron mot samer som råder i norra Norrlands kustbygder. Mycket osmakligt!
Idag är det lill-vår
Nu är lillvåren här. Vägarna kantas av det underbart vinröda björkris som förebådar våren. Lövens knoppar sväller sig för var dag allt större för att senare plötsligt brista och släppa fram det lilla olivgröna skrövel som visar oss att sommarens grönska nalkas.
Inne i ”knopphandsken” väntar lövet otåligt på att släppas ut i solljuset.
Miljarder håriga ”rumpor” bresar oblygt i vägrenarnas björkridåer.
En egen ljusfestival!
Utan möjlighet att närvara vid Umeås stora ljusfestival vid invigningen av Kulturhuvudstadsåret fick vi ändå bevittna ett enastående ljusspel här hemma i Brattsbacka denna kväll. Gatlampan nedanför vårt hus hade nämligen godheten att lysa denna gudabenådade afton liksom för att göra oss delaktiga i grannkommunens festligheter. Det är inte alla kvällar glödlampan fungerar, på sin höjd ett par timmar per dygn och företrädesvis nattetid och vid samma tidpunkt vi sover som allra djupast. Detta vet vi tack vare det svaga sken från lampan som har kunnat iakttas mellan kl 2 och 5 på natten i samband med att någon i huset råkat vakna och tittat ut genom fönstret.
Därmed utgör denna kväll på något sätt en milstolpe även för oss trots att vi saknades vid älvbrinken i Umeå.
Gonatt!
PKa mig hit och PKa mig dit
I vissa kretsar – ingen nämnd och ingen glömd – har det blivit politiskt korrekt att inte vara PK. Exempelvis skälls personer som inte tillhör det invandrings- och muslimfientliga kollektivet för att vara ”politiskt korrekta” och därför inte värda att ta på allvar. Samma förhållande gäller den brikiga skara som i tid och otid skäller kulturell verksamhet för att vara en stor och tärande del av samhället. Rädslan för att bli kallad PK gör att man tiger och samtycker när någon utgjuter sig över tillståndet i Sverige. Båda ovanstående kategorier har blivit så noga med att inte vara PK att de glömmer att deras egna ställningstaganden i sig själva blivit ett eget sätt att vara PK. På så vis har de genom att klistra skällsordet PK på sina meningsmotståndare neutraliserat sin egen kreation ”PK”. Man behöver således inte längre skämmas för att någon betraktar en som PK, bara tänka på vem det är som håller i stämpeln.
Gomorron!
Kulturhuvudstadens BAKsida
Med stor glädje läste jag Martin Aagårds artikel i dagens Aftonbladet där han gör en upptäcktsresa i den motkultur som kulturhuvudstaden Umeå göds av. Vad han däremot inte har koll på är den BAKsida som vid varje givet tillfälle skitar ned vk:s kommentarfält. När de upptäcker ett konstnärligt uttryck som höjer sig över hötorgsnivå (i det här fallet ”vaginan”), blir resultatet en formlig diarré. Exemplen nedan är bara ett axplock av vad som runnit i avloppsrören den senaste tiden.
Visst kostar det på för en stad att hålla sig med kreativa miljöer, men kom ihåg att den mesta konsten trots allt produceras av människor som kan ta vilka skitjobb som helst bara för att på fritiden kunna arbeta med den konst de brinner för. Om Umeås politiker sedan tar tillvara denna kreativitet och tillgodoser konstnärskollektivs anspråk på faciliteter där de kan visa upp sig är detta ett genidrag. Jag tror många städer är avundsjuka på vad Umeå visar upp under kulturhuvudstadsåret och undrar hur den stad skulle se ut som kommentarfältens anonyma massa tänker sig. Jag befarar att den grå jobba-äta-skita-sova-staden Murmansk kan ses som ett föredöme i dessa människors begränsade föreställningsvärld…
Gonatt!
Senaste kommentarerna