Välståndets utmaning

Upplevd glädje är inte absolut för en viss företeelse, den är relativ. Som exempel så blir prinsessan på slottet en dag blir utan sin hummer till middag och måste äta vatten och bröd. Hon tycker detta är den värsta middagen i sitt liv, hon har aldrig varit med om något värre. Samtidigt på andra sidan stan, så blir den fattige bonden väldigt glad när han lyckas duka fram samma mat, vatten och bröd efter flera dagar utan mat. Upplevelsen beror alltså inte på de absoluta nivån på händelsen, utan den relativa nivån. 

I regel kan ma man säga att destå större skillnad mellan toppen och botten på denna skalan destå bättre. Detta leder till att man tar mindre saker för givet, och att man uppskattar sin normala tillvaro mer. Att öka bredden på skalan på ett systematiskt sätt vore ett sätt att öka välbefinnandet, ta som exempel värnplikten. Aldrig uppskattar man en bäddad säng och en toalettstol så mycket som efter veckor i fält.

På motsvarande sätt förklarar detta varför vi i västvärlden knappast blir gladare av mer prylar, (samtidigt som vi tar saker som vatten och el för givet). Detta samtidigt som innevånarana i många andra delar av världen skulle bli otroligt glada om de fick saker som vatten och el.

Eller som Oxford-professorn Avner Offer skriver i sin bok The Challange of Affluence (Välståndets utmaning):
"Affluence breeds impatience, and impatience undermines weel-being" – fritt översatt: Välstånd föder otålighet, och otålighet underminerar välstånd