Effektiv vård?

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur gör ett företag något mer effektivt? Låt oss säga att det finns i huvudsak två sätt att göra något mer effektivt: Med teknikförbättringar – och genom att externalisera kostnader. Att använda teknikförbättringar innebär att använda (nya) tekniker som använder tillgängliga resurser och energi mer effektivt, och därmed sänker kostnaderna för produktionen. Inom vården kan detta vara en ny digital röntgen istället för en analog, som ger digitala bilder direkt istället för analoga bilder på film. Inom skolan kan det vara att använda powerpoint istället för overhead, som går mycket enklare och snabbare att ändra, och kräver mindre oh-papper.

Sedan har vi externaliseringar av kostnader. Detta innebär att man flyttar kostnader från de egna räkenskaperna och budgetarna till saker som inte står med i dessa papper. Det handlar ofta om mjuka värden, så som personalens utbildningsnivå, personalens säkerhet, patienternas välmående osv. Inom sjukvården kan det handla om att anställa lägre utbildad personal, att dra in på kafferaster/kisspauser, färre blöjbyten osv. Inom skolan kan även där vara att dra in på personalens utbildning, dra in på skolbibliotek, mer lärare per  klasser, kvaliteten på lektionerna, låta eleverna ha mer hemläxor osv osv. Ofta då man jobbar med människor så finns det gott om "mjuka värden" som är lätta att externalisera.

Nu då till diskussionen om privat vård, skola och omsorg. Vad är skillnaderna mellan privat och allmän vård?

Vi gör ett explicit (uttryckligt) antagande att tekniken är densamma i privat och allmän vård, skola och omsorg (detta antagandet diskuteras nedan), och givet att det bara finns de två sätten att effektivisera beskrivna ovan. Detta ger vid handen att de som driver privat vård, och plockar ut vinst ur verksamheten, gör det genom att externalisera kostnader, det gör det alltså på bekostnad av de "mjuka värden" beskrivna ovan, alltså personalens kompetens, skolbibliotek – ja vårdens och skolans kvalité i allmänhet!

Hur stämmer då antagandet ovan? I regel så har privat vård och skola investerare bakom sig, ofta med mycket pengar. Detta innebär att de har ekonomiska muskler för att investera i ny teknik, så som digitala whiteboards, bärbara datorer till alla elever osv. Dock i skolan så sker ofta detta med en baktanke, att göra investeringar och bygga upp värdet på skolan, för att sedan sälja av den för att tjäna pengar. Sen så "investerar" dessa företag sällan i "dyra utbildningar" så som fordonsprogrammet, utan håller sig ofta till billigare program. Detta ger en orättvis fördelning av kapitalet, där vissa program får mycket kapital, och andra mindre.

Om diskussionen ovan mest är inriktad på skolan, så har vi en annan diskussion i vården. Där har vi bland annat stora och dyra investeringar, så som magnetröntgen osv. Dessa är ofta dyra, och därför så ser vi mest privat vård där kostnaderna är låga och möjligheterna till externaliseringar är stora, dvs äldrevården. Där finns det god möjlighet att spara in på "mjuka värden", så som blöjbyten, personalens kompetens, nattbemannning, osv. Ofta upphandlas dessa tjänster, och i upphandlingen specifiseras vilken vård som avses, och man får ofta "förluster" i upphandlingen, dvs brister i specifikationen hur vården skall utföras, som företag sedan kan utnyttja. Resultatet blir att vinster tas ut på bekostnad av dom svaga och ofta hamnar i skatteparadis.

Är det rätt att blindt lita på markanden och att det alltid gör saker mer effektivt, eller börj man tänka till lite innan man säljer ut välfärden?

Har du någon erfarenhet av vård eller skola, privat eller allmän? Mina uppgifter ovan bygger mest på bevakningen i nyheter och media, och en liten del på historier från anställda och anhöriga i vården, men det skulle vara intressant att höra era synpunkter och upplevelser av privat eller kommunal vård.

Kapitel 2: Mänskliga behov och knappa resurser

Av , , 1 kommentar 0

På sidan 25 i boken "Vår ekonomi" står att läsa:

"Ekonomi handlar om människor som samverkar". Detta är ett mycket människocentrerat synsätt. Ett annat som jag hellre skulle vilja använda är att det handlar om hushållning av resurser. Saxat från wikipedia: "Ekonomi (från gr. oikos, "hus" och nomos, "lag") är läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet." Visserligen tar boken upp detta lite senare, men fokus ligger inte på detta, utan på människor och deras vilja. Dessutom verkar miljöperspektivet helt uteslutits i detta kapitlet (läs mer om detta i ett tidigare inlägg på denna blogg, om det ekonomiska kretsloppet och hur det gör råvaror till avfall)

Vidare här så skulle jag visa på hur den ekonomiska läran missar målet då det gäller mål och medel. I boken "Ecological economics" av Daly så finns ett mål-medel-spektrum, illustrerat nedan. Som det visar, och som även framgår av detta kapitlet i vår ekonomi, så missar man helt de slutgiltiga målen, samtidigt som man inte alls har koll på det slutgiltiga medlen.

