blev dagens clou. Titta noga längst bak på spåret så ser du t.o.m ett märke efter svansspetsen Spåren efter denna stor lo (som passerat någon km norr om vårt hus) blev denna dags stora behållning. Sällan har ett lodjur lämnat så tydliga spår efter sig (åtminstone på min mark).
Har just kommit hem från en solig 3-timmars morgonpromenad på den underbara skaren. Idag scannade jag av Bergsjöbergets vilda branter i avsikt att hitta åtminstone något enda litet lus-spår efter speltjäder. Men icke. Däremot fanns det andra spår att förundras över…
.jpg)
…som till exempel det här. För min inre blick såg jag plötsligt Kalle Anka promenera förbi där jag stod vid åkanten.
Källaringång?
Försiktigt tittar lingonriset fram ur snön ovetandes om att de klösande och rivande bärplockarna nu befinner sig tusentals kilometer härifrån.
Järnvägens skyltar har nu bytts ut mot digitala ettor och nollor. Snart vet ingen vad siffrorna på dessa märkliga sifferplåtar betyder.
Och på Bergsjöns is går dansen vidare.
Gomorron!
Nu pågår förberedelserna för fullt inför knipornas vårliga häckningsfestival i Leduån. Det pussas och putsas dagarna iända och det är hanarna som står för de lättjefulla förberedelserna. Men det är (som så ofta i djurlivet) honan som så småningom får ta hand om konsekvenserna av den testosteronstinna yran…
Jag tog en längre tur imorse med förhoppningar om goda fototillfällen. Men ack, den stelfrusna naturen betedde sig som ett stilleben i den 10-gradiga kylan. Allt var tyst och stilla, jag hörde inte ens en enda liten lustätting. De enda fåglar jag såg var fem orrtuppar som klängde i en björk efter Norrforsvägen. Tyvärr befann de sig tyvärr utom kamerahåll, så några bilder blev det inte. Men vindskyddet uppe i noret vid Långvattnets utlopp duger gott som motiv det också. Taksnön har antagit samma form som vindskyddets öppning – formstarkt.
Och när jag ändå är inne på ämnet formstyrka; en bloggkollega i Vindeln har under det senaste året förutspått socialdemokratins snara död. I sin iver att smutskasta partiet och därmed snabba på utvecklingen har han pucklat på förre sossehövdingen ”Supermario” Juholt med sån frenesi att det blivit kontraproduktivt. Juholt försvann nämligen på grund av bland annat hetsen från sociala media och nu har en ”Superstark” efterträdare på ordförandeposten vänt på den iofs lättflyktiga opinionen. Så hur är din form nu, Paul? Dags för en pudel? Eller till och med en ”Juholtare”?
Gomorron!
När jag stod på den bokstavligen dödstysta glesbygdsskaren vid sjutiden i morse kände jag påtagligt att vintern nu fått ge vika för en ny årstid. Det är äntligen vår, och den gångna årstiden har omsorgsfullt kapslats in under ett isigt skartäcke. Vintern får inte se dagens ljus förrän höstljuset ger upp inför nästa kalla säsong.
Mars månad innehåller kanske vår mest spännande klimatologiska brytningstid och jag ryser lätt när jag trampar på den delvis upptinade grusgången. Varför gårdsgruset kallas "singel" har jag aldrig förstått, för något mer kollektivt än en grusgång får man leta efter. Grusets stenar är fortfarande stumma, men under dagens lopp kommer dagsmejan att tvinga loss dem från varandra. Då får jag återigen höra ljudet av den rytmiska vårsång grusets upptinade stenar stämmer upp när jag går över gårdens infart. Den sång som så ljuvligt förebådar nästkommande årstid, sommaren.
Gomorron!
.jpg)
Ikväll lyckades jag äntligen filma månens färd genom gammaspen. Igår var jag för sent ute och molnen hade hunnit täcka över månen innan jag hann ut. Och när jag äntligen fick se skådespelet igen hade jag redan dragit på nattsjkjortan…
Efter att i två helger ha fått njuta av sönernas sällskap toppades idag min lyckostatus av att se spårlöpan från en utter som passerat längs Klubbsjöbäcken. Digniteten på en sådan upplevelse slår nämligen det mesta. Det är inte varje år denna undanträngda djurart bevärdigar Brattsbacka med sin visit. Att den dessutom hade den goda smaken att passera när två av barnen är hemma är en i det närmaste gudasänd händelse. En kort exkursion till den bäck uttern gästat följdes av en iakttagelse av tre mycket fotogeniska med tyvärr även svårfotograferade strömstarar i Leduån.
I morse lämnades min Audi A4 -98a in på (bil)Vårdcentralen för service/lagning inför stundande besiktning. Datumet för dagens besök sattes i samband med att bilen "fyllde" 30.000 mil, men vi har tyvärr tvingats vänta några veckor på ledig verkstadstid och därför har framvagn, knutkors, bromsbelägg och bakre stötdämpare verkligen fått smaka på riset under de senaste veckorna. Knutkorsen har protesterat med skorrningar som den värsta sörlänning, bromsarna har knarrat som en gammgubb och bilens bakdel har hoppat som en kråka längs de håliga byvägarna.
Men ikväll har resan från Nordmaling till Brattsbacka liknat en triumfatorisk lyckofärd. Det tysta samförstånd som tidigare rått mellan mig och min lilla fina A4 har äntligen återuppstått. Vi har ömsom bromsat, tvärsvängt och letat upp de värsta guppen för att åter få känna följsamheten i den mjukt fjädrande baken. Det brott på en av bakfjädrarna som upptäcktes men inte kunde åtgärdas har A4an ignorerat i sitt saliga glädjerus.
Nu beror det på vad hon tycker om att ensam stå tjudrad vid Nordmalings resecentrum hela dagen i morgon, jag kanske måste låta henne följa med in till stan. Om inte annat för att visa upp henne inför Umeås talrika flockar av Audis…
På Göte Gunnarssons gammåker står fortfarande lerduvekastarens fundament kvar. Brattsbackas (mig veterligen) enda Skeet Range.
På Fräkenmyran blir man påmind om sin ålder. Rester ur det förflutna står kvar och påminner om hur det var förr. De igenrasade dikena påminner plågsamt om en tid när bonden varje vår gick dike up och dike ned för att reparera skadorna efter vinter och vårförfall. Odlingen på de 4 hektaren var nämligen upptagen på myrmark varför dikesrenarna rasade hela tiden samman.
Någon månad senare kom sommarens jordgetingar. De har en stark förkärlek till de håligheter som bildas i dikeskanterna och blev därför ett gissel för den som hade till uppgift att "räfs’ renen". Räfsarna råkade då ofta ut för getingarnas genuint kända ilska över att bli störda.
Nu står endast enstaka en gång så prydligt uppställda hässjevirken kvar i lägdkanterna, det är de som råkat bli placerade någon extra meter från de diken som naturen nu omsorgsfullt återställer till myrskog.
Gomorron!
Äntligen har jag lyckats knåpa ihop nästa års almanacka. Tradition, du vet.
Senaste kommentarerna