 

 

I denna bok står också att läsa

"I denna vida mening är våra behov omättliga. De är elastiska och föränderliga. Om vi har tillräckligt med mat och kläder för att slippa hungra och frysa, strävar vi att tillfredställa andra behov. Det är svårt att förverkliga den utopiska visionen av landet som flyter av mjölk och honung, där alla behov är tillfredställda, där alla människor är helt nöjda och ingen vill ha mer av något".

Om behoven är omättliga, varför försöka mätta dessa behov med fler prylar? Det bästa i livet är gratis sägs det, och jag antar att dom syftar på kärlek, gemenskap och andra liknande mjuka värden. Varför inte satsa på det, istället för att utarma vår stackars planet bara för att producera mer prylar som inte ens gör oss lyckligare? Kan det vara så att mer prylar, ökat "välstånd", får oss att må sämre? För att citera Oxfordprofessorn Avner Offer: "Affluence breeds impatiance, and impatiance undermines well-being", ungefärlig översatt till "välstånd göder otålighet, och otålighet underminerar välmående". Vi är knappast mer lyckliga nu än på 1960-talet, trots en mångdubbling av den materiella standarden. I många länder så slutar välmåendet öka efter en viss nivå av BNP. Ändå tycker ekonomerna att vi ska öka tillväxten och fortsätta mata konsumpionsmonstret som förstör vår planet och slutligen också vårt välmående. Jag skulle vilja säga att ekonomer missar målet, både i varför vi konsumerar, och vad vi konsumerar och vilka konsekvenser detta får, något som också illustreras i bilden ovan.

 

Sedan ger boken en liten historisk tillbakablick. "För en generation sedan fick en åldring som klagade över dålig syn en vit käpp, och sen var det inget mer med det. I dag är samma åldring en pigg och vital pensionär, som är ilsken över att bara ha fått en starroperation på det ena ögat, och nu tvingas vänta fyra månader på det andra. Kraven stegras. Ribban högs." Detta talar precis om det jag menar ovan. Förr var åldringen nöjd och tacksam för en bra vård och en vit käpp, idag är åldringen otacksam,  och mindre nöjd, trots bättre vård.

Att författaren skriver "kraven stegras. Ribban höjs", är totalt strunt och ett bevis på en stor okunskap. Menar han att om man bara hade högre krav för hundra år sedan så hade vi haft det materiellt bättre, att bara om det hade haft viljan så hade standarden automatiskt höjts? Liknande uttalanden hittas också, bl.a. "Också vad gäller social omsorg, utbildning och vård stiger ambitionerna. Vi sätter in ökade resurser i sjukvård för att bota krämpor och sjukdommar och krämpor…". Precis som att bara vi vill så går det. Tala om att ta naturresurser för givet. Vill man så går det, som visserligen är väldigt sant, men den begränsade faktorn är inte viljan, utan tillgänglig energi och naturresurser (naturresurser som också i huvudsak är begränsade av tillgänglig energi). Detta verkar helt ignoreras. För att citera nobelpristagaren Frederick Soddy: "no phosphorus no thought" – inget fosfor ingen tanke. Alltså utan fosfor skulle vi inte kunna leva, hur mycket vi än vill. Och den befolkningsexplotion vi sett de sista 200 åren beror på att fossila bränslen möjliggjort brytning av fosfor och andra konstgödselprodukter, vilket har lagt grunden för tillväxten. Vi växer för att vi kan, inte för att vi vill  – så som denna boken vill mena på. Jag skulle hellre ta viljan att växa för givet än att ta möjligheten att växa för givet. Början av kapitel 2 tycker jag kan summeras i ett ord: okunskap.

Boken tar också upp ett avsnitt om utbytet. Jag skulle vilja visuallisera utbytet med två motriktade flöden. Ett flöde av varor och tjänster åt ena hållet, och ett motriktat flöde av pengar. Då dessa två flöden är motsvarande, eller lika om man vill, så har ekonomer helt fokuserat på det ekonomiska, och är ofta okunniga om det andra flödet. Men mer om detta i ett senare inlägg